Nationen är viktig, men nationalismen alltmer obsolet.
Ekonomin är viktig, men ekonomismen alltmer obsolet.
Moralen är viktig, men moralismen alltmer obsolet.
Den sekulära staten är viktig, men sekularismen alltmer obsolet.
Individens integritet är viktig, men individualismen alltmer obsolet.
Det kollektiva ansvaret för helheten är viktigt, men kollektivismen alltmer obsolet.
Ur Peter Weideruds inledningstal till förbundskongressen i Malmö 2009. Hela talet finna att läsa här. Du kan också se det på video här.
Obsolet obsole´t, ur bruk, föråldrad, om lagregel som inte är formellt upphävd men som inte längre tillämpas (från ne.se)
Ett riktigt bra tal, tycker jag. Men som vanligt alldeles för mycket medhårssmekande på borgerligheten tyvärr. Den kristna högern (som jag INTE tillhör) kritiseras i vanlig ordning (och med all rätt), men hur är det med den populistiska sekulärhögern? Den är trots allt vida mycket större än den kristna högern, som faktiskt är försvinnande liten i Sverige. Genom att fokusera på den lilla gruppen högerkristna och bortse ifrån den enormt stora, nihilistiska sekulärhögern, riskerar ni att totalt tappa fotfästet.
Jag ställer mig också kritisk till allt prat om hur den ”nya tidens vänster” ska bemötas. För egentligen finns det ingen ny tid. Det är bara någon sorts utopi. Vänster är vänster och höger är höger, även om vi råkar ha en moderat minister med hästsvans och en stureplanscenterpartist som är homosexuell. Och det enda som rår på högervridningen är det traditionella socialdemokratiska tänkandet. Det faktum att varenda avsteg s gör från sina grundvärderingar resulterar i lägre väljarstöd talar sitt eget språk i den frågan.
Gör inte misstaget att tro att människor är annorlunda idag än för hundra år sen! Gör inte misstaget att anpassa s politik efter högersträmningarna! Det har ni pysslat med alldeles för länge nu, inte minst under den långa regeringstiden på 1990-talet då den ena eftergiften efter den andra resulterade i att de nya klassklyftorna befästes.
Vad s behöver inse är att klasskampen fortfarande är det viktigaste. Och att det fortfarande handlar om fattiga och rika. Tillbaks till verkligheten, helt enkelt, istället för att sväva i det blå och tro att 2000-talets människor har andra grundläggande behov än 1800-talets. Så förfärligt mycket har inte skett sen arbetarrörelsen gjorde sitt intåg på den politiska arenan. Och det behövs inte många fler antireformer från högerregeringen för att sätta demokratin ur spel. Statsamhället är ju redan tillbaka, i form av livegna arbetslösa.
Att tillgodose den postmoderna storstadsmänniskans nihilistiska behov kan möjligen ge s makten tillbaka. Men hur ska makten förvaltas därefter? Det är den stora frågan.