Regeringen har länge ägnat sig åt krypskytte mot folkliga organisationer som
bedriver biståndsverksamhet och alla sparkrav kommer att få hårda effekter på det svenska folkrörelsebiståndet. Debatten om bistånd har av regeringen ofta reducerats till en fråga om teknikaliteter. Men det är en viktig debatt som förtjänar att föras på bredare front.
Svenskt bistånd i ideella organisationers huvudmannaskap tar vara på människors
generositet, utöver det skattefinansierade biståndet. Det är ett uttryck för en internationell solidaritet och en förståelse av globaliseringens nya villkor.
Med ett brett folkligt stöd för biståndsverksamheter som dessa blir det lättare att förstå hur världens förändras och hur det påverkar oss och andra. Den
solidariteten vill regeringen nu av ideologiska skäl begränsa genom att skära bort ungefär 65 miljoner från informationsanslaget.
Snöpningen av informationsanslaget är ytterst oroväckande i en tid när migration
och kulturfrågor är viktigare än någonsin, när flyktingkatastrofer, krig och konflikter är vardagsmat. Människor behöver få reda på, och diskutera, hur biståndet fungerar, vad demokratiutveckling handlar om och vad det leder till, för att fortsätta ge av sin tid, sitt engagemang och sina pengar! Men ännu värre är kanske den oförstående attityd som regeringen har emot demokratibistånd och vikten av att utveckla folkrörelser och demokratiska
institutioner i gamla diktaturer, i fattiga länder och i krigshärjade områden. Ett aktuellt uttryck för vikten av detta har vi idag mitt framför ögonen i Haiti. En fungerande demokrati med stabila institutioner och samhällssystem,
hade underlättat alldeles oerhört för haitierna när jordbävningen slog till. Men
Haiti har under lång tid varit en USA-stödd diktatur under ”Papa Doc” och sonen ”Baby Doc” som bromsat landets demokratiska utveckling.
En folkligt förankrad demokrati är bra för välstånd, företagande, välfärd och
miljö – och för människorna själva. När den svenska regeringen drar in pengar
för information om biståndets innehåll innebär det att moderaterna vill minska
diskussionen om biståndet. Ambitionen är att begränsa biståndet en variant av
internationell fattigvård där till och med militärt stöd och svenska företags
profit kan räknas in i biståndsbudgeten. Moderaterna har ideologiska skäl för
detta. Det blir de fattiga och förtryckta som får betala och pengarna regeringen
sparar in går till att finansiera skattesänkningar för dem som redan har det bra här i Sverige.
Det är en bred flora av organisationer som drabbas. Här är några exempel: Diakonia, Svenska Missionsrådet, PMU Interlife, Svenska Kyrkan, Forum Syd, Världsnaturfonden, RFSU, LO-TCO:s biståndsnämnd, Olof Palmes Interantionella Center, Naturskyddsföreningen, Plan Sverige, Rädda Barnen, Afrikagrupperna, Kooperation utan gränser.
Vi visste redan tidigare att biståndsminister Gunilla Carlsson (M) har en njugg
inställning till bistånd och direkt motsätter sig det svenska enprocentmålet.
Det har hon sagt och upprepat flera gånger. Det har dock inte varit möjligt att
röra enprocentmålet eftersom det har så starkt stöd i riksdagen. Istället har ambitionen blivit att gröpa ur det.
Vi är många som hoppats att det möte med verkligheten som det innebär att vara biståndsminister skulle skapa en insikt att den demokratiska stabilitet hon
själv är en del av, kan behövas också i länder som behöver hjälp att bygga den.
Det är uppenbart att inget är heligt i moderaternas jakt på pengar för skattesänkningar.
