Rör inte min kompis

”Vi gillar olika”, säger Aftonbladet i polemik mot Sverigedemokraterna, som ogillar olika.
Vilket inte betyder att Sverigedemokraterna gillar lika värde, lika möjligheter
och lika behandling. Politiken går ju ut på att en grupp – den etniskt svenska majoriteten – ska positivt särbehandlas, medan andra grupper, främst den muslimska minoriteten ska få sina rättigheter begränsade. Ett mångkulturellt samhälle kräver varsam hantering av begrepp som lika och olika, och ett annat förhållningssätt än vad Sverige praktiserat.

Sverige har varit bra på att behandla alla lika. Vi är världens mest jämlika land, vilket innebär fantastiska möjligheter till social och kulturell utveckling, framför allt för de som föds utan guldsked i munnen. Även om mycket av de jämlikhetsdrivande mekanismerna urholkats och klyftorna ökar, som reslutat av ekonomins globalisering och medvetna politiska val, är Sverige alltjämt mer jämlikt än vår omvärld.
Samtidigt fanns en tendens i det svenska folkhemmet att göra svensken mer homogen än han var. Det var först för ungefär tio år sedan, när Sverige
tillträdde Europarådets minoritetsspråkskonvention som Sverige erkände att vi har nationella minoriteter.
Samer, finnar, romer, judar och tornedalingar har långa rötter i vårt land, men
har blivit offer för assimilering, osynliggörande och social exkludering. De var

annorlunda och majoriteten hade liten respekt för att förstå och uppskatta minoritetens identitet och behov. Men de blev likabehandlade som svenskar.
Integration har samma semantiska rot som integritet. Det betyder att lämna någon

oskadd. Till skillnad från assimilering, som innebär att majoriteten begår våld på minoriteten.
En integrationsprocess kräver att vi accepterar – t o m uppskattar – skillnader
i identitet, tro och förhållningssätt. Det kan bara lyckas om majoriteten är
beredd att fullt ut respektera mänskliga rättigheter och samtidigt bemödar sig att förstå något av minoritetens kultur och existentiella behov.
Här intar Sverigedemokraterna en särställning med en aggressiv agenda i strid
mot mänskliga rättigheter. Men även andra har smittats – folkpartiet kräver burkaförbud i skolan, moderaterna utvisar romer i strid mot EU-rätten och socialdemokraters assimileringsiver lägger inte sällan hinder i vägen för moskébyggen.
Om vi kunde nå politiskt konsensus kring fundamenten för mångkultur och olikhet,

skulle förmodligen den politiska diskussionen om vårt behov av likhet bli djupare och bättre.
Lika möjligheter för alla kräver resurser där resurser behövs bäst – bra skola,
bra jobb och bra bostäder. Om vi slår oss till ro med att gilla det olika, finns

risken för att vi får ett segregerat samhälle. Och ett segregerat samhälle är värst för – just det – minoriteterna.
Det är bra att Aftonbladet tar strid för rätten att vara annorlunda. Huruvida
den annorlundas behov av att inte vara annorlunda också täcks in i Aftonbladets ambition är mer oklart. Kanske den ursprungliga texten från SOS Racism varit bättre:
”Rör inte min kompis”!