Broderskap, muslimer och HBT

På ledarplats i Svenska Dagbladets nätupplaga går Per Gudmundson till kraftigt angrepp på Broderskapsrörelsen för vår öppning mot muslimer och manifestet för muslimsk vänster.
Han har lagt manifest för en kristen vänster bredvid manifest för en muslimsk vänster och konstaterar att de kraftfulla skrivningarna för HBT-rättigheter som han hittar i manifestet för en kristen vänster saknas i manifestet för en muslimsk vänster.
Genom att släppa in muslimer ”hänger bögarna löst i Broderskap” konstaterar Gudmundson.
Det är förmodligen första gången som Svenska Dagbladet försöker angripa Broderskapsrörelsen från vänster på ledarplats. Det är modigt, på gränsen till dumdristigt, av den ledarplats som genom åren haft klackarna djupast i marken vad gäller utvecklingen av mänskliga rättigheter, att försöka slå en politisk rörelse som sedan vi bildades 1928 tillhört frontlinjen för MR-utvecklingen i vårt land.
Gudmundsons resonemang visar på stor okunnighet om vad religion är, en statisk syn hur politik formas och total oförståelse om vad folkrörelsearbete är. I detta känner vi igen oss i Svds ledare.
Det Gudmundson upptäckt är att Broderskapsrörelsens muslimska medlemmar inte uttrycker sig på samma sätt i alla frågor – eller åtminstone HBT-frågor – som den kristna majoriteten. Av detta drar han slutsatsen att muslimer inte borde vara välkomna förrän de gjort omvändelse.

Broderskapsrörelsen har stått på barrikaden i många år för HBT-rättigheter, både i relation till vårt parti, det politiska Sverige i stort och det troende Sverige. Vi är stolta över att Sverige ligger i framkant, både vad gäller lagstiftning och likabehandling från de kristna samfunden.
Jag jobbade under några år som utrikespolitiskt ansvarig för Kyrkornas världsråd och kunde konstatera att medan frågor om HBT-rättigheter låg högt upp på dagordningen bland medlemskyrkor i Västeuropa och USA, var detta ickefrågor, eller frågor som väckte totalt motstånd, från medlemskyrkorna i Afrika och Asien samt från hela den ortodoxa familjen.
Olika kulturer har hunnit olika långt med dessa frågor. Det är alldeles för enkelt att dela upp detta som en fråga mellan kristna och muslimer. Visst förekommer det religiösa argument i debatten, men förklaringen till att den kritiska massan av Broderskapsrörelsens muslimska medlemmar ännu inte är färdiga
med HBT-frågan kan lika gärna handla om att resan från det kulturella sammanhang där de flesta har sina rötter har gått för snabbt.
Skulle vi be våra ortodoxa medlemmar skriva ett manifest skulle förmodligen resultat vara ganska lika muslimerna på denna fråga. Våra judiska medlemmar hade nog hamnat ganska lika den kristna majoriteten i denna fråga. Katolikerna är jag mer osäker på. Visserligen är kyrkan centralt väldigt konservativ på denna punkt, men huvuddelen av Broderskapsrörelsens katolska medlemmar har rötter i Latinamerika där man blivit van att tänka mer självständigt. Argentina tog nyligen sitt steg mot könsneutral äktenskapslagstiftning.
Folkrörelsearbete handlar om att föra en diskussion och låta människor vara delaktiga. Politik handlar både om att samla människor runt en idé och skapa
kraft att gå i en viss riktning, men inte minst att samla den kritiska massan av människor som behövs för att åstadkomma förändring.
Det går inte att lyckas med detta om man ska röka ut alla som inte tycker som Per Gudmundson.
Människor måste få en möjlighet att växa med frågor och uttrycka sig på ett sätt som gör att de inte marginaliserar sig i sitt eget sammanhang.
Det råder ingen tvekan om vad Broderskapsrörelsen tycker i HBT-frågor. Och trots att vi ligger ordentligt till vänster om Svenska Dagbladet i denna rättighetsfråga har vi lättare att attrahera muslimer, som i många familjfrågor ligger Svds ledare närmare.
Det beror dels på att människor väljer politisk riktning utifrån helheter. Men det beror också på att vi är beredda att lyssna på de erfarenheter som muslimer och andra grupper har med sig.
Det svåra, och på samma gång fantastiska, med att leva i ett mångkulturellt samhälle är att vi behöver lära oss att leva med mer än ett värdesystem samtidigt.
Det kan störa den politiskt ängslige, men det gör vårt samhälle så oerhört mycket rikare. När olika tankar och idéer bryts mot varandra, blir syntesen större.
Muslimerna har något att lära oss. Och den svenska kristna radikaliteten står sig väl i många frågor, t ex HBT-rättigheter. Därför räknar jag kallt med att ganska snart få läsa också detta i ett manifest för muslimsk vänster. Det gäller bara att ha lite tålamod.

Read Full Post »

Inga fler avvisningar av kristna till Irak

Jag kom häromdagen tillbaka från Irak. Det land där några vise män för drygt 2000 år sedan startade en resa mot en stjärna. En resa som efter vissa förvecklingar förde dem till ett stall i Betlehem och mötet med den familj som skulle bli vår tideräknings första flyktingfamilj.

Jag var i norra Irak, men mötte en kaldeer från Baghdad. Hans visade bilder i sin mobiltelefon från lämningarna i den syrisk ortodoxa kyrkan där massakern på ett 50-tal människor skedde för någon vecka sedan. Den händelse som innebar att biskopar tog till orda och uppmanade sina medlemmar att lämna Baghdad och Irak. En fullständigt unik situation som jag inte kan minnas vi har haft en motsvarighet till.

I Erbil i norra Irak växer just nu den kristna stadsdelen Ankawa med stor kraft. Också de kristna eller blandade byarna i norr blir interna flyktingorter för kristna från Baghad, Mosul, Basra och andra städer där utsattheten är större. Till detta Irak har Migrationsverket fortsatt att skicka tillbaka kristna flyktingar. Det har fått Sveriges kristna råd att uttala:

Det är inte värdigt en human rättsstat att återsända människor till ett land där de riskerar förföljelse och hot till livet när den irakiska staten uppenbart är oförmögen att erbjuda dem skydd.

Regeringen har länge förhållit sig passiv och hänvisat till Migrationsverket. Efter kraftig kritik från FN.s flyktingorgan UNHCR ställdes visserligen en avvisning av kristna irakier in. Men bara tillfälligt.

Nu tar regeringen ett lite steg när man i regleringsbrevet till Migrationsverket vill att verket blir bättre på att skaffa kunskap om förhållande för personer från religiösa minoriteter som utvisas.

Även om det är för lite och för sent för dem som redan utvisats, tycks det ändå som om regeringen åtminstone lite grann låtit sig inspireras av julens glada budskap.

Nu krävs det att Migrationsverket tar vara på beskedet från regeringen och omedelbart stoppar avvisningar. Kunskap om de religiösa minoriteternas situation i Irak kan nämligen bara leda till en slutsats – inga fler avvisningar under nuvarande förhållanden.

Read Full Post »

En fanatiker kan förstöra det många tusen bygger

Jag nåddes av den fruktansvärda nyheten om självmordsbombaren i Stockholm på ett hotel i Irak, det land som enligt mediauppgifter tycks vara den unga mannens hemland. Förra lördagen gick jag på Drottninggatan och passerade platserna där de två explosionerna skedde vid samma tidpunkt, på väg mellan Socialdemokraternas förtroenderåd i riksdagshuset och ett jubileumsfirande av Stockholms läns Broderskapsdistrikt i ABF-huset på Sveavägen. Terror, våld mot oskyldiga civila för politiska syften, har nått också Sverige. Det kan aldrig finnas en ursäkt eller något försvar för detta fega våld mot oskyldiga civila. Det drabbar urskiljningslöst, späder på känslor av hat, osäkerhet och frustration. Det är en attack på demokrati, öppenhet och civilisation som vi stockholmare med lördagens händelse delar med människor på många håll i världen, inte minst i det land där jag just nu befinner mig. Svaret på denna händelse måste präglas av eftertanke, mänskliga empati och varsamhet. Därför är jag tacksam för det snabba fördömande som kommit från muslimska ledare i Sverige. Därför känner jag också sympati med statsministern försiktiga och varsamma agerande så här långt.

De skäl självmordsbombaren i ett brev tycks hänvisat till är frustration över det sätt vi i Sverige har handskats med Lars Vilks hån av profeten Muhammed och kriget i Afghanistan.
Det är många troende muslimer – förmodligen en stor majoritet – som upplevt sig, och det de håller heligt, kränkta av Lars Vilks skildring av profeten Muhammed. Men det är endast en av ett par hundratusen muslimer i Sverige som låter denna frustration gå över i våld.
En person kan på ett ögonblick förstöra det som det tar år för många tusen människor att bygga upp. Men bara om vi låter det ske, kan en fanatiker skapa kaos.
Det finns en risk för att detta fruktansvärda dåd i centrala Stockholm i julhandeln kastar bränsle på det krig den förvirrade självmordsbombaren trodde sig delta i. Rädsla och desperation tenderar att tränga undan nyanser, göra tillvaron mer svartvit och förstärka de förenklade fiendebilderna. Det är möjligt och nödvändigt både att entydigt ta avstånd från all form av terror, och samtidigt försöka förstå och hantera de orsaker som ger näring till den förvridna världsbild som hos desperata och förvirrade människor kan utlösa den typen av agerande vi såg i Stockholm i lördags.
Har vi, som entydigt vill ta strid för yttrandefriheten och Lars Vilks rätt att kritisera islam, samtidigt haft förmågan att säga att det inte alltid är
lämpligt, rimligt eller konstruktivt att använda den rättigheten till att kränka människor?

Har vi, som är för att Sverige måste delta med trupp också i Afghanistan när FN kallar, samtidigt haft förmågan att problematisera de folkrättsliga bristerna, den västliga dominansen i den militära närvaron och den katastrofala obalansen mellan militära och civila insatser i landet?
Hade vi gjort det, hade jordmånen för självmordsbombarens förvirrade världsbild varit ännu mindre. När nyanserna förträngs, kan desperationen växa och fanatismen gro.
De som sörjer mest idag är Sveriges muslimer. Här finns sorg över att islam missbrukats för våld, men också oro över att detta kan späda på islamofobin i Sverige.

Därför är det viktigt att muslimer och kristna – troende såväl som mer sekulära – går samman och söker den gemensamma vägen framåt. En väg i lyssnande och respekt för varandra och för nyanserna i en komplex och globaliserad värld. En väg i entydigt avståndstagande från våldet, och i synnerhet det våld som riktas mot oskyldiga civila för politiska syften.
Vi har alla ett ansvar för att det fruktansvärda dådet i Stockholm stannar för vad det tycks vara – en isolerad händelse från en förvirrad person. Det internationella nätverk han förmodligen relaterat till ska inte få fäste i Sverige. Vi har alla möjligheter att visa att det krig han trodde sig delta i, inte får tillåtas existera.
En ensam fanatiker kan på ett ögonblick förstöra det som tusentals människor bygger under många år.

Read Full Post »

Följ reglerna för vapenexport

Den svenska vapenexporten har fyrdubblats på åtta år, men har världen blivit en säkrare och bättre plats att leva på? En stor förklaring till ökningen är USAs krig mot Irak. Medan över hundra tusen irakier dödats och många fler drivits från sina hem så har vapenindustrin tjänat stora pengar.

I Wikileaksrapporten talas om hur granatgeväret Carl Gustaf använts i dödlig strid, både av USA och motståndsgrupperna. Flechettgranaten ADM 401, en projektil tillverkad i Karlskoga laddad med små metallpilar, har också spridit död i Irak.

USAs krig som bygger på felaktigheten att Irak skulle ha kärnvapen bröt mot folkrätten och fick från början varken FNs eller den svenska regeringens stöd. I riktlinjerna för den svenska vapenexporten sägs att export inte ska ske till krigförande land. Detta har skett ändå och motiveras med att det främjar svensk säkerhetspolitik.

USAs krig har förvisso bidragit till att störta en diktator, men det har också störtat landet in i ett kaos som pågått i snart åtta år och det riskerar ta ytterligare många år innan landet är helt återuppbyggt. Trots att USA satsat enorma resurser är området knappast säkert. Kristna i Irak utsätts för återkommande attacker och Utrikesdepartementet avråder svenskar från att resa till landet.

Det finns många fler exempel där svensk vapenexport knappast bidragit till en säkrare värld som att vi under kriget mellan Iran och Irak försåg båda sidor med vapen, vilket vi även gjort i den känsliga konflikten mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan. Sverige säljer också till andra länder som grovt kränker mänskliga rättigheter, som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Bahrain.

Dubbelmoralen är utbredd. Det är dags att svensk utrikespolitik tar de högtidliga deklarationerna om mänskliga rättigheter på allvar. Då är det nödvändigt att ta de regler som finns på allvar och genast avskaffa vapenexporten till länder som bryter mot dessa.

Det allra bästa för freden och säkerheten är dock att helt avskaffa den svenska vapenexporten då det knappast är fler vapen som världen behöver, eller som Ingvar Carlsson, fd statsminister, sagt: ”Det behövs inga nya pengar, utan genom att avstå från att producera förintelsevapen skulle vi kunna frigöra resurser till att bekämpa svälten och den värsta nöden.”

Publicerad i Norrköpings Tidningar den 4 december.

Read Full Post »

Ett förbund för troende socialdemokrater – ny identitet som kräver nytt namn i en ny tid

En folkrörelse som står still är inte längre någon rörelse. Givet valresultatet och det nya Sverige som det faktiskt ser ut, är det dags för socialdemokratin att förändas. Arbetarrörelsen har inte haft förmågan att ta till sig de genomgripande förändringar som skett i samhället som övergången från industrisamhälle till kunskapssamhälle eller framväxten av det mångkulturella samhället och globaliseringen. Svaret på vilka som är vårt folk har i hundra år varit kollektivanställda, nu måste vi titta mycket öppnare och bredare.

Inom Broderskapsrörelsen har vi ett viktigt uppdrag i att inte bara kräva förändring av andra, utan att också förändra oss själva. Det var en central och viktig diskussion som vi förde under distriktsledarsamlingen för förbundet. Det var diskussioner som ger hopp och energi.

Slutsatsen var tydlig: Rörelsen måste tydligt öppnas för fler än kristna, vi måste möta ett mångreligiöst Sverige. Vi ska bli en rörelse för troende socialdemokrater. I detta fanns en stor samsyn och vilja till handling. Vi vågar ta steget, även om vi är tvekande och osäkra på hur vägen vidare framåt ser ut.  Vi söker, eftersom vår uppgift är just att söka. Så vill jag sammanfatta våra diskussioner.

Broderskapsrörelsen föddes på 1920-talet då kristendom var den i stort sett enda religionen i Sverige. Vi var och är en frihetsrörelse för alla oss som vill omsätta vår tro i politiskt arbete. Det är den historien vi som idag är aktiva har att förvalta och utveckla.

På dryga 80 år har samhället förändrats. Sedan 1950-talets början är religionsfriheten inskriven i lag. Den internationella solidariteten har omsatts i att Sverige varit ett föregångsland i biståndsarbetet. Den svenska välfärdsmodellen är ett föredöme för många andra länders strävan.

Men en socialdemokrati som endast hänger sig åt att vara stolt över det som åstadkommits och inte har förmågan att se samhället som det ser ut idag, har heller ingen uppgift i framtiden.

Idag är Sverige inte längre monoreligiöst. Det finns också stora grupper som bekänner sig till framförallt islam, men också judendom och andra religioner. Deras rättigheter utsätts dagligen för attacker, islamofobin och antisemitismen visar alltför ofta upp sina fula trynen.

För 80 år sedan var det givet och naturligt att de kristna socialdemokraterna slöt sig samman. Idag är det angeläget att gemenskapen måste vidgas, och att vi tydligt blir en rörelse för och av alla radikala troende. Förbundsstyrelsen tog ett steg på denna stig genom inriktnings- och namnbytet på vår tidning. Ytterligare ett stort steg togs alltså på distriktsledarsamlingen. Den framåtanda, enighet och ödmjukhet som vi tillsammans visade ger mig ny kraft. Nu är det dags att förbundet förnya sitt uppdrag och precis som för 80 år att bli en rörelse för alla dem som saknar makt och inflytande, men för vilka sin tro och religion inte kan lämnas utanför det politiska livet. Låt oss på bli en rörelse för troende socialdemokrater!

Det är nu viktigt att diskussionerna fortsätter i grupper och distrikt. Förbundsstyrelsen kommer nu att förbereda sina förslag till kongressen, som blir i Uppsala den 17-19 juni 2011. Vi hoppas på en fortsatt spänstig diskussion inför den, och deltar gärna på möten och arrangemang. Hör av er till förbundsexpeditionen om ni vill ha medverkan!

Vi fortsätter söka vår roll i en ny tid. Vi måste vara i rörelse!

 

 

 

 

Lars G Linder
förbundssekreterare
Sveriges Kristna Socialdemokrater

Läs också Peter Weiderud, som citeras i Tro&Politik, Svd, DN

 

Read Full Post »

DO försvarar rätt till utbildning

Även kvinnor som av religiösa skäl bär anisktstäckande klädsel har rätt till utbildning. Det har DO Katri Linna nu slagit fast efter en lång utredning. Det är ett viktigt utslag både för religionsfriheten och för tillämpnoingen av mänskliga rättigheter i Sverige.

Den kvinna det handlar om började en barnskötarutbildning i Stockholm för snart två år sedan. Hon är troende muslim och hävdade sin traditionella rätt att bära niqab. På skolan finns en ordningsregel som förbjuder plagg som täcker ansiktet och hon fick beskedet att välja mellan utbildningen eller sin klädsel. Hon anmälde skolan till DO, men skolan hittade också en kompromiss som gjorde att
hon kunde genomföra utbildningen med gott resultatet. Ett skäl till kompromissen
var oklarhet om vad lagen säger, den oklarhet som DO nu undanröjt genom att säga att det inte går att hävda ett generellt förbud mot niqab i undervisning.

Ärendet är principellt viktigt och användes flitigt av Jan Björklund i
valrörelsen som ett exempel på hur han vill skärpa lagstiftningen så att det ska bli möjligt för skolledare att stänga av elever som bär niqab eller burka. Förmodligen börjar Björklund idag skissa på ett sådant lagförslag.

Ett förbud mot niqab i skolan är inte lika allvarligt som de generella inskränkningar av mänskliga rättigheter som införts av högerregeringar i Holland, Belgien och Frankrike. Men det är självklart ett populitiskt steg i samma riktning. Får han regeringen med sig – och här är förmodligen idag kristdemokraterna det mest tveksamma partiet – kommer självklart Sverigedemokraterna att skörda sin första viktiga parlamentariska triumf.

Det finns många bekymmer med niqab. Och det kommer att vara omöjligt för en kvinna med niqab att få ett jobb på ett vanligt svensk dagis. Alldeles oavsett varför kvinnor bär detta plagg – tradition av egen vilja eller påtryckningar från familjen, eget val för att markera muslimsk identitet i en annan miljö,
eget val för att undvika sexuella trakaserier eller annat skäl – är det värt att på allvar fundera över kostnaden för att försöka tvinga av en kvinna hennes hläder.

För det första innebär ett generellt förbud en allvarlig inskränkning av mänskliga rättigheter. De rättigheter som vi med empati missionerar på andra håll i världen, måste också värnas på hemma plan. Det är också den viktigaste kompass vi har för att komma rätt i ett mångkulturellt och mera komplext samhälle.

För det andra är det usel politik att tvinga en kvinna att välja mellan utbildning och klädsel. Utbildning är det bästa sättet att utvecklas, mogna och få styrka att fatta egna och självständiga beslut. Tvingar vi med lagstiftning
dessa kvinnor att fortsätta leva i samhällets garderob kommer de aldrig att vare sig utvecklas eller ta av sin niqab.

Låt oss hoppas för det första att integrationsministern kan övertyga sin partiledare att tänka om, för det andra att kd minns den
religionsfrihetstradition man vuxit upp i och för det tredje att det rödgröna samarbetet står stadigt i denna fråga.

Då kan vi undvika att också Sverige börjar den resa som fört Sverigedemokraterna till Riksdagen.

Read Full Post »