Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2011

I jasminrevolutionen föll en diktatur som länge fått stöd av omvärlden för att den betraktades som stabil. Den tunisiske presidenten Ben Ali kastade för en dryg vecka sedan in handduken efter att ha styrt landet sedan en statskupp för 23 år sedan. I Egypten, där regimen också omhuldats för sitt bidrag till stabilitet, gömmer sig president Hosni Mubarak för det folk som kräver hans avgång.
Västerlandets och Sveriges värnande av stabilitet är delvis en kvarleva från kalla kriget. Placerade på terrorbalansens mittpunkt handlade stabilitet om överlevnad för svensk del. Men stabilitet är ett tillstånd och inget värde. Sovjetunionen och Sydafrika under apartheid var stabila. Irak under Saddam Hussein likaså. Och vi minns alla Göran Perssons omdöme om Kina när han besökte landet som ny statsminister.

I diplomatins värld kan ordet ”stabilitet” vara en väg att tala utan att säga sanningen. Stabilitet kan betyda så olika saker som diktatur, geopolitik, säkerhet, utveckling, demokrati eller mänskliga rättigheter. Svensk utrikespolitik i en globaliserad värld bör undvika ordet stabilitet i Nordafrika. Det döljer diktatur.

Presidenterna Ben Ali och Hosni Mubarak lovade folket frihet, demokrati och rättvisa, men det man fick var stabilitet. Under deras år vid makten har flera tusen oliktänkande arresterats, torterats eller fängslats. När fackföreningar, studenter och människorättsaktivister började kanalisera ett brett folkligt missnöje föll stabiliteten.
Omvärlden, inklusive USA, har ställts sig på de folkliga protesternas sida i Tunisien. Därigenom finns nu förutsättningar för en demokratisk utveckling. Men hur kommer omvärlden ställa sig när jasminrevolutionen nu får spridning i Algeriet, Jemen, Jordanien och Palestina? Och i synnerhet i nyckellandet Egypten, USAs viktigaste allierade i regionen? Kommer prioriteringen att ligga på kortsiktig stabilitet eller demokrati?

Avgörande för USAs hållning, som förmodligen EU följer, är hur man bedömer riskerna för utveckling av islamism. Om vi får se en upprepning av omvärldens hållning i relation till det palestinska valet 2006, där araberna tillåts välja sin väg framåt bara resultatet blir det Västvärlden finner acceptabelt, finns risker för mycket långa och allvarliga motsättningar i regionen och mellan regionen och Västvärlden.
I en demokrati har väljarna rätt. Därför uppfattas det som godtyckligt, orättvist och cyniskt när omvärlden avfärdar den fria viljan, om det inte finns hållbara skäl. I Egypten genomfördes val i höstas. Det finns otaliga rapporter om valfusk.

Islamismen har i grunden mycket gemensamt med den europeiska kristdemokratiska traditionen. Utifrån värderingar i den egna religionen och kulturtraditionen söker man forma ett politiskt ansvarstagande i sitt samhälle. En skillnad är att i Europa har kristendom länge levat i nära symbios med makten i form av statskyrkor med privilegierad ställning. I arabvärlden ser vi idag hur islamismen växer i opposition till makten. Men en ytterligare skillnad är att europeiska länder har en förhållandevis långvarig demokratisk inrikespolitisk kultur och tradition som format och slipat av politiken.

Islamismen rymmer allt från Erdogans turkiska regeringsparti, som är betydligt öppnare och mer europainriktade än de sekulära partierna, till vurmare av vissa sharialagar och även enstaka förvirrade extremister som förespråkar våld även mot oskyldiga civila – terror – för att nå sina politiska syften. Västvärldens kritik av islamismen kan därför inte vara generell, svepande och styrd av sin egen historias relation mellan kristendom och politik. I diskussionen om islam och politik måste vi kunna vår egen historia, inklusive Europas koloniala arv i Mellanöstern. Vi får inte blunda för maktfrågan och det faktum att religion har en roll i samhället.
Islamismen i Egypten, och andra länder i regionen, rymmer hela spektrat av hållningar. Om vi från omvärlden bemöter den med samma respekt som vi gör i
andra politiska processer och fria val, finns stora möjligheter att vi kan få en
liknande utveckling som i Turkiet. Den överväldigande majoriteten av människorna i Egypten vill ha ett fungerande liv. Man suktar efter demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling.
Begår USA och Europa samma misstag som mot Hamas, finns däremot stora risker för att de destruktiva islamistiska krafterna tränger undan de pragmatiska och demokratiska. De senare får inte möjlighet att visa på framsteg. Deras
legitimitet undermineras om demokratierna i Europa godtyckligt underkänner deras val. Då växer extremismens tolkningsföreträde. Det är inte mödan värt att vara demokrat när det inte ger tillträde till den demokratiska världen.

 

Tre killar på Gazaremsan. De har också rätt till demokrati.

Omvärldens krav på att erkänna Hamas 2006 var; avstå från allt våld, erkänn Israel och acceptera alla ingångna avtal. De brast, därför att de ur ett palestinskt perspektiv var alldeles för vaga och utan ömsesidighet. Ingen västmakt har ställt samma krav på Israel.

De frågor människor ställde var; Varför ska vi som är ockuperade avstå från vår folkrättsliga rätt till självförsvar, medan ockupanten har rätt till våld? Vilket Israel ska vi erkänna – FN;s delningsplan, 1967 års gränser eller dagens
– och varför behöver inte Israel erkänna Palestina? Varför ska vi acceptera alla överenskommelser, när nya regeringar i Israel ständigt bryter de avtal som ingåtts?
Hade kraven varit folkrättsligt precisa och ömsesidiga hade det gått att nå överenskommelse både med Hamas och den samlingsregeringen som följde i nästa fas: Båda parter måste förbinda sig att avstå från våld mot oskyldiga civila. Båda parter ska erkänna varandra vid 1967 års gränser, enligt FNs säkerhetsråds resolution 242. Båda parter måste acceptera ingångna avtal.
Omvärldens hållning bidrog till Hamas snabba utveckling bort från pragmatism och demokrati och till att splittra det palestinska samhället. Vägen till inompalestinsk försoning, fred med Israel och stabilitet är nu mycket lång. När Egypten nu står och väger har omvärlden alltjämt möjlighet att välja mellan
kortsiktig stabilitet och en långsiktig utveckling mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Det handlar om att konsekvent stå upp för rätten till fria val och respekt för mänskliga rättigheter, i relation till alla politiska rörelser. Ett fortsatt stöd till de regimer som nu har förbrukat folkets förtroende eller nya
auktoritära regimer som med externt stöd söker manipulera folkviljan kommer inte att ge en hållbar stabilitet.
President Obamas tal i Kairos Universitet till världens muslimer sommaren 2009 har skapat enorma förhoppningar om ny en amerikansk och västerländsk hållning
till islam och Mellanösternregionen. Grusas den, kan de brustna förväntningarnas missnöje få oöverblickbara konsekvenser. I Egypten, i regionen, men också globalt.

Låt oss välja den stabilitet som växer ur demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling, istället för den stabilitet som väljer bort dessa grundläggande värden.

Uppdatering den 2 februari 2011:

Läs gärna också Leif Stenbergs intressanta analys i dagens DN!

Lyssna till diskussionen mellan Peter Weiderud och Magda Ayoub, kristdemokrat och kristen egyptierX i P1-morgon den 1 februari!

Read Full Post »

På onsdag debatterar Riksdagen våldsbejakande extremism. Sverigedemokraterna hade begärt en debatt om våldsbejakande islamistisk extremism, men fick finna sig att debatten rubriceras utan stigmatisering av muslimer.

Det är en principiellt viktig markering från Riksdagen. Både för att träffa rätt om vad extremism är, men kanske främst för att undvika en felaktig stämpling av en världsreligion.

Häng med i debatten! Läs Tro & Politik!

Häng med i debatten! Läs Tro & Politik!

Sverigedemokraternas ambition att beskriva muslimer som de andra, osvenska och onda, vilket Jimmie Åkesson utvecklar också i tisdagens DN-debatt, förstärker snarare än hanterar de spänningar som självklart finns i ett mångkulturellt samhälle. Kombinerat med okunskap om vad islam är, kan det skapa sår som kommer att ta lång tid att läka.
Jag var, som kristen och tillsammans med några judar och muslimer, för en tid sedan inbjuden att medverka vid ett seminarium hos rikspolisstyrelsen om religiös extremism är ett hot mot det svenska samhället. Till välkomstfikat bjöd värdarna på skinkmacka och till lunch serverades råraka med fläsk. De judiska representanterna reagerade med rätta kraftfullt mot värdarnas brist på känslighet. Muslimerna sa ingenting. De var mer luttrade av att ständigt mötas av brist på känslighet och okunskap om deras kultur. Värdarna bad klädsamt om ursäkt.
Säpos föredragning i seminariet var balanserad. De konstaterade att religiös extremism är ett mycket begränsat problem i Sverige. Genom ett bra förebyggande arbete har man också bra koll på det man behöver ha koll på. Problemet var främst att de man har koll på – utifrån definitionen religiös extremism – var enbart muslimer. Kristna extremister, som t ex Knutby-sekten, fanns inte på denna karta hos Säpo.
Extremism och fanatism är företeelser som måste beivras på sina egna och destruktiva meriter, alldeles oavsett vad som stimulerar till våld även mot oskyldiga civila. Oavsett om de har politiska, religiösa, kulturella eller etniska utgångspunkter måste vi, framför allt med förebyggande, men också med polisiära åtgärder, skydda oss mot extremismen.
Den extremism som stimuleras med hjälp av förvriden religiositet förekommer i alla religioner och länder. Som ett resultat av globalisering har den både blivit mer synlig och fått större genomslag. I Indien förde en hindufundamentalisk regering landet över kärnvapentröskeln. I Ryssland skapar en ortodox fundamentalism antipatier mot västerlandet. I Mellanösternkonflikten medverkar både judiska och muslimska fundamentalister till svårigheterna att lösa denna djupa konflikt. Den kristna högern i USA har haft ett avgörande inflytande på det landets aggressiva utrikespolitik, inte minst vad gäller invasionen av Irak.
Det ligger stora risker med att se grandet i sin broders öga, men undvika bjälken i det egna. Eller som biskop Eva Brunne uttryckte det i samtalet med Jimmie Åkesson om dessa frågor i Engelbrektskyrkan i måndags. Vi måste akta oss för att jämföra det mest goda hos oss själva med det mest onda hos de andra. Alla kristna är inte som den Koranbrännande pastorn i Florida eller Knutbysekten. Det förstår vi. Men förstår vi också vad det ligger för risker i att stigmatisera muslimer som grupp för att mindre än en procent av olika orsaker, och i regel med social eller politisk grund, drabbats av religiös förvirring?
Därmed inte sagt att vi ska strunta i muslimsk extremism. Men de enda som effektivt kan motverka och ta ansvar för denna är muslimerna själva. Och den säkraste möjligheten att nå framgång är att muslimerna som grupp upplever att de är fullvärdiga svenskar och känner tillförsikt om sin framtida tillhörighet i det svenska samhället.
Broderskapsrörelsen har i mer än 80 år organiserat kristna socialdemokrater och bidragit till att seriöst samhällsengagerade kristna funnit en enklare väg in i politiskt ansvarstagande. Vårt arbete, i alla sin ödmjukhet, har bidragit till att vaccinera mot inflytande från en aggressiv kristen höger i svensk kristenhet.
Idag organiserar vi – av precis samma skäl – svenska muslimer.

Läs också inlägget och debatten på svtdebatt.se

Read Full Post »

Det faktum att Sverige under lång tid sålt vapen till Tunisien och att dessa vapen mot stor sannolikhet används för att slå ner på demonstranterna är naturligtvis genant, inte minst i ljuset av den kritik som regeringen nu riktar mot den tidigare regimen i Tunisien.
Det visar också på tydliga brister både i den nuvarande vapenexportlagstiftningen och i tillämpningen av den.

Tunisien har varit en diktatur med tydliga kränkningar av mänskliga rättigheter under lång tid. Ändå har både tidigare s-regeringar och den borgerliga regeringen tillåtit vapenexport.

Här ligger bristen förmodligen främst i bristande landbedömningar från utrikesdepartementet. Dessa sker alltid mycket tidigt i en vapenexportprocess, när exportföretagen gör de första sonderingarna och söker tillstånd hos myndighet för exportkontroll.
Om dessa landbedömningar håller god kvalité är det en helt odramatisk åtgärd att stänga exportmöjligheten. Det är för tidigt för att investeringar ska vara gjorda, inga jobb går förlorade och inget mottagarland behöver generas. Men slarvas det i landbedömningen, blir det mycket svårare att längre fram söka stoppa affären, även om MR-kriteriet, som i fallet Tunisien, är uppenbart. Ansvaret för att detta arbete sker med kvalité ligger hos utrikesministern.
Den andra bristen, som Broderskapsrörelsen påtalat och drivit under många år, är att det också behövs ett demokratikriterium för exporttillstånd. Detta skulle
komplettera MR-kriteriet och konfliktkriteriet på ett avgörande sätt och tydligt styra exporten bort från länder som Tunisien och Saudiarabien. Det är dags att stå upp för kravet på demokratikriterium för svensk och europeisk vapenexport.

Read Full Post »

Idag, den 17 januari, firas Martin Luther King-dagen runt om i världen. I Sverige uppmärksammar vi baptisten, människorättskämpen och ickevåldsförebilden King genom att fundera på vad han skulle säga om Sverige.

Idag delar vi ut Martin Luther King-priset till diakonen och fredsaktivisten Annika Spalde. Hon har de senaste åren genom ickevåld och civil olydnad arbetat mot den svenska vapenexporten.

Annika Spalde

Annika Spalde

Efter att de svarta fått rösträtt och diskrimineringen blivit olaglig lyfte King allt mer fram problemen med krig och hur de förstärker ojämlikheten. I ett av sina berömda tal säger han: ”En nation som år efter år spenderar mer pengar på militärt försvar än på sociala program närmar sig andlig död.”

På åtta år har exporten fyrdubblats och Sverige är en av världens största
vapenexportörer. Granatgevär från Karlskoga, kikarsikten från Malmö och JAS-plan från Linköping används av många länder. Vi har restriktiva regler, men tillämpningen gör ändå säljer vi till länder som grovt kränker mänskliga rättigheter som Saudiarabien, Pakistan och Bahrain. Vi säljer även till krigförande länder som USA och tidigare Iran och Irak. Sverige säljer vapen som bidrar till dödande, ofta till förlängning av konflikter. Det finns exempel då vi sålt till båda sidor.

”Den stora tragedin är inte de onda människors ondska, utan de goda människornas tystnad”,konstaterade Martin Luther King när han reflekterade över människans politiska tillkortakommanden. Han ville förmedla ett mer reflekterande förhållningssätt till lydnad.

Som barn och goda samhällsmedborgare får vi lära oss att vara lydiga. Olydnad bestraffas och lydnad premieras. Och så bör det vara, eftersom motsatsen skulle försätta samhället i kaos.
Samtidigt är den blinda lydnaden ett av våra största historiska problem. Den lydnad som kortsluter samvetet kan bli ett omedvetet redskap för förtryck, krig och ofattbart mänskligt lidande.

När ska man då vara olydig och följa sin övertygelse? Eller för att använda Jesu ord: ”När måste man lyda Gud mer än människor”.

Det finns inget enkelt svar på den frågan. Frågan måste hela tiden prövas, eftersom det ytterst handlar att kalibrera det mest finkänsliga av människans politiska instrument – samvetet. I medborgarrättsrörelsens USA eller i den svenska fackföreningsrörelsens ungdom var civil olydnad – där man utan att
använda våld medvetet bryter mot lagar som skapar orättvisor eller upprätthåller förtryck – nödvändiga metoder för att demokratin skulle utvecklas och fungera.
Svensk vapenexport rymmer mycket svåra och allvarliga etiska dilemman. Även om lagen är tydlig och förbjuder export och bara kan ge undantag till länder som inte riskerar hamna i krig eller inte bryter mot mänskliga rättigheter, vet vi att frågan är mer komplicerad än så.

Om viljan till fred tynger ena vågskålen, finns det vinster, arbetstillfällen och kortsiktiga politiska relationsvinster i den andra.

Detta leder ständigt till svåra avvägningar i riksdagen som formulerar lagar och regler, men också hos regering, myndigheter och industrin som har att tillämpa dem. Och hos en engagerad allmänhet som har ett ansvar för att ytterst bedöma balansen i dessa svåra etiska avvägningar.

Annika Spalde utmanar oss genom sina handlingar i civil olydnad. Hon bryter medvetet mot lagen för att visa på något som är mycket och större och viktigare
än den olagliga handlingen. Att svensk vapenexport också medverkar i krig. Eller att tillämpningen av de svenska vapenexportreglerna ibland gör att vapen hamnar hos diktatorer som bryter mot mänskliga rättigheter.

Eller att svensk vapenexport ökar, i en situation där all politisk logik talar för att världens militära utgifter borde minska.
Idag delar vi ut Martin Luther King-priset till diakonen och fredsaktivisten Annika Spalde. Hon har de senaste åren genom ickevåld och civil olydnad arbetat mot den svenska vapenexporten.

Read Full Post »

Under de fem år på 1990-talet som jag arbetade som talskrivare åt den svenska utrikesministern konfronterades jag ofta med ordet stabilitet. I allehanda PM och underlag som producerades av inte minst diplomatin lyfte man ofta fram stabilitet som ett av de viktiga värdena att stödja och värna för svensk utrikespolitik.
Till del var värnandet av stabilitet en kvarleva från kalla kriget. Placerade på terrorbalansens mittpunkt handlade stabilitet om överlevnad för svensk del. Och självklart finns det inget egenvärde i instabilitet.
Men stabilitet är ett tillstånd och inget värde. Sovjetunionen och Sydafrika
under apartheid var stabila. Irak under Saddam Hussein likaså. Och vi minns alla Göran Perssons omdöme om Kina när han besökte landet som ny statsminister. Jag valde som talskrivare att konsekvent att ersätta stabilitet med andra ord, som faktiskt uttrycker värden – säkerhet, utveckling, demokrati eller mänskliga rättigheter.

I helgen föll en annan diktatur, som betraktades som stabil när jag besökte landet för 15 år sedan och just i rollen som ministerrådgivare. Den tuniske presidenten Ben Ali kastade i fredags in handduken efter att ha styrt landet sedan en statskupp för 23 år sedan.
Han lovade folket frihet, demokrati och rättvisa, men det man fick var stabilitet. Under hans år vid makten har flera tusen oliktänkande arresterats, torterats eller fängslats.
De senaste demonstrationerna blossade upp när en 24 årig arbetslös akademiker tänt eld på sig själv den 17 december sedan han nekats möjligheten att sälja grönskar och frukt. Snart började fackföreningar, studenter och
människorättsaktivister demonstrera mot Ben Ali, som svarat med skarp ammunition och utegångsförbud.

Utrikesminister Carl Bildt har uttalat förhoppningar om att Sverige och EU skall spela en konstruktiv roll. Bildt menar att ”Vi måste titta på de instrument vi har för att hjälpa till med en demokratisk konsolidering och en ekonomisk utveckling efter det att läget på ett eller annat sätt har stabiliserats.” Tanken är klok, men det finns möjligheter att stödja processen redan på väg mot stabilitet, så att det blir en stabilitet byggd på verkliga värden.
Fackföreningar, studenter och människorättsaktivister utgör kraftfulla politiska aktörer när de samlar upp och kanaliserar ett brett folkligt missnöje. Så föds en konstruktiv politik för social rättvisa. För att denna process skall leda till stabilitet måste det civila samhället, inklusive facken, studenterna och MR-grupperna beredas en formell roll i samtalen om landets framtid. Fria val inom en snar framtid är en möjlighet att konsolidera en sådan process. Det finns också ett speciellt socialdemokratiskt ansvar i det som händer i Tunisien. Ben Ali och hans parti har sedan länge varit medlemmar i
Socialistinternationalen. Detta är dessvärre inte det enda exemplet på en medlem som kommit på avvägar och där gemenskapen inte klarat av att återföra vederbörande till SI bärande kurs och värderingar.
SI ska stå på studenternas, fackföreningarnas och människorättsaktivisternas sida i kampen för demokrati, solidaritet och rättvisa. Det gäller i alla länder och sammanhang. Det finns därför skäl att se över instrumenten för hur gemenskapen kan bli bättre på att granska medlemmars demokratiska praxis, och hjälpa dem som gott fel att återfinna kompassriktningen.

Read Full Post »

Lena Sommestad

Lena Sommestad

Om vi i Socialdemokratin skall återta det politiska initiativet behövs en intelligent ledare i tiden och vår uppfattning är att Lena Sommestad är den person som skulle gestalta detta. Hon var miljöminister i den senaste socialdemokratiska regeringen. Lena är rätt person att föra fram det som är den grundläggande skillnaden mellan oss i den kristna vänstern och den borgerliga regeringen, nämligen omsorgen och solidariteten med de svaga i vårt samhälle. Alltså vill vi så kraftfullt vi kan föra fram Lena Sommestad som nästa partiledare i Socialdemokratiska partiet. I december (20/12) hölls styrelsemöte i Broderskapsgruppen i Uppsala. Vi diskuterade den artikel av fem medlemmar i gruppen plus ett par andra socialdemokrater i Uppsala som nyligen hade publicerats i Upsala Nya Tidning och där Lena Sommestad lanseras som socialdemokratins nästa ledare. Styrelsen instämmer i den lanseringen.

Broderskapsgruppen i Uppsala
Genom Kent Cramnell

Read Full Post »

Attentatet i Arizona är en fruktansvärd politisk tragedi för USA och borde få konsekvenser, både vad gäller landets vapenlagstiftning och den uppskruvade aggressiva politiska retoriken.

Arizona har, tillsammans med ytterligare några stater i den amerikanska södern, under senare år blivit alltmer osäkra som ett resultat av spridningen av handeldvapen. Inte bara för de som bor där, utan också för grannstater, och stora delar av Latinamerika.

Varje år smugglas ungefär 750.000 lätta vapen över gränsen till Mexico från främst Texas och Arizona. De förs sedan vidare och bidrar till kriminellt våld och gigantiska dödssiffror i Mexico, Centralamerika och delar av Sydamerika.

Det är inte bara organiserade kriminella ligor som svarar för smugglingen, utan också collegestudenter, hemmafruar och andra som vill tjäna en extra hacka. Ett vapen som köps i USA är värt tre gånger pengarna om det smugglas över gränsen till Mexico och dess hårdare lagstiftning.

Rätten att försvara sig själv är viktig för amerikanerna och skyddat av det s k andra tillägget i den amerikanska konstitutionen. Få politiker är beredda att ens diskutera frågan om denna kvarleva från självständighetskrig och vilda västern.

Men kanske kan tragedin i Arizona hjälpa fram en diskussion om en mer realistisk tillämpning av denna regel. En begränsning till ett rimligt antal vapen som en person får köpa och äga, eller begränsning av vapentyper för att få bort de värsta dödsbringarna, skulle rädda många människoliv i Latinamerika.

Hårdare koll på vem som får köpa och äga vapen skulle göra också Arizona och andra amerikanska delstater mer säkra.

Och en mer ansvarig politisk retorik skulle begränsa de politiska känslosvall som förmodligen spelade in för att stimulera motivbilden hos den förvirrade person som begick dådet. En politisk retorik som rymmer hat och oförsonlighet må vara hanterbar för normala och friska människor, men kan skapa en jordmån för störda och förvirrade individer, vare sig de identifierar sig med sändarna eller mottagarna av hatpropagandan.

Här har också vi européer anledning att ta lärdom, framför allt när det gäller invandrarhat, rasism och islamofobi.  Såväl lasermannen, som Malmöskytten och självmordsbombaren i Stockholm agerade med en motivbild kopplad till en aggressiv politisk retorik.

I en globaliserad värld påverkas vi i Sverige av våldet både i Irak, där jag just nu befinner mig, och i Arizona. Det kan hjälpa oss både till besinning och till ökad förvirring.

Jag minns med smärta en resa jag gjorde för mer än 15 år sedan för att besöka ett ungdomskonvent som lutherska kyrkan i USA ordnade i Dallas, Texas. Mer än 50.000 ungdomar från hela USA hade samlats under några dagar.

För ungdomarna från Wisconsin slutade konventet i en tragedi. En av deras ledare och busschaufförer gick ut för att köpa en hamburgare, rånades och sköts till döds utanför deras hotell.

När vi dagen därpå samlades på en fotbollarena fick konventet meddelande om detta. Vi höll en tyst minut och det ordnades en spontan insamling till hans familj.

Inte ett ord om det politiska ansvaret eller krav på politiska förändringar. Det var som om vi kallt skulle räkna med att om 50.000 personer åker till Dallas över en helg så kommer en att bli skjuten.

Mitt i den smärtan kände jag en stolthet för att Kyrkans Ungdom i Sverige aldrig skulle ha stannat vid detta. Vi skulle också ha ställt frågan varför, och drivit krav på att detta vanvett måste stoppas.

Vi ska vara stolta över vår tilltro till politiken i Sverige och Europa. Och är det något vi i globaliseringens tid ska förmedla till vänner i USA så är det kanske just detta.

Det går inte att förhindra all ondska. Men politiken har stora möjligheter att begränsa vanvett, ingjuta ansvar och därmed framtidshopp.

Peter Weiderud
ordförande, Sveriges Kristna Socialdemokrater

Read Full Post »

Per Gudmundson har i ett par ledare angripit det av Broderskapsrörelsens muslimska medlemmar formulerade dokumentet ”Manifest för muslimska socialdemokrater” för att det till skillnad från det av rörelsens kongress antagna ”manifest för en kristen vänster” saknar skarpa skrivningar om HBT-rättigheter.

Att Gudmundson kritiserar Broderskapsrörelsen eller socialdemokratin är i sin ordning. Däremot rymmer hans kritik två allvarliga frågeställningar. För det första söker han spela ut två utsatta grupper mot varandra, homosexuella mot praktiserande muslimer. För det andra begår han ett integrationspolitiskt misstag i att kräva att nya svenskar – i detta fall praktiserande muslimer – är värda att lyssna till endast om de omedelbart är beredda att ta också alla andra gruppers strid mot diskriminering.

Broderskapsrörelsen har i 15 år fört dialog och samarbete med muslimska organisationer i syfte att förstå deras perspektiv och skapa intresse för ett seriöst politiskt engagemang bland praktiserande muslimer. I våras önskade en grupp aktiva muslimer formulera ett politiskt dokument där man gav uttryck för de prioriteringar man såg som viktiga. Det mest trängande handlar om rätten till jobb, bra bostäder, frihet till religionsutövning, men självklart också solidaritet med andra, i Sverige och världen. Man ville kommunicera ett manifest för en muslimsk vänster i valrörelsen 2010.

Inspiration för arbetet var det manifest för en kristen vänster som Broderskapsrörelsen antog vid kongressen 2009, och i synnerhet kortversionen av detta. Det är naturligt, eftersom många frågor är gemensamma. Samtidigt finns en del olika betoningar, vilket gör att dokumenten skiljer sig åt på några punkter.

Skälet att HBT-rättigheterna inte lyftes fram är inte att muslimer i Broderskap har en annan hållning i HBT-frågor. Man har medvetet sökt sig till en rörelse som genom åren har varit drivande i alla rättighetsfrågor, och inte minst dessa, såväl i relation till det politiska som till det religiösa Sverige.

Däremot har muslimer som grupp inte haft samma möjligheter att arbeta med frågan. Sverige ligger i världens framkant vad gäller lagstiftning och HBT-rättigheter. Det har varit en lång kamp, som ännu inte är färdig.

I Afrika, Asien, Mellanöstern och Östeuropa har dessa frågor bara börjat diskuteras. Det innebär att nya svenskar – både kristna och muslimer – på kort tid behöver processa denna och många andra frågor. Självklart måste det finnas gränser för de gamla svenskarnas tålamod. Människor som söker sig till Sverige har ett eget intresse att förstå det svenska sammanhanget.

Det måste också finnas gränser för den etnocentriska arrogansens otålighet, annars riskerar Sverige att hamna i liknande bekymmer som Danmark, Holland och några ytterligare av våra Europiska grannar som kämpar med ännu större spänningar i integrationspolitiken.

HBT-personer och praktiserande muslimer hör, tillsammans med samer, romer och papperslösa invandrare, till de grupper i Sverige som är i mest akut behov att få sina rättigheter sedda, erkända och tillgodosedda. Därför behöver dessa grupper också se varandras behov och söka bära varandras behov av rättigheter. Här har Gudmundson en poäng, så länge den inte riktas enbart mot en grupp.

Broderskapsrörelsen har genom ett tålmodigt arbete kommit långt i dialogen mellan kristna och muslimer. Vi hade önskat att vi redan i våras kommit i mål också vad gäller HBT-rättigheter.

Men manifest för muslimska socialdemokrater är bara en början. Vår dialog har fortsatt. Nästa steg i denna fråga är en direkt dialog mellan HBT-sossar och muslimer i Broderskapsrörelsen. HBT-frågorna är viktiga också för muslimer, även om de hamnat bakom en del andra frågor som upplevts som mer akuta.

I framtiden kommer inte Gudmundson eller någon annan att kunna läsa sig till några skillnader i synen på HBT mellan kristna och muslimer i Broderskapsrörelsen. För muslimerna innebär det att man kommit igenom denna fråga på ungefär en tiondel av den tid det tagit för den kristna majoriteten.

Detta är något vi gemensamt ska känna stolthet och glädje över.

Peter Weiderud                                            Abdulkader Habib
Ordförande                                                    Ordförande
Sverige kristna                                             Broderskaps nätverk för
socialdemokrater                                       troende socialdemokrater

Vårt förkortade svar, som SvD valde att publicera, hittar du här.

Läs också Peter Weideruds inlägg på SVT-debatt.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 322 andra följare