Apropå Daniel Suhonens artikel på Aftonbladet kultur. Bör staten vara sekulär? Ja! Bör religiösa människor och grupper lägga sig i politiken? Ja! Kommer det alltid bli bra? Nej! Precis som det finns många olika partier och på det många olika uppfattningar inom varje parti så är det likadant med religion. Det är skillnad på amerikansk kristen höger och Svenska kyrkans diakoner som slår larm om effekterna av regeringens orättvisa utförsäkringar.
Likadant är det med islam. Det finns många olika strömningar. Det vore kanske enklare utan religion, men vi lever i den här världen och där är en överväldigande del av världens befolkning religiös. Den viktiga insikten är att det inte är en gång för alla givet vad religionen står för. Det är något som avgörs varje dag i en ständigt pågående diskussion.
Suhonen önskar att vi hellre gör klassanalys och pratar om social och ekonomisk politik. Det gör vi gärna. Diakonerna i påskuppropet gör det, liksom ärkebiskopen och Jesus gjorde det många gånger. Och i valet mellan den vite, välbärgade mannen (Lars Vilks) och de muslimer i Sverige som ofta står långt ner på samhällsstegen, som vill leva sina liv, bära sin slöja och praktisera sin tro ställer sig Broderskap på de senares sida.
Suhonen kritiserar vänstern för att fastna i identitetspolitik, men detta är något helt annat. Många som idag drabbas av klassamhället är troende, ofta muslimer. Kristna och muslimer har många skäl att stå sida vid sida för vi har det viktigaste gemensamt. Jag tänker då inte bara på den gemensamma historien genom Abraham, utan också på att vi varje dag drabbas av en allt hårdare högerpolitik.
Visst behöver vi ibland kritisera religionen, men gör det då som vännen som ser att allt inte står rätt till och därför vill hjälpa till. Gör det inte som de som skulle stena äktenskapsbryterskan, för vem är egentligen helt utan skuld? Det är kanske det jag tycker är tråkigast med Suhonens artikel, att om han nu tycker Broderskap gjort fel kunde han prata med oss snarare än att slå till med storsläggan i landets största tidning, kalla oss ”skräckexempel” och ”Här börjar det bli farligt på riktigt”.
Det är dessutom märkligt att Daniel som vill lyfta problemen med klassamhället bara kommenterar en enda sak ur ”manifest för muslimska socialdemokrater”, nämligen att det inte säger något om HBT-rättigheter. På den punkten håller jag med Daniel, men känner samtidigt att, det mycket korta, manifestet är väldigt bra i övrigt. Jag vet också att det pågår en omfattande intern diskussion kring HBT-frågor där mycket spännande händer. Vi bör även komma ihåg att vårt eget parti vaknat ganska sent i HBT-frågor och att organiseringen av muslimska socialdemokrater bara är i sin början.
Suhonen hoppas på en sekulär socialism. Jag hoppas att alla goda krafter som vill ha något annat än det omänskliga samhälle som växt fram i nyliberalismens spår kan arbeta tillsammans, bara så kan vi få till verklig förändring.
Av Klas Corbelius
