Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2011

Dagens Nyheters ledarsida diskuterar idag det som kallas ”Kriget mot kristna”,
mot bakgrund av en rapport från den brittiska katolska organisationen Aid to the Church in Need.

Som exempel på ”Kriget mot kristna” nämner DNs ledare attacker mot kristna i Irak och nyårsbomben mot den koptiska kyrkan i Alexandria, Egypten. DN åberopar islamistiska grupper som deklarerat att deras avsikt är att rensa Mellanöstern på kristna. DN drar slutsatsen att: ”Flera undersökningar pekar på att kristna nu är den mest förföljda religiösa gruppen i världen.”

DN understryker att kristna och muslimer levat sida vid sida i fred i århundraden. Men DNs tolkningar utgår ändå från uppfattningen att kristna är minoriteter. Det går självklart att tala om majoriteter och minoriteter utifrån
religionstillhörighet, men DN anlägger ett perspektiv som riskerar att överdriva och därmed skapa spänningar mellan kristna och muslimer.

Den vanlige kristna och muslimen, liksom präster och imamer som Broderskapsrörelsen träffat i Kairo i samband med vår fact-finding resa vill inte att deras religionstillhörighet skall ha denna politiska betydelse.
Att lyfta fram spänningen mellan kristna och muslimer är att anta extremisternas verklighetsbild. Min och Broderskapsrörelsens erfarenhet efter ett långt arbete
i sammanhang där religionen tillåts ge bränsle åt politiska konflikter – i Irak, Israel/Palestina, Pakistan och Egypten är att det finns större skillnader inom religiösa grupper än mellan dem.

Två världskrig startades i Europa under första halvan av 1900-talet, på en kontinent som sedan 1500 år präglas av en enda religion – kristendomen. De perspektiv som DN riskerar förstärka – att den minoritet man identifierar sig med hotas av den andre – extremisternas perspektiv, tränga undan nyanser och minska utrymmet för det samförstånd som är demokratirörelsens näring och mål. Dessutom missar man den centrala bibliska liknelsen om grandet och bjälken.
I den fact-findingresa som Broderskapsrörelsen nyligen gjorde till Egypten för
att tala med demokratirörelsen trädde en mer nyanserad bild fram av de omskrivna religiösa spänningarna. I Kairo är bilden av bomben mot den koptiska kyrkan i Alexandria var planterad av det egyptiska inrikesministeriet i syftet att förstärka spänningar mellan kristna och muslimer. På Tahrir Sq den 11 mars genomfördes demonstrationer där imamer och präster gick hand i hand och manifesterade enhet.

Demokratirörelsen i Egypten har en uppfattning om medborgarskap och samhörighet över religionsgränser som är inkluderande. Bland politiska partier, inom muslimska brödraskapet, inom den koptiska kyrkan i Egypten talar många oberoende om att alla i Egypten är landets medborgare, som skall ha samma rättigheter och skyldigheter. I Kairo undviker man att benämna grupper som minoriteter.

Det vore önskvärt att även svensk liberal media kunde utveckla förståelse av religion där olika religion inte innebär att den kvantitativt minsta gruppen måste beskrivas som minoritet att beskydda. Europa och Nordafrika står inför stora ansträngningar att värna alla människors lika värde, och då är det olyckligt att acceptera och sprida fiendebilder som skapas av extremister.

Det är förtrycket och förföljelsen vi måste förhindra, motverka och slåss mot. Det finns alltid skäl att försöka se situationen från de maktlösas och nedtystades sida i alla konflikter, oaktat vilken religion den gruppen bekänner sig till. Alla människor har rätt till sin tro, och rätt till sina religiösa uttryck. Det som förenar kristna, muslimer, judar och andra religiösa är i alldeles för stor utsträckning att de förtrycks just för sin religiösa övertygelse. I Irak förföljs och torteras kristna, i Europa är islamofobin det största hotet mot demokratin, antisemitismens fula tryne dyker allt som ofta upp också det, framförallt i Europa.

Att ställa en förtryckt grupp mot en annan, tjänar alltid förtryckaren. DN:s ledare riskerar därigenom bli en fortsättning på förtrycket, snarare än en kamp mot detsamma. Det perspektivet har stora delar av demokratirörelsen i Egypten förstått. För att den svenska debatten ska bidra till en värld i större frihet och medmänsklig respekt bör vi söka samma förståelse.

Friheten växer när de maktlösa och nedtystade ges plats, röst och makt.

Read Full Post »

håkan juholt

Håkan Juholt. Foto: Klas-Herman Lundgren

Så här tycker ett gäng kristna socialdemokrater om Håkans installationstal:

Efterlängtat & lysande retoriskt tal med ett uns av NATO-smolk av Peter Weiderud, ordförande

Juholts tal – ett mästerstycke med pausknapp för medborgarna av Cecilia Dalman Eek, vice ordförande

Visionärt, hoppfullt och starkt! av Lars G Linder, förbundssekreterare

Juholts tal ett retoriskt mästarstycke. Men vart vill han föra S? av Ulf Bjereld, förbundsstyrelseledamot

Den kunskapsbaserade politiken kliver in i partiledningen av Marta Axner, Broderskaps representant i ILRS styrelse,

Några snabba + och – med Håkans tal av Anna Ardin, fd förbundsstyrelseledamot och politisk sekreterare


Ab, Exp, DN och typ alla andra etablerade medier skriver snabba artiklar som alla rubriceras med att Håkan sa att vi inte ska höja skatten och missade således de flesta av hans poänger.

Read Full Post »

Håkan Juholts efterlängtade linjetal blev en succé i kongressen och ger honom en god och välförtjänt start som partiledare. Med brilliant retorik, mycket humor och en stark ideologisk touch fångade han in kongressen, utan att låsa positionerna i många av de svåra vägval som han och partiet står inför den närmaste tiden.

Han gav viktiga besked i sin syn på kulturfrågorna, på jämställdheten och välfärdssektorn viktiga roll i att skapa ett tryggt och jämlikt samhälle. Kritiken av de ideologiskt drivna utförsäljningarna av gemensamma företag och verksamheter var skarp och ligger väl i relation till en växande oro hos en stor majoritet svenskar. Samtidigt markerade han att dessa utmaningar måste hanteras med en politisk väg som bär framåt och inte i form av återställare.

Några av hans visioner – t ex om översyn av pensionssystemet eller att kraftigt förbättra kvalité i vård, skola och omsorg – har höga prislappar. Men genom att samtidigt markera fundamentet om sunda statsfinanser, markerade han mot överbudspopulism på ett sätt som inte låser situationen för en kommande ekonomisk-politisk talesman.

Det var ett långt och innehållsrikt tal, men trots det saknades ändå vissa viktiga avsnitt där Håkan Julholt ganska snart behöver ge sig ut på banan igen. Miljö- och klimatfrågorna saknades helt, vilket skapade en hel del kommentarer i de korridorsamtal som följde.

Det utrikespolitiska avsnittet var kort, men rymde ett starkt engagemang främst vad gäller nedrustning, fattigdomsbekämpning och vikten av att starka de internationella politiska ramverken för att bättre hantera en oreglerad globaliserad ekonomi.

Han förbigick helt dagens stora konflikthärdar, såväl Mellanöstern som den aktuella krisen och utvecklingen i Nordafrika.

Det säkerhetspolitiska avsnittet om vikten av den transatlantiska länken och varje lands rätt att göra sina säkerhetspolitiska val kändes inklippt och blev ofullständigt. Att försvara andra länders rätt till Nato-medlemskap är viktigt, men sätter vissa myror i huvudet på diplomatiska kremlologer om det inte samtidigt kombineras med motiven varför vi själva väljer att vara militärt alliansfria.

Myrorna kan också riskera bli större genom den lösryckta formuleringen att vi gått från neutralitet till aktivitet.  Vi var aktiva även på neutralitetspolitiken tid, även om redskapen då var annorlunda och en viktig del av att vi idag är militärt alliansfria är att vi kan agera med större integritet i känsliga konflikter och lägen.

Men det är, och ska vara, inrikespolitiken som står i fokus i detta tal. Juholt kan och bör ta vara på möjligheten att hålla sitt första utrikespolitiska linjetal i den nära framtiden.

Ab, Exp, DN

Läs också min kommentar om valet av Juholt i Dagen.

Read Full Post »

Beslutet i FN:s säkerhetsråd om en flygförbudszon kan visa sig vara en historisk framgång för FN:s princip om ”Skyldighet att skydda” civilbefolkningar även mot
det egna landets tyranni. Att förslaget kom från Arabförbundet och att Kina och Ryssland undvek att lägga sitt veto är viktiga pusselbitar för att den FN-begärda insatsen ska kunna bli en politisk framgång.
Men det finns också risker. Risker för att förankringen i Arabförbundet spricker upp. Att Kinas och Rysslands kritik tilltar. Att västmakterna pressar mandatet på ett sätt så att det i arabvärlden och Afrika uppfattas som en kolonial invasion.
Svaret på denna delikata balansgång vet vi dessvärre först i efterhand. Men utgången är självklart beroende av hur de länder som nu tagit ansvar utifrån FN-resolutionen väljer att agera.
Tyskland har ställt sig utanför, vilket speglar en klädsam tysk försiktighet i erfarenheterna från andra världskriget. Men det är också ett uttryck för ett
försvagat CDU som väljer den i tyska sammanhanget opinionsmässigt säkraste vägen i en svår fråga. Huvudskälet för Tysklands tvekan är just den osäkra förankringen i arabvärlden.
I vägvalen de närmaste dagarna finns mycket att lära av det som gått fel i Afghanistan. Här finns också ett FN-mandat. Samtidigt finns det en amerikansk närvaro som står vid sidan av FN-mandatet och som ständigt underminerar trovärdigheten i den FN-mandaterade närvaron. Den militära närvaron är närmast total västlig, vilket ger en kolonial bismak. Slutligen är balansen mellan militära och civila insatser helt uppåt väggarna.
De närmaste dagarna krävs i Libyen-aktionen kraftfulla diplomatiska insatser för att lyssna till och få med arabstaterna i implementeringen av säkerhetsresolutionen. De behöver vara med fullt ut politiskt, men gärna också, om än symboliskt, militärt. Det skulle ge rätt optik åt operationen, men också vaccinera den mot att kliva fel i den delikata militära balansgången. Det är också viktigt att de deltagande länderna rannsakar sina egna bevekelsegrunder. Det finns stöd i FN-resolutionen för att skydda den libyska civilbefolkningen. Däremot inte för att störta Gadaffi. Hur önskvärt det än är, är det en uppgift för libyerna själva och den pågående demokratirörelsen.
Slutligen är det viktigt att det blir rätt balans mellan de militära insatserna, vars roll är nödvändig men samtidigt begränsad, å ena sidan och de ekonomiska och politiska insatserna å den andra. Ingen av de nu deltagande länderna räknar med någon längre militär insats i Libyen. Men erfarenheterna visar att det är lättare att dra igång än att avsluta militära insatser. Därför är det viktigt att så snart som möjligt öka de politiska och ekonomiska insatserna från omvärlden för utveckling av demokrati och mänskliga rättigheter. Hur ska då Sverige ställa sig till den påbörjade militära insatsen? Ja, vi ska inte göra som Tyskland. Att fega ur i valet mellan en diktator som verkar inspirerats av Djingis Khan och en frihetslängtande libysk civilbefolkning vore
både osvenskt, ovärdigt och oklokt. Att ta politiskt ansvar innebär i detta fall att på bästa möjliga sätt medverka till att FN-insatsen blir framgångsrik, inte att själv stå vid sidan med renast möjliga händer. Och att lämna vägvalen till främst USA, Frankrike och Storbritannien minskar möjligheterna att få bästa möjliga resultat av FN-resolutionen. Ryggmärgsreaktionerna hos stormakter med kolonialt förflutet mår väl av att brytas mot andra erfarenheter. Däremot är det inte självklart att vi ska skicka JAS-plan. Även om det svenska flygvapnet skulle vilja öva skarpt läge och med de stora nationerna, måste den svenska utgångspunkten vara att vi ska bidra med det vi är bäst på. Skulle det visa sig vara flygplan, är jag beredd att stödja även detta. Men de stora behoven just nu är diplomatiska och politiska. Framför allt skulle Sveriges goda relation till många av arabländerna nu behöva växlas in, till största möjliga delaktighet från arabländerna.
Den internationella insatsen i Libyen måste uppfattas som en insats med araber och inte mot dem.

Read Full Post »

Sverige var ett regeringsskifte från att få en ny vapenexportlag. Vi rödgröna hade kommit överens om att tillsätta en utredning som bla skulle se hur ett demokratikriterium kunde införas. Så blev det inte och exporten till diktaturer har fortsatt. Nyligen redovisades vapenexporten för 2010 och statistiken är en sorglig läsning. Medan människor i Nordafrika och Mellanöstern kämpar för demokrati förser svenska företag förtryckarna med krigsmateriel.

Återigen ställs frågan om vilken sida Sverige bör stå på. Under galgen har dock en förändring skett. En som vantrivs med det nuvarande sällskapet är folkpartiledaren Jan Björklund som i helgen sa: ”Vi måste bli mer noggranna till vem vi säljer vapen. Sverige har under 2000-talet sålt krigsmateriel för strid till både Saudiarabien och Bahrain. Lagstiftningen kring försvarsmaterielexport måste skärpas.

Att exportera vapen till diktaturer är inget nytt utan har pågått länge, men den senaste tidens händelser i Nordafrika sätter frågan i nytt ljus och det blir allt för tydligt vad de svenska vapnen bidragit till. Medan de folkliga resningarna fått lyckliga slut i Tunisien och Egypten ser det värre ut i tex Bahrain, som Björklund hänvisade till, där polisen skjuter demonstranter, river symbolen för upproret och arresterar oppositionsledare.

Genom Björklunds utspel finns nu en majoritet i riksdagen för att ändra lagstiftningen om export av krigsmateriel och införa någon form av demokratikriterium. Det är viktigt att S nu tar detta på allvar och tar fram ett förslag som har förutsättningar att gå igenom i kammaren och att den omröstningen sker förr snarare än senare.

Visst vill jag och Broderskap gå betydligt längre när det gäller ett begränsa vapenexporten, men detta är troligen vad som är möjligt just nu. Nästa steg får antagligen vänta tills vi vunnit valet och fått en annan regering.

Klas Corbelius

Read Full Post »

Ovärderligt att på plats få möta dem som kämpat för demokrati i Egypten

En delegation från Broderskapsrörelsen – Sveriges Kristna Socialdemokrater befinner sig just nu på en fact finding resa i Egypten för att studera den framväxande demokratin.

Under besöket träffar man ett 15-tal organisationer och individer, bland andra Human Rights-grupper och andra NGO’s. Man träffar 6:e Aprilrörelsen från Tahrir Square, olika kristna och muslimska organisationer samt politiska partier. Idag har delegationen diskuterat Egyptens och regionens framtid med arabförbundets Generalsekreterare Amr Moussa, som dessutom är kandidat att väljas till Egyptens förste demokratiskt valde president.

Viola Furujelke, som leder delegationen säger:

- Det är ovärderligt att på plats få möta de som kämpat för demokrati och som kommer att bli det nya ledarskapet för det demokratiska Egypten. Den svenska demokratin vitaliseras av ett nära erfarenhetsutbyte som nu efter januari 2011 är nödvändigt för att vi alls skall kunna förstå arabvärlden. Vi ser fram emot ett aktivt samarbete och utbyte med flera av de organisationer vi möter under vår resa.

Med på resan är:

  • Alaa Idris – SSU
  • Mariam Osman Sherifay – ledamot i partistyrelsen (s)
  • Viola Furbjelke – tidigare bla ordf. i riksdagens utrikesutskott
  • Chakib Benmaklouf – President för the Federation of Islamic Organisations in Europe
  • Ulf Carmesund internationell sekreterare i Broderskapsrörelsen

För mer information

Ulf Carmesund, internationell sekreterare, på plats i Kairo
+46-707-138060
ulf@broderskap.se

Lars G Linder, förbundssekreterare, presskontakt
070-366 54 46
lars@broderskap.se

Fria högupplösta bilder på våra personer och arrangemang finns på http://bildbank.broderskap.se

Vi är kristna socialdemokrater och radikala troende som glöder för fred, solidaritet och rättvisa. Vi är lite rödare, lite grönare. Läs mer om oss på http://www.broderskap.se eller på bloggen http://blogg.kristenvanster.se

Read Full Post »

Idag på Svenska dagbladets ledare kritiserar Roland Poirier Martinsson från  Timbros medieinstitut påskuppropet mot utförsäkringarna (eller ”påskuppropet mot sjukförsäkringsreformen” som han kallar det).

Det är sorgligt att han som företrädare för högerintellektuella inte kan se bortom blockpolitiken, sympatisera med de utförsäkrade och stötta ett viktigt initiativ, trots att reformen ursprungligen drevs igenom av de borgerliga. Men det är glädjande att den kristna vänstern allt mer identifieras som en kraft att räkna med. Jag tror möjligtvis att han överskattar vår organisering en aning, men att vi växer i storlek, att våra frågor om mänsklig värdighet och internationell solidaritet får mer plats på dagordningen och att vi syns och hörs i debatten och inom Socialdemokratin tycker jag är mycket glädjande. Tack för att du ger oss detta!

Det är osäkert om det var det som var Roland Poirier Martinssons syfte, men jag formligen jublade här på kansliet när jag läste hans ledare, särskilt stolt och glad blev jag av de här meningarna:

Sverige har fått en allt mer högljudd kristen vänster (…) Broderskapsrörelsen inom S utgör ett av partiets viktigaste intressen. Landets mest tongivande socialdemokratiska debattörer är kristna.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 324 andra följare