Håkan Juholts efterlängtade linjetal blev en succé i kongressen och ger honom en god och välförtjänt start som partiledare. Med brilliant retorik, mycket humor och en stark ideologisk touch fångade han in kongressen, utan att låsa positionerna i många av de svåra vägval som han och partiet står inför den närmaste tiden.
Han gav viktiga besked i sin syn på kulturfrågorna, på jämställdheten och välfärdssektorn viktiga roll i att skapa ett tryggt och jämlikt samhälle. Kritiken av de ideologiskt drivna utförsäljningarna av gemensamma företag och verksamheter var skarp och ligger väl i relation till en växande oro hos en stor majoritet svenskar. Samtidigt markerade han att dessa utmaningar måste hanteras med en politisk väg som bär framåt och inte i form av återställare.
Några av hans visioner – t ex om översyn av pensionssystemet eller att kraftigt förbättra kvalité i vård, skola och omsorg – har höga prislappar. Men genom att samtidigt markera fundamentet om sunda statsfinanser, markerade han mot överbudspopulism på ett sätt som inte låser situationen för en kommande ekonomisk-politisk talesman.
Det var ett långt och innehållsrikt tal, men trots det saknades ändå vissa viktiga avsnitt där Håkan Julholt ganska snart behöver ge sig ut på banan igen. Miljö- och klimatfrågorna saknades helt, vilket skapade en hel del kommentarer i de korridorsamtal som följde.
Det utrikespolitiska avsnittet var kort, men rymde ett starkt engagemang främst vad gäller nedrustning, fattigdomsbekämpning och vikten av att starka de internationella politiska ramverken för att bättre hantera en oreglerad globaliserad ekonomi.
Han förbigick helt dagens stora konflikthärdar, såväl Mellanöstern som den aktuella krisen och utvecklingen i Nordafrika.
Det säkerhetspolitiska avsnittet om vikten av den transatlantiska länken och varje lands rätt att göra sina säkerhetspolitiska val kändes inklippt och blev ofullständigt. Att försvara andra länders rätt till Nato-medlemskap är viktigt, men sätter vissa myror i huvudet på diplomatiska kremlologer om det inte samtidigt kombineras med motiven varför vi själva väljer att vara militärt alliansfria.
Myrorna kan också riskera bli större genom den lösryckta formuleringen att vi gått från neutralitet till aktivitet. Vi var aktiva även på neutralitetspolitiken tid, även om redskapen då var annorlunda och en viktig del av att vi idag är militärt alliansfria är att vi kan agera med större integritet i känsliga konflikter och lägen.
Men det är, och ska vara, inrikespolitiken som står i fokus i detta tal. Juholt kan och bör ta vara på möjligheten att hålla sitt första utrikespolitiska linjetal i den nära framtiden.
Läs också min kommentar om valet av Juholt i Dagen.





[...] Kommentarer « Efterlängtat & lysande retoriskt tal med ett uns av NATO-smolk [...]
”Miljö- och klimatfrågorna saknades helt” – då lyssnade du inte tillräckligt noga. Se citatet ur Håkans tal nedan:
”Och de stora globala ödesfrågorna väntar fortfarande på sin lösning.
Det tickande klimathotet gör det nödvändigt att progressiva stater driver
på för en överenskommelse i Kyotoprotokollets anda och för alla oss
som lever på vår sköra planet är kärnvapenhotet fortfarande en realitet.”
[...] Nyberg Finn,Annie Johansson, Martin Mobergs blogg, Kaj Raving – Nybro, Kristen Vänster, Martin Moberg2, HBT-sossen, Katarina Nyberg Finn, Kulturbloggen, ewa jansson, Vänstra Stranden, [...]
Kul att någon upptäckt NATO-kroken i talet. Men publiken applåderade, antingen fattade de och gillade markeringen, eller så fattade de inte och applåderade därför att så ska göras.
[...] Kolla Peter Weideruds analys, särskilt detta om den missade utrikespolitiken och slirningen i NATO-frågan. Not so nice… [...]
[...] Andra som också hört Juholt är: Cecilia Dalman Eek, Ulf Bjereld, Anna Ardin, Peter Andersson, Marta Axner, Leif Mettävainio och Peter Weiderud. [...]