För några timmar sedan avslutades Kyrkornas världsråds International Ecumenical Peace Convocation, IEPC, i Kingston, Jamaica. Under en knapp vecka har 1000 kyrkoföreträdare från mer än 100 länder samlats för att knyta ihop erfarenheterna av Kyrkornas världsråds årtioende för att övervinna våldet. Efter några år av djup kris för Kyrkornas världsråd, i ledarskap, finansiellt
och förtroende, var detta ett viktigt tillfälle för människor att samlas, utbyta
erfarenheter och inspirera varandra. Och Jamaica var en mycket lämplig miljö att mötas i – ett av de länder i världen som är mest utsatt för gatuvåld och
effekterna av en okontrollerad spridning av handeldvapen. Samtidigt ett land som
det senaste året, med olika åtgärder, lyckats minska våldet och dess destruktiva inverkan.
För mig personligen var det ett kärt återseende av många vänner i den ekumeniska rörelsen. Men också en smärtsam påminnelse om den svåra tid som Kyrkornas världsråd och den ekumeniska rörelsen står i.
För tio år sedan, när dekaden inleddes, var Kyrkornas världsråd alltjämt en organisation med självförtroende. Uttalanden från dess ledning och beslutsorgan citerades och noterades av både regeringar och internationella organisationer. Medlemskyrkorna tog intryck.
Det fanns också resurser att driva program. Inom ramen för dekaden startades en ambitiöst arbete mot spridningen av lätta vapen, som bl a inspirerade till det internationella NGO-nätverket IANSA. I ett annat nätverk knöts tio städer, bl a Kingston och Belfast, med starka erfarenheter av våldets effekter, samman i ett utbyte av gräsrotserfarenheter. Det ekumeniska följeslagarprogrammet för Israel och Palestina är ett annat, och det idag viktigaste, av de initiativ som togs. Tanken för tio år sedan var att på allvar hitta modeller att bekämpa våldet och hitta alternativa lösningar för att skapa rättvisa, delaktighet och främja mänskliga rättigheter. Så att kyrkorna efter tio år skulle kunna tala och agera utifrån större visdom.
På några punkter – framför allt i relation till följeslagarprogrammet – har detta infriats. Men andra initiativ somnade in, stannade av eller offrades i interna konvulsioner som Kyrkornas världsråd gått igenom.
Även slutdokumentet från Kingston speglar denna kris. Efter tio år av dekad presenterar Kyrkornas världsråd ett dokument som är väsentligt svagare och mindre stringent än de dokument och det språk som kyrkorna bar när arbetet inleddes.
Trots att de senaste tio åren så uppenbart präglats av ökade spänningar mellan främst det kristna väst och det muslimska öst – globalt och inom länder – har inte religionsdialogen fått någon framträdande roll.
Den envisa globaliseringskritik som delar av den ekumeniska rörelsen drev för tio år sedan har idag ett starkare genomslag än då, trots att utvecklingen i världen, inte minst i Nordafrika, visat att globaliseringen har fler än ett ansikte.
Men det mest anmärkningsvärda är att slutdokumentet ifrågasätter FN:s koncept ”skyldighet att skydda”, R2P, och pekar på riskerna med att detta missbrukas. För tio år sedan, utifrån erfarenheterna i Rwanda och på Balkan, var kyrkorna och den ekumeniska rörelsen drivande för att få FN-systemet att se ansvaret att skydda utsatta grupper inför risken för övergrepp och folkmord.
Varje ekumeniskt möte är självklart en spegel av sin speciella tid. Vad som hänt här är att den starka tyska delegationen – ungefär 100 av de 1.000 närvarande – haft behov av att göra teologi av den försvagade tyska regeringens oförmåga att svara upp mot beslutet i FN:s säkerhetsråd att skydda den libyska civilbefolkningen mot Gaddafis övergrepp.
Den tyska kontextualiteten lyckades knyta allianser både med några av de mer utpräglat antiestablishment inriktade rörelserna inom kyrkorna och de pacifistisk präglade fredskyrkorna, som för några år sedan slet med frågorna om R2P och då till slut – med hjälp av Kyrkornas världsråd ledarskap – landade på ett stöd för principen.
Detta i kombination med att Kyrkornas världsråd idag är så försvagat att man tappat sitt eget institutionella minne gjorde denna märkliga positionsförflyttning möjlig.
