Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2011

Skulle du köpa en begagnad bil av Sofia Arkelsten? Foto: STS

De nya moderaterna tycks ha blivit så reviderade att de själva glömt sin historia. Sofia Arkelstens pudel vad gäller den egna självbilden lämnar märkliga frågetecken efter sig.

Moderaterna track record de senaste hundra åren är en katalog över ihärdigt mostånd mot alla viktiga sociala reformer och framsteg vad gäller mänskliga rättigheter. Bara för att ta några exempel:

  • Mot allmän olycksförsäkring i arbetet 1916
  • Mot allmän och lika rösträtt 1918
  • Mot 8 timmars arbetsdag 1919
  • Mot dödsstraffets avskaffande 1919
  • Mot kvinnlig rösträtt 1921
  • Mot allmänna folkskolan 1927
  • Mot statsstöd till sjukkassan 1931
  • Mot beredskapsarbeten 1933
  • Mot statsstöd till a-kassorna 1934
  • Mot två veckors semester 1938
  • Mot sänkt rösträttsålder 1941
  • Mot fria skolmåltider 1946
  • Mot allmän sjukförsäkring 1946
  • Mot allmänna barnbidraget 1947
  • Mot arbetsskyddslagen 1948
  • Mot tre veckors semester 1951
  • Mot fri sjukvård 1953
  • Mot ATP 1959
  • Mot fyra veckors semester 1963
  • Mot 40-timmarsvecka 1970
  • Mot Lagen om anställningsskydd 1973
  • Mot fem veckors semester 1976

Frågan är om de nya moderaterna försöker förtränga sin historia så mycket att de hoppas att väljarna ska glömma historien. Eller har de förträngt historien så mycket att till och med partisekreteraren glömt den.

- – -

Läs också hos DN, Expressen, Folkbladet, Aftonbladet om moderata partisekreterarens historierevisionism.

Read Full Post »

Den borgerliga regeringen vill höja gränserna för frikort inom vården rejält. Enligt förslag från socialdepartementet ska gränsen för högkostnadsskyddet vid besök inom öppenvården höjas från 900 kronor till 1 100 kronor och för läkemedel från 1 800 kronor till 2 200 kronor.

Socialstyrelsen varnar i sitt remissvar för att den 22-procentiga ökningen kan leda till att ekonomiskt utsatta avstår vård. Man pekar bland annat på exemplet att ensamstående med barn redan nu, i tre gånger så hög utsträckning som andra, avstår från att hämta ut läkemedel av ekonomiska orsaker.
Det finns dessutom exempel på att fattiga barnfamiljer avstår att åka in med sina sjuka barn för sjukvård under helgerna därför att det finns extra kostnader i form av jouravgifter under helger.

Förslaget har lagts fram utan någon som helst konsekvensbeskrivning. Vi menar att risken är uppenbar att redan utsatta grupper av människor återigen drabbas av försämringar. Det berör i synnerhet de mest sjuka, som besöker sjukvården ofta och är beroende av många mediciner. För personer med de allra lägsta inkomsterna innebär förslaget endast att man flyttar över kostnaden från landstingen till kommunernas budget för ekonomiskt bistånd. På vilket sätt staten eller landstingen ska kompensera kommunerna för denna övervältring har över huvud taget inte berörts.

Det kan finnas skäl att se över högkostnadsskyddets omfattning och konstruktion, men såväl höjningen som hur den utformas måste sättas in i ett samlat fördelningspolitiskt sammanhang. Innan förändringar genomförs måste man noga utreda hur dessa förhåller sig till syftet med högkostnadsskyddet, hur de drabbar enskilda individer, och vilka konsekvenser de får för kommunernas respektive landstingens budgetar.

Regeringens sätt att hantera förslaget, med kort remisstid under semestermånaderna, och ett genomförande redan 1 januari 2012, visar att det saknas ett intresse för hur ekonomiskt svaga och sjuka människor kan komma att drabbas av höjningen. Är det för mycket begärt att landstingen och kommunerna får föra en dialog och eventuellt bidra med sakkunskap?

Vi motsätter oss därför denna höjning och föreslår att landstingen/regionerna i landet ska lämna yttranden till socialdepartementet, där man föreslår att avstyrka de presenterade förslagen, som innebär en höjning av högkostnadsskydden utan en ordentlig konsekvensanalys. Vi undrar nu om borgerliga landstings/regions politiker kommer att instämma i vår kritik mot regeringens agerande?

Glädjande noterar vi dock att i socialdemokraternas skuggbudgetförslag tillförs sjukvården1 miljard kronor för att kompensera landstingen/regionerna så de inte behöver försämra högkostnadsskyddet på det sättet regeringen föreslår.

Eva-Lena Gustavsson
Eva Hedesand Lundqvist
Marina Pettersson
Görel Sävborg Lundgren
Socialdemokrater för Tro & Solidaritets arbetsgrupp för Mänsklig värdighet
Publicerad i tidningen Dagen

Read Full Post »

Håkan Juholts agerande med bostadstillägget träffar oss socialdemokrater där vi är som allra känsligast – hanteringen av pengar.

Vi socialdemokrater har en materialistisk historia, där bättre ekonomiska villkor för de utsatta, jämlikhet, lön efter förtjänst och ekonomisk hederlighet har byggt en speciell arbetarmoral. Av de klassiska sju dödssynderna, är det främst den andra – avaritia eller girighet – som kan få rörelsen att mullra, indigneras och uppröras.

De båda justitieministrarna Ove Rainer och Laila Freivalds följde på sin tid gällande lagar och regler, men tvingades ändå lämna därför att de ansågs bryta mot den socialdemokratiska synen på vilka pengar som är rimligt att tjäna på skatteavdrag eller lägenhetsaffärer. Mona Sahlin tvingades till en lång sorti som ledande politiker, för en slarvig, om än begränsad och utan uppsåt om bestående egen vinning, hantering av regeringskansliets kreditkort.

Allvaret blir inte mindre av att vi socialdemokrater precis presenterat en skuggbudget där vi argumenterar för höjd sjukförsäkring och a-kassa. Generösa trygghetssystem är avgörande för att hålla ihop vårt samhälle socialt och säkra att också utsatta människor har ett värdigt liv. Trygghetssystem som gör Sverige till ett mönsterland, men som förutsätter att de träffar precis där de ska träffa, och inte missbrukas.

Debatten om partiledarens bostadstillägg kommer också bara någon vecka efter ekots granskning av kommun- och landstingspolitikers missbruk av pensionsavtal. Också den drabbade oss socialdemokrater hårt. Dels är vi det parti som har flest förtroendevalda, dels predikar vi ett budskap som fordrar en högre moral om det i slutändan ska gå hem hos väljarna.

Båda dessa aktuella debatter indikerar också att politikers agerande – och då från i princip samtliga partier – inte självklart är i takt med framför allt den yngre väljarkåren och media. Vi har under de senaste 20 åren upplevt en värderingsförskjutning från ett legalt synsätt till ett mer moraliskt. Det handlar inte bara om att följa gällande regler och lagar, utan också om att ta det personliga ansvaret och göra det som kan anses rimligt och korrekt.

Värderingsförskjutningarna har att göra med att medborgarna har bättre möjligheter att själva informera sig. De bär en större skepsis mot hierarkier och system och betonar en högre grad av personligt ansvarstagande. Det försvar som Björn Rosengren anförde när han kvitterade ut dubbla löner för drygt 15 år sedan – som avgådd TCO-ordförande och tillträdd landshövding – att han endast följde ingångna avtal och att ansvaret således inte var hans, fungerade då, men hade inte gjort det idag.

För det flesta människor är det uppenbart att människor i maktpositioner – vd i företag, ledare i stora organisationer och ledande politiker – befinner sig i styrkepositioner där de har stort inflytande för hur de egna villkoren utformas eller hur reglerna tillämpas och att man inte sällan förhandlar med en svagare eller mer omedveten motpart. Att hänvisa till att man följt reglerna, uppfattas därför som ett sätt att skylla ifrån sig.

Att följa regelverken är alltjämt nödvändigt, men inte tillräckligt. Tack vare en hårdare mediagranskning och mer utvecklat syn på moral, har det personliga ansvaret kommit att bli allt viktigare för det politiska förtroendet.

De politiker som förmår ta till sig dessa nygamla värderingar om moral och personligt ansvar har större möjligheter att finna nåd och förtroende hos väljarna. Inte för att de är bättre människor. Men väl för att de använder den inre kompass de är utrustade med – samvetet – för att i tid upptäcka grynnorna och undvika att gå på dem.

Och skulle de trots allt gå på vissa grynnor, är det personliga ansvaret alltjämt en väg som kan bära vidare. Alla människor kan göra misstag och skuld är inget att håna eller raljera med. Skuld är djupt mänskligt och kan tillsammans med förlåtelse och bättring leda till upprättelse och även fördjupat förtroende.

Men istället för att ta steget in i en sund skuldkultur, riskerar många politiker att hålla fast vid en skamkultur. I en skamkultur är allt tillåtet, så länge det inte upptäcks. Och när liken upptäcks i garderoben hänvisar man till att man bara följt ingångna avtal, eller att man inte visste.

Skamkultur är förfärlig, för den innebär ingen väg till en sund skuld med bekännelse, förlåtelse och bättring. I skamkulturen finns bara förakt och förnedring som konsekvens. Man får skämmas, och vägen tillbaka är obefintlig, lång eller mycket krokig.

Vi behöver därför föra en mycket djupare diskussion om etik i politiken, succesivt fasa ut skamkulturen och återerövra en sund kultur där det aldrig går att krypa ur det personliga ansvaret.

Samtidigt är detta en resa som i hög grad beror på ett fungerande samspel med media. Å ena sidan är en sund och kritisk granskning en förutsättning för att kunna utveckla ett sunt personligt ansvarstagande. Å andra sidan är mediadrev, som utan nyanser och med bristande källkritik, ett effektivt sätt att nagla fast politiker i en skamkultur.

Håkan Juholts möjligheter att reda ut krisen med bostadstillägget handlar därför inte bara, eller ens främst, om förundersökningens resultat om vad som varit lagligt eller i fas med riksdagens regelverk.

Det handlar om möjligheterna att ta steget från skam till skuld. Om han trovärdigt kan visa hur han ser på sitt personliga ansvar i de fel som begåtts, få sin begäran om förlåtelse att tas emot som genuin och få löftet om bättring att framstå som ärlig, kan han till och med gå stärkt ur denna svåra kris.

Gudrun Schymans bekännelse och hantering av sin alkoholism för ett tiotal år sedan visar att det med rätt hantering och tilltal går att komma tillbaka och till och med gå stärkt ur de svåraste kriser och felsteg. Väljarna vill inte ha felfria politiker.

Men de vill ha ärliga och pålitliga politiska ledare.

- – -

Läs detta också i DN

Read Full Post »

Ilmar Reepalu, kommunstyrelsens ordförande i Malmö, har lyft tanken på att ge temporärt medborgarskap till invandrare som enkelt skulle kunna tas tillbaka om medborgaren begår brott. Morgan Johansson, socialdemokraternas talesperson i kriminalpolitiska frågor och från samma län, har stött tanken.

Vi är ett brett parti, med många erfarenheter och åsikter, och Skåne har en speciell utsatthet och kulturellt klimat som kan öppna för en del udda debatter. Denna debatt hoppas jag dock stannar i Skåne.

Globaliseringen för med sig många utmaningar och kräver flexibilitet både hos stater och individer. Att däremot göra medborgarskapet flexibelt tror jag är fel väg att gå.

Sverige är ett seriöst land. Det är viktigt att kunna lita på det kontrakt som ett medborgarskap innebär. Idag är det så starkt att det håller även om det givits under falska förespeglingar. Och det kan man möjligen diskutera.

Men att riva kontraktet för att något händer efter att det ingåtts är något helt annat, som skulle öppna för rättsosäkerhet, devalvera medborgarskapet och skapa svåra gränsdragningar.

Diskussionen om vem som är riktigt svensk och inte blir alltmer orimlig och det skånska förslaget öppnar för nya varianter på detta tema.

Peter Weiderud

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 323 andra följare