Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘alla folks frihet – hela världens fred’ Category

I en unik satsning genomför nu S-studenter, SSU, S-kvinnor och Socialdemokrater för tro och solidaritet en kurs i fredsfrågor för sina medlemmar. Målet är att på sikt lyfta fredsfrågorna högre på agendan inom socialdemokratin med första avstamp på partikongressen i april.

peace2Den 23-24 mars bjuder vi in er till en kurs i Stockholm med ämnen som vapenexport, kärnvapennedrustning, genus och säkerhet samt säkerhetspolitiska trender. Kursen utbildar tjugo fredsambassadörer, fem från varje organisation, som sedan ska sprida kunskapen i sin lokala verksamhet och arbeta med opinionsbildning i fredsfrågor.

Deltagaravgiften är 500 kr, men då ingår boende och resa. Om kostnaden är ett hinder går det att diskutera, men kolla i första hand med ditt distrikt eller arbetarkommun och de kan bidra.

Är du intresserad? Skicka en anmälan till Klas Corbelius, klas[at]corbelius.com så snart som möjligt, med en kort motivering av varför du ska åka.

Read Full Post »

När President Obama höll det årliga State of the Union talet fick han 80 applåder. Det är som sig bör. En lysande talare. Ett viktigt tal.

Men när han, kopplat till det Nordkoreanska kärnvapenprovet, nämnde att USA måste fortsätta ta ansvar i kampen mot spridning av kärnvapen, genom att fortsätta reducera sin egen arsenal tillsammans med Ryssland, möttes han dock med tystnad.

Nordkoreas kärnvapenprov är ett allvarligt tilltag och ett brott mot NPT. Det öppnar för förödande konsekvenser. De får hela världen i mot sig. Varför gör de ändå detta misstag?

CG_476571rDet beror självklart på att det råder en slags apartheid på kärnvapenområdet, där NPT hela tiden måste hållas levande och utvecklas, för att vi ska kunna undvika katastrofer i framtiden.

I NPT förbinder sig fem stater att inte sprida teknologin och avskaffa sina kärnvapenvapen. Alla andra lovar att inte skaffa dessa vapen.

Men de fem kärnvapenstaterna har dessvärre inte levererat. Och det är samtidigt de fem som är upphöjda till permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd. Kärnvapen ger prestige.

Det har också de tre länder som står utanför NPT – Israel, Indien och Pakistan – kommit fram till, och därför utvecklat egna kärnvapen. Och så här långt så har sluppit från sin olydnad relativt lättvindigt.

Agerandet hos dessa åtta kärnvapenmakter, och omvärldens hantering av dem, har självklart påverkat både Iran och Nordkorea. Och har man en grumlig politisk agenda kan det vara frestande att söka navigera i det internationella samfundets dubbelmoral.

Obama tycks ha insikten att enda vägen att förhindra spridning av detta domedagsvapen är att värna NPT och att gå vidare med kärnvapennedrustning. Om han inser att man till slut också måste gå i mål, kan vi för tillfället låta vara osagt. Det ligger trots allt några år framåt i tiden.

Men han utmanar med sin koppling något mycket känsligt i det amerikanska samhället, och för den delen hos militarister i många delar av världen. Det är inställningen att det finns inget problem med vapen i sig. Problemet består bara i att de andra – de dumma – kan ha tillgång till vapen. Därför är det viktigt att vi – de snälla – kan försvara oss ordentligt.

Den logiken gäller lika starkt i diskussionen om inhemsk vapenkontroll som i hanteringen av massförstörelsevapen. Den är inte enkel att bryta, eftersom den i grunden bygger på rädsla. En kortsiktig rädsla som hela tiden för oss djupare in i problemet. Vem som är dum och snäll ligger ju delvis i betraktarens öga, och är dessvärre inte helt befriat från etnocentriskt inflytande.

Dessutom finns ju risken att kriminella får fatt i vapnen och är tillräckligt desparata för att negligera den avskräckning som ligger i att de ”snälla” har större eller fler vapen. Det gäller dessvärre både enskilda kriminella och kriminella stater.

Därför måste vapen regleras. Det gäller allt från handeldvapen till kärnvapen. Och vad gäller kärnvapen så har vi i NPT kommit fram till att det bara finns en hållbar reglering – avskaffande.

Sverige har sedan tillkomsten av NPT varit dess varmaste till skyndare, med politiska initiativ, hårt diplomatiskt arbete och delande av kunskap. Vi har agerat utifrån en speciell trovärdighet. Vi hade egen kapacitet att skaffa kärnvapen. Men kom på alldeles egen hand fram till insikten att dessa vapen skulle göra oss mindre – inte mer – säkra.

Med Anna Lindh dog också svenska regeringars initiativ på kärnvapenområdet. The New Agenda Coalition, som initierades av Lena Hjelm-Wallén skördade sina stora framgångar vid NPT konferensen 2000, men förlorade strax därpå sitt bäst före datum. Anna Lindh tillsatte Blixkommissionen som levererade en rad konkreta idéer och förslag som efter att rapporten lades fram 2006, i princip hamnat i byrålådan.

Kärnvapenfrågan är inte det enda skälet till att vi behöver en ny regering, men ett av dem. Och något som vi påminns om när Riksdagen har sin årliga utrikespolitiska debatt.

Men också vi socialdemokrater behöver anstränga oss för att tänka nytt i denna fråga. Det gick trots allt tre år mellan Anna Lindhs död och till dess vi förlorade regeringsmakten.

Ett förslag som vi från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet lanserade tillsammans med Palmecentret på 60-årsminnet av Hiroshimadagen 2005 är att samla de länder, som likt Sverige, haft kapacitet att utveckla kärnvapen, men genom NPT frivilligt avstått. Det är en spännande grupp av länder som, utöver oss själva, bl a rymmer Tyskland, Japan, Kanada, Sydafrika, Ukraina, Kazakstan, Brasilien och Libyen.

Detta är en grupp länder som med särskilt trovärdighet kan driva frågan ur ett politiskt moraliskt perspektiv och samtidigt har förutsättningar att knyta samman de olika viljor som bryts i det internationella systemet i dessa mänsklighetens ödesfrågor.

Det vore också en bättre krets för både Iran och Nordkorea att hamna i, än den skurkkrets de nu siktar på, i nära släktskap med Israel, Indien och Pakistan.

Read Full Post »

ISP, den myndighet som ger tillstånd till vapenexport, har nyligen presenterat statistiken över beviljade tillstånd för juli-september. Här hittar vi diktaturerna Algeriet och Brunei, men också Thailand och Indien där det pågår gränskonflikter liksom omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Även länder med stor fattigdom, som Sydafrika, finns med vilket rimmar illa med PGU – Politik för global utveckling.

Statistiken är knapphändig så det är svårt att veta exakt vad och hur mycket exporten omfattar, men när det gäller Algeriet gör pressuppgifter gällande att det kan handla om sjömålsrobotsystem som Saab Bofors Dynamics levererar till två fregatter.

Till skillnad från i våras så hittar vi dock inte Saudiarabien, Bahrain och Förenade Arabemiraten. Läs statistiken i sin helhet här och regeringens årliga skrivelse för uttolkning av beteckningarna (sidorna 69-70) här.

Dessutom pågår en intensiv lobby från regering och försvarsindustri för export till Sydostasien där Saab hoppas få sälja Jas Gripen till Indonesien. Även detta skulle vara tveksamma affärer, då det spär på en redan pågående kapprustning i regionen samtidigt som situationen för mänskliga rättigheter är allvarlig.

För en granskning av hur olika länder respekterar demokratiska fri- och rättigheter läs Freedom House senaste rapport här. ”Not free” är det som brukar betecknas som diktatur.

Klas Corbelius

Read Full Post »

Det är oroväckande att företrädare för regeringen, som försvarsminister Karin Enström, har så svårt att kalla en diktatur för en diktatur. Det är faktiskt inte särskilt svårt att säga vilket land som är vad.

Det skriver Klas Corbelius, ansvarig för vapenexportfrågor i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, i Norrköpings Tidningar med anledning av den pågående utredningen om exportkontroll av krigsmateriel.

Det var en överenskommelse mellan regeringspartierna och Socialdemokraterna som drev fram utredningen i syfte att skärpa exportkontrollen. Nu är det upp till bevis för att se till att vi får tydliga och trovärdiga regler. Läs artikeln här.

Read Full Post »

För 20 år sedan, när jag var ordförande för Kristna Fredsrörelsen i Sverige, skrev jag tillsammans med biskop Claes-Bertil Ytterberg en debattartikel i DN där vi varnande för att JAS-projektet riskerade att underminera folkförsvarstanken.

Det var efter det kalla krigets slut, ett överdimensionerat försvar behövde minskas och stod inför nedskärningar. Samtidigt skulle Sverige utveckla en ny generation stridsflygplan till oerhörda kostnader. Vi den tiden var det bara Israel och Sverige, vid sidan av stormakterna, som fortfarande närde ambitioner att tillverka egna stridsflygplan. Ett land med annan hotbild och andra militära ambitioner än Sverige.

Allt mer avancerad teknologi hade gjort kostnaderna orimliga för andra länder. Tiden var kommen också för Sverige att inse att världen, hoten och den industriella verkligheten förändrats. Även Viggen, som utvecklats under det kalla kriget, hade sprängt alla ekonomiska ramar och de svenska drömmarna om export, för att delfinansiera projektet, hade inte heller levererat.

Peter Weiderud, ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Peter Weiderud, ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

FMV, som hade väsentlig produktion i vår hemstad Arboga, och var del av JAS-konsortiet blev bekymrade av vår artikel, kontaktade oss och bad att tillsammans med SAAB i Linköping få organisera en studiedag för att berätta om projektet.

Vi blev hämtade med SAABs taxiflyg och bjöds på en kvalificerad genomgång av flygplanet. Vi fick inte se det flyga, eftersom det just då hade flygförbud efter att en annan Arboga-son voltat med en testversion inför TV-kamerorna en tid innan.

I den mån vi tvivlat på att det var ett bra flygplan, med avancerad tekologi och väl anpassat till svenska förhållanden, gjorde vi det inte efter studiebesöket. Men vår grundkritik handlade om det reella säkerhetspolitiska behovet, de stora kostnaderna och de samlade konsekvenserna. Den förändrades inte av SAABs charmoffensiv.

Försvaret beställde så småningom betydligt färre flygplan än det var tänkt. Det gjorde styckeskostnaderna högre, men eftersom det säkerhetspolitiska behovet var begränsat, blev det en möjlighet till ekonomisk skadebegränsning. JAS blev större exportframgång än Viggen, men inte minst exporten till Sydafrika har gett en fadd eftersmak.

Sydafrikas regering har precis samma rätt som Sveriges att skaffa flygplan. Men den starka kritiken från fackföreningar och kyrkor i Sydafrika mot affären kunde inte lämna mig oberörd. Man ifrågasatte de säkerhetspolitiska motiven och pekade på de enorma sociala behov som pengarna skulle behövas till, snarare än flygplan.

De uppgifter om mutor, som kommit fram under senare år, tyder på att den Sydafrikanska regeringen inte fattade beslutet om inköp av JAS i full integritet. Detta är dessvärre ofta fallet i större vapenaffärer, där de ekonomiska konsekvenserna är så stora att det är lätt att titta bort från överdrivna kommissioner och andra påtryckningar. Det är bl a därför som strama regelverk, transparens och politisk styrning och integritet är så viktigt i vapenexportpolitiken.

Regeringen har nu annonserat sin ambition att utveckla nästa generation JAS – Super-JAS. Om förra JAS-projektet gick på övertid – säkerhetspolitiskt, ekonomiskt och industripolitiskt – så är det inte mindre uppenbart denna gång.

Eftersom det av säkerhetspolitiska skäl är svårt att motivera mer än en handfull plan i ett kort eller medellångt perspektiv, kommer det att krävas ett mycket aggressivt exportfrämjande för att få siffrorna att gå ihop. Att Schweiz är första exportmålet är ett begränsat problem – de har råd och är ett i sammanhanget snällt land. Men pengarna är i detta sammanhang så stora att det kan bli alltför lockande att övertyga också utvecklingsländer eller icke-demokratiska länder som bryter mot mänskliga rättigheter.

Vårt partis försvarspolitiska talesperson har bejakat regeringens ambition om Super-JAS, med reservation för att kalkylerna måste granskas. Det var inte alldeles oväntat. Argumenten är att vi långsiktigt måste säkra ett svenskt flygvapen, att egentillverkning värnar svensk suveränitet och att det skulle vara dyrare att köpa franska eller amerikanska plan.

Han har i detta sammanhang, i en ledarartikel i Sydsvenskan, också felaktigt tillskrivits argumentet att export av JAS är viktig för sysselsättning. Som uppväxt i Arboga har jag hört sådant resonemang från lokalpolitiker. Jag har också hört det i partistyrelsen från ledamöter med förankring på orter med betydande vapenindustri. Jag har också hört det från Reinfeldt. En sådan hållning är begriplig hos politiker som företräder ett begränsat politiskt perspektiv.

Men det är viktigt att sysselsättningsargumentet för export inte framförs av en socialdemokratisk politiker som har att ta ett samlat och övergripande ansvar för dessa svåra frågor.

Svensk vapenexportlagstiftning underkänner på goda grunder sysselsättningsargumentet. En legal och reglerad internationell vapenhandel är ofrånkomlig och nödvändig. Men vapenhandeln har också en annan sida, där den bidrar till konflikter, förtryck av mänskliga rättigheter och enormt mänskligt lidande. Den är också, och just därför, ekonomiskt lukrativ på ett sätt som gör att den i sin oreglerade form har mer gemensamt med narkotikahandel än med seriös exportverksamhet.

Det är därför vi har en mycket strikt vapenexportlag i Sverige och att det endast är säkerhetspolitiska motiv som kan motivera export och endast till länder som inte riskerar hamna i konflikt eller bryter mot mänskliga rättigheter.

Svensk vapenexport har under 10 år ökad med 300 procent. När vår överdimensionerade vapenindustri från det kalla kriget inte längre kunnat sälja till vårt eget försvar har industrin för sin överlevnad, och med stöd av regeringen, ökat exporten, inte minst till icke-demokratier.

Sverige är redan världens största exportör av vapen, räknat per capita. En växande opinion ser den svenska exporten till diktaturer som orimlig, omoralisk och olaglig.

En satsning på Super-JAS riskerar dessvärre att föra oss ännu djupare in i denna politiska återvändsgränd. Inte bara det ekonomiska, utan också det politiska priset riskerar att bli alldeles för högt.

Ett beslut om uppgradering av JAS är därför en mycket stor, strategisk och komplex fråga, som måste bedömmas i ett mycket större perspektiv i alla dess säkerhetspolitiska, utrikespolitiska och ekonomiska aspekter.

Oavsett vilket alternativ vi väljer är konsekvenserna betydande. Ett nej innebär på sikt en utfasning av svensk kompetens för att egentillverka stridsflygplan. Ett ja innebär ett fortsatt envist kvarhållande vid gårdagens svenska militärindustriella synsätt, med betydande ekonomiska och utrikespolitiska konsekvenser.

Jag har idag svårt att se att egentillverkning av svenska stridsflygplan åter ska kunna bli modernt och fullt ut politiskt motiverat. Världen har förändrats på ett oåterkalleligt sätt sedan det kalla kriget. Däremot vore det oansvarigt att bortse från behovet att Sveriges försvar även om 30 år behöver flygplan.
Att sysselsättningsargumentet måste underkännas som argument för vapenexport, innebär inte att det är irrelevant. En miljardssatsning för industriell utveckling är självklart jobbskapande. Men den frågan måste bedömmas utifrån vilka jobb som är långsiktigt mest livskraftiga, hållbara och politiskt önskvärda.
JAS-frågan förtjänar därför en fullödig debatt, som kan bidra till största möjliga klarhet i denna komplexitet.

- – -

Läs också Ekots rapportering.

Read Full Post »

Dror Feiler är en av fyra telespersoner i Ship to Gaza. Under natten till fredag den 27 juli 2012 överfölls han av en eller två okända män på väg hem till fartyget Estelle, som då låg förtöjd vid Eriksbergskajen i Göteborg. Efter en läkarundersökning konstaterades att överfallet inte orsakat några frakturer. Angreppet har polisanmälts.
Dror Feiler säger att Ship to Gaza mött ett enastående stöd under sin resa från Umeå till Göteborg, men att Ship to Gaza även utsatts för hot i sociala medier. Överfallet mot Feiler visar åter att Ship to Gazas kritiker inte drar sig för hot och övergrepp i skydd av mörkret. Ship to Gaza har utsatts för våldsamma överfall på internationellt vatten i maj 2010 och båtar förstördes i Atens hamn sommaren 2011.

Karta över Israel och Palestinas gränser över tid

Karta över Israel och Palestinas gränser över tid

Den form av fredlig solidaritet med människor i Gaza som Ship to Gaza uppvisar är en klok form av praktiskt stöd för internationell rätt och är samtidigt ett stöd från folk till folk. Ship to Gaza visar att många vanliga människor som samarbetar kan göra skillnad även på en storpolitiska arena. Ship to Gaza samlar in miljontals kronor vilket visar att de har ett brett stöd i Sverige. Deras enträgna arbete visar att våld och övergrepp inte kan stoppa folkens frihetslängtan.
Socialdemokrater för tro och solidaritet tar med kraft avstånd från alla överfall mot Ship to Gaza är fel, vare sig det sker av kommandosoldater till havs eller av anonyma våldsverkare på land. Vi står bakom den målsättning och de fredliga metoder som Ship to Gaza valt för att motarbeta den illegala blockaden av Gaza.
Socialdemokrater för tro och solidaritet kräver att blockaden av Gaza skall brytas.”

Read Full Post »

Den 12 juli demonstrerade många i Kairo helt fredligt för att alla politiska aktivister skall släppas fria och demonstrationen riktades även mot de militära domstolarna. Mot denna demonstration ingrep militärpolisen och många demonstranter fängslades. Bland de fängslade fanns tre från ESDP – Egyptens socialdemokratiska parti, vårt systerparti. De tre fängslade från ESDP är: Islam Amin, ansvarig för ESDPs PR avdelning i östra Kairo, Karim El Kenany, ansvarig för ESDPs ungdomsgren i östra Kairo, samt Mohamed Masoud, en ungdomsledare i ESDP. ESDP ställde upp i parlamentsvalet 2011 och har 16 ledamöter i parlamentet. Det är oacceptabelt att militärpolisen fängslar fredliga demonstranter, både de från vårt systerparti och alla andra som fängslats.

Nyligen valdes Mohamed Mursi till Egyptens president. Ett av hans vallöften var att frige alla politiska aktivister. Demonstranterna krävde alltså endast att presidenten skulle uppfylla sina vallöften. Militärpolisens attack mot den fredliga demonstrationen 12 juli visar att President Mursi inte förmår leverera. Orsaken kan vara ointresse från hans sida, eller att SCAF (Supreme Council of Armed Forces) styr utan att President Mursi ges medbestämmande. Båda alternativen är mycket illavarslande.

Läget i Egypten är allvarligt. SCAF har sin makt via det omfattande stöd de ges från USA.

USA, EU och Sveriges regering bör med skärpa tala om för President Muhamed Mursi och för SCAF att det är oacceptabelt att en demokrati som Egypten fängslar fredliga demonstranter.

Om USA inte använder sitt betydande inflytande i Egypten mot SCAF och ser till att alla fängslade politiska aktivister i Egyptens friges betraktar vi USA som medskyldiga till de brott som SCAF begår. Då är USA en kraft som hindrar att demokrati sprids i arabvärlden.

Ett pressmeddelande från ESDP den 12 juli slutar:

”Long live the Revolution”, och det instämmer vi i.

Socialdemokrater för tro och solidaritet står vid de fängslade politiska aktivisternas sida.

Ulf Carmesund, internationell sekreterare i Socialdemokrater för tro och solidaritet

 

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 324 andra följare