Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘internt & organisation’ Category

Också publicerad i Dagens Nyheter den 22 januari 2011

Så har Socialdemokraterna inom loppet av ett drygt år förbrukat två partiledare. Även om jag har respekt både för Mona Sahlins och Håkan Juholts individuella beslut att kasta in handduken, givet intern kritik och det kärva opinionsläget, är partiets kris mycket djupare än partiledarens person och tillkortakommanden.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti är en unik framgångssaga. Under de senaste 100 åren har Socialdemokraterna regerat i 65. I hälften av de återstående 35 har Socialdemokraterna även i opposition präglat svensk samhällsutveckling. Vi kan med fog betrakta Socialdemokraterna som ett av världens mest framgångrika politiska partier, möjligen det allra mest framgångsrika.

Detta folkliga förtroende var kopplat till Socialdemokraternas enastående förmåga att vara i takt med tiden. Att på djupet analysera samhällsutvecklingen och de politiska utmaningarna och formulera en bärande vision mot framtiden, ingav respekt hos folkflertalet och resulterade i ett stöd på mellan 40 och 50 procent av väljarkåren, i val efter val.

Denna trend bröts i valet 1991, då Socialdemokraterna för första gången i modern tid inte nådde 40 procent. Visserligen erövrade vi ett gott resultat i valet 1994. Detta var dock kopplat till Bildt-regeringens misslyckande och en önskan hos väljarna att återvända till den socialdemokratiska tryggheten. Tack vare en svag opposition och ett riksdagssamarbete med Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet behöll vi regeringsmakten i valen 1998 och 2002.

Ställd inför en samlad och så småningom regeringsduglig borgerlighet, föll socialdemokratin samman. Vi nådde 35 procent i valet 2006, 30 i valet 2010 och kämpar i dag med en opinion på cirka 25 procent, eller hälften av det som varit vår egen självbild.

Politik är en konstart som för att attrahera, inge respekt och kunna skapa förändring utövas i tre grenar. Den måste baseras på ett tydligt intresse (”All politics are local” – Tip O´Neil). Den behöver drivas av en tydlig vision och färdriktning (”Politik är att vilja” – Olof Palme). För det tredje kräver god politik ett solitt hantverkskunnande, en förmåga att läsa det mogna ögonblicket och med realistiska och pragmatiska åtgärder stegvis bygga förändring.

Socialdemokratins starka intressebas i fackföreningsrörelse och övrig folkrörelse, samt de robusta lokala och regionala partistrukturerna, byggdes för att möta industrisamhällets politiska utmaningar. Skarpa, kloka och välutbildade partiledare och stora grupper intellektuella, som fått göra klassresan, balanserade intressestrukturerna och bidrog till dynamik och framåtblickande visioner. De bästa fick de viktiga politiska uppdragen och ett statsbärande självförtroende attraherade de vassaste politiska rådgivarna. Vi bars av en självgenererande positiv spiral.

Även om valet 1991 utgör en synlig brytpunkt, är resan till dagens kollaps lång och präglad av många faktorer. Kalla kriget och det alliansfria Sveriges särställning tog slut, ekonomins globalisering har förändrat förutsättningarna för traditionell konjunkturpolitik och påskyndat en omfattande strukturomvandling. Urbanisering, utbildningsnivå, resande och kommunikationer påverkar också människors sätt att tänka och leva. Dagens väljare är mer internationella, mer miljömedvetna, mer jämställda, mer självständiga, mer toleranta – kort sagt mer vänster – men inte självklart socialdemokrater.

I samhällsförändringens ljus har bilden av socialdemokratin blivit mer konservativ. Vi framstår som mer stolta över gårdagen än nyfikna på framtiden. Vi värnar, snarare än bygger nytt. Partiets intressestruktur gör det svårt för de människor som flyttar runt i landet för att utvecklas med hjälp av jobb och utbildning, att engagera sig. Våra företrädare utses bland dem som blivit hemorten trogen. Vi attraherar inte längre de bästa politiska tjänstemännen. Vi har tappat i jämställdhet, modernitet och pluralism. Den positiva spiralen av självförtroende och framåtblickande byts mot osäkerhet, ängslan och inåtblickande.

Samtidigt som frihetslängtan utvecklas i väljarkåren, blir socialdemokratin inte trovärdig som motor för denna frihet. Vi värnar system snarare än de människor systemen ska tjäna. Vi uppfattas som starka förespråkare för utbildning, men med en ambivalens till de utbildade. Detta accentueras av att socialdemokratins partiledare var välutbildade i en tid när väljarna inte var det, medan de ledare vi valt efter 1991 alla saknat högskoleexamen, samtidigt som väljarna gått i andra riktningen.

Sökandet efter en bärande framtidsvision måste börja i en vilja att se och analysera det förändrade samhället. Det faktum att socialdemokratin inte längre organiserar samhällets mest utsatta kräver ett nytt förhållningssätt i balansen mellan intresse och idé. Globaliseringen och det gränslösa kommunikationssamhället kräver att de politiska visionerna inte längre begränsas till nationell nivå. Klimatkris och global resursknapphet kräver ett mer kreativt och ansvarskännande förhållningssätt till det som varit vårt viktigaste redskap för förändring – ekonomisk tillväxt.

Svensk socialdemokrati lever i dag på lånad tid, har på några få år mist sin unika roll och kämpar med liknande identitetsproblem som våra systerpartier i andra europeiska länder. Det genomgripande förnyelsearbete som skulle ha gjorts redan efter valförlusten 1991, och som Ingvar Carlsson inledde, är nu tvingande. De allvarliga försök som gjorts till förnyelse de senaste 20 åren – budgetdisciplin, EU-medlemskap, nyorientering i utrikes- och säkerhetspolitiken, det gröna folkhemmet, rödgrönt samarbete, rådslag och utvecklad partidemokrati, starkare fokus på mänskliga rättigheter – har med få undantag stannat av eller inte trängt igenom i partiorganisationen. Här finns en enorm utmaning, inte minst för partiets programkommission.

Den viktigaste uppgiften för en ny partiledare är att leda partiet in i framtiden. Arbetet kräver djup förankring i socialdemokratins idétradition, men samtidigt förmåga att förstå den frihetslängtan som finns både hos den nya underklassen, ofta med utomeuropeisk bakgrund, och en ansvarskännande urban medelklass.

Detta kräver självförtroende och en analysförmåga som bäst erövras med gedigen utbildning. Det kräver ledarskapserfarenhet och internationell kunnighet. Rejäl erfarenhet från annat än politiska uppdrag är en bra hjälp för att söka nya lösningar både organisatoriskt och politiskt.

Det är orealistiskt att söka en person som i dag kan ena vårt spretiga parti. Däremot behövs någon som kan samla det och förändra både partikultur och organisation så att partiet igen kan bli i takt med tiden. Ett delikat sökande, som bara kan bli framgångsrikt i en öppen process.

Partistyrelsens beslut på fredag måste därför hantera både det långsiktiga, som kräver öppenhet, och det akuta, som kräver omedelbarhet.

Peter Weiderud
Ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Läs också 1, 2, 3, 4, 5 liksom

Cecilia Dalman Eeks (vice förbundsordförande) och

Ulf Bjerelds (förbundsstyrelseledamot) blogg.

Read Full Post »

Med Håkans Juholts avgång som partiledare förlorar mitt parti en mycket engagerad ledare, en stark inspiratör och en erkänt skicklig retoriker. Han har som få förmågan att vara medryck ande från talarstolen och sorgen är nu stor hos många partimedlemmar, framför allt lokalt och ute i landet.

Samtidigt respekterar jag hans beslut. Politik är en extrem förtroendebransch, och hans bedömning att uppförsbacken till att återställa förtroendet hade blivit för brant, är självklart korrekt.

Håkan Juholt blev ett offer för ett otidsenligt sätt hos mitt parti att utse ledare, i en sluten process. Han började och fortsatte under sina 10 månader med två grundläggande problem som inte han kan lastas för, utan som beror på partiorganisationen och valberedningens sätt att arbeta. För det första med ett ständigt ifrågasättande av sina kvalifikationer. För det andra med ett oklart, eller obefintligt, mandat att förnya, förändra och modernisera både partiorganisation och den politiska färdriktningen in i framtiden.

En öppen process, där olika kandidater kan tävla och prövas mot varandra, hade inneburit att den hårda granskning som media måste ha av ledande politiker hade kommit innan och inte efter kongressvalet. Det hade vaccinerat mot den förtroendekris som drabbade honom redan i oktober.

Men ännu viktigare hade varit det mandat som kan växa i ett samtal om förnyelse och förändring av partiet, dess kultur och den politiska färdriktningen.

Socialdemokratin är Sveriges mest framgångsrika parti genom tiderna och en modell för socialdemokratiska partier i hela världen. I över 70 år hade vi ett förtroende hos svenska folket som i val uttrycktes med ett stöd av runt 45 procent av väljarna. Det är också alltjämt detta som är vår egen självbild och strävan – att över tiden vara ett statsbärande parti.

Håkan Juholt tog över ett parti som i senaste valet nådde 30 procent. Han lämnar ett parti med opinionssiffror på cirka 25. Det är alltså maximalt en fjärdedel av tappet som kan tillskrivas tiden för hans ledarskap.

Som jag ser det tappade vi socialdemokrater vår unika förmåga att vara i takt med tiden för ungefär 20 år sedan.

Samhället befinner sig i ständigt förändring, och från 1920-talet fram till i slutet på 1980-talet var förändringarna socialdemokratins vän. Vi läste förändringarna och såg ständigt till att ligga i framkant med våra politiska förslag. Per-Albins Folkhemsvision, Saltjöbadsandan och en politik som höll oss utanför andra världskriget lade grunden för Erlanders visioner om det starka samhället. Olof Palmes internationalism och utbyggnaden av den offentliga sektorn byggde vidare på ett mönsterland i en tid då många av våra europeiska grannar började knäa under samhällsförändringarna.

När Ingvar Carlsson tog över som partiledare i slutet av 1980-talet accelererade samhällsförändringarna på ett sätt som utmanande många av partiets trygga lösningar. Kalla krigets slut innebar en förändring av Sveriges särställning som alliansfritt land. Ekonomins globalisering gjorde det mycket svårare att tillämpa traditionell konjunkturpolitik och gjorde oss mer ekonomiskt sårbara. Miljöutmaningarna krävde redan då ett mer ansvarsfullt förhållande till ekonomisk tillväxt.

Vid valet 1991 hamnade Socialdemokraterna för första gången under 40 procent. Vi kom tillbaka 1994 tack vare Bildt-regeringens misslyckande, men har sedan dess haft en långsiktig kräftgång till dagens låga nivåer.

Det har självklart inte saknats politiska förslag för att möta utmaningarna. Ingvar Carlsson program för sanering av statsfinanserna och budgetdisciplin, beslutet att söka medlemskap i Europeiska Unionen och förnyelsen av utrikes- och säkerhetspolitiken var genomgripande förändringar i tiden. Göran Perssons vision av det Gröna Folkhemmet kunde blivit ett kraftfullt svar på klimatutmaningarna. Mona Sahlins rödgröna samarbete, ambitioner att ta de nya svenskarnas situation på större allvar, bejakande av ökat individuellt ansvar och en öppnare partidemokrati var alla nödvändiga nyorienteringar som svar på utmaningarna.

Problemet var dels att många av förändringarna inte blödde igenom i partiorganisationen och blev fullt ägda. Dels att förändringarna fortsätter accelerera och kräver ännu mer av oss.

Människor flyttar, både inom, till och från vårt land. Nya gränslösa sätt att kommunicera påverkar vårt sätt att tänka och leva våra liv. Arbetslivet förändras och individualiseras. Människor blir allt mer välutbildade och ställer högre krav.

Jämfört med det brukssamhälle jag växte upp i, så är människor idag, och framför allt unga, mer jämställda, mer internationella, mer toleranta och mer kritiska. Det är för mig mer vänster, men leder inte självklart till att man identifierar sig med socialdemokratin.

För människor är samtidigt mer skeptiska till kollektiva lösningar. Man söker mer av immateriella värden, snarare än materiella. Man tänker mer frihetligt än hierarkiskt. Detta märks i synnerhet i storstäderna och på våra universitetsorter. Där identifierar många väljare socialdemokratin med gårdagens snarare än dagens och framtidens vänstervärderingar.

Den spänning i socialdemokratin mellan höger och vänster som media så ofta, och ibland vi själva, beskrivit i diskussionerna de senaste månaderna är i grunden ett missförstånd. Visst finns det socialdemokrater som i mötet med det nya samhället konstaterat att vissa kollektiva lösningar som tidigare fungerade inte längre gör det och därmed sett sig nödgade att acceptera mer av marknadslösningar. Främst därför att man saknat alternativ. Men ingen vettig människa väljer Socialdemokraterna om man vill föra samhället åt höger, i betydelsen mot mindre jämlikhet. Till det finns det lämpligare partier att gå med i.

Spänningen handlar istället om hur man förmår läsa de samhällsförändringar vi står i. Och här är skillnaderna naturligt stora mellan bruksorter där industrisamhällets strukturer i mycket lever kvar, och storstäderna där det förändrade samhället slagit igenom med kraft. Förändringarna kommer självklart också till bruksorterna, men det tar lite längre tid.

Vår nästa partiledares viktigaste uppgift är därför att på allvar leda partiet in i framtiden och söka en politik för hela landet. Förändra den partikultur och de strukturer som gör det svårt för oss att nyfiket bejaka framtidens vänstervärderingar och utmaningar och utifrån detta formulera en politik som bär framåt.

Att finna rätt person tror jag kräver en öppen process inför den kongress som ska fatta beslutet. Samtidigt behöver Partistyrelsen redan inom en vecka lösa den akuta ledarkrisen, vilket kräver en omedelbar och med nödvändighet sluten process.

Därför är de närmaste dagarna oändligt viktiga för ett parti, vars värderingar och ideal är viktigare än någonsin.

Read Full Post »

Håkan Juholts agerande med bostadstillägget träffar oss socialdemokrater där vi är som allra känsligast – hanteringen av pengar.

Vi socialdemokrater har en materialistisk historia, där bättre ekonomiska villkor för de utsatta, jämlikhet, lön efter förtjänst och ekonomisk hederlighet har byggt en speciell arbetarmoral. Av de klassiska sju dödssynderna, är det främst den andra – avaritia eller girighet – som kan få rörelsen att mullra, indigneras och uppröras.

De båda justitieministrarna Ove Rainer och Laila Freivalds följde på sin tid gällande lagar och regler, men tvingades ändå lämna därför att de ansågs bryta mot den socialdemokratiska synen på vilka pengar som är rimligt att tjäna på skatteavdrag eller lägenhetsaffärer. Mona Sahlin tvingades till en lång sorti som ledande politiker, för en slarvig, om än begränsad och utan uppsåt om bestående egen vinning, hantering av regeringskansliets kreditkort.

Allvaret blir inte mindre av att vi socialdemokrater precis presenterat en skuggbudget där vi argumenterar för höjd sjukförsäkring och a-kassa. Generösa trygghetssystem är avgörande för att hålla ihop vårt samhälle socialt och säkra att också utsatta människor har ett värdigt liv. Trygghetssystem som gör Sverige till ett mönsterland, men som förutsätter att de träffar precis där de ska träffa, och inte missbrukas.

Debatten om partiledarens bostadstillägg kommer också bara någon vecka efter ekots granskning av kommun- och landstingspolitikers missbruk av pensionsavtal. Också den drabbade oss socialdemokrater hårt. Dels är vi det parti som har flest förtroendevalda, dels predikar vi ett budskap som fordrar en högre moral om det i slutändan ska gå hem hos väljarna.

Båda dessa aktuella debatter indikerar också att politikers agerande – och då från i princip samtliga partier – inte självklart är i takt med framför allt den yngre väljarkåren och media. Vi har under de senaste 20 åren upplevt en värderingsförskjutning från ett legalt synsätt till ett mer moraliskt. Det handlar inte bara om att följa gällande regler och lagar, utan också om att ta det personliga ansvaret och göra det som kan anses rimligt och korrekt.

Värderingsförskjutningarna har att göra med att medborgarna har bättre möjligheter att själva informera sig. De bär en större skepsis mot hierarkier och system och betonar en högre grad av personligt ansvarstagande. Det försvar som Björn Rosengren anförde när han kvitterade ut dubbla löner för drygt 15 år sedan – som avgådd TCO-ordförande och tillträdd landshövding – att han endast följde ingångna avtal och att ansvaret således inte var hans, fungerade då, men hade inte gjort det idag.

För det flesta människor är det uppenbart att människor i maktpositioner – vd i företag, ledare i stora organisationer och ledande politiker – befinner sig i styrkepositioner där de har stort inflytande för hur de egna villkoren utformas eller hur reglerna tillämpas och att man inte sällan förhandlar med en svagare eller mer omedveten motpart. Att hänvisa till att man följt reglerna, uppfattas därför som ett sätt att skylla ifrån sig.

Att följa regelverken är alltjämt nödvändigt, men inte tillräckligt. Tack vare en hårdare mediagranskning och mer utvecklat syn på moral, har det personliga ansvaret kommit att bli allt viktigare för det politiska förtroendet.

De politiker som förmår ta till sig dessa nygamla värderingar om moral och personligt ansvar har större möjligheter att finna nåd och förtroende hos väljarna. Inte för att de är bättre människor. Men väl för att de använder den inre kompass de är utrustade med – samvetet – för att i tid upptäcka grynnorna och undvika att gå på dem.

Och skulle de trots allt gå på vissa grynnor, är det personliga ansvaret alltjämt en väg som kan bära vidare. Alla människor kan göra misstag och skuld är inget att håna eller raljera med. Skuld är djupt mänskligt och kan tillsammans med förlåtelse och bättring leda till upprättelse och även fördjupat förtroende.

Men istället för att ta steget in i en sund skuldkultur, riskerar många politiker att hålla fast vid en skamkultur. I en skamkultur är allt tillåtet, så länge det inte upptäcks. Och när liken upptäcks i garderoben hänvisar man till att man bara följt ingångna avtal, eller att man inte visste.

Skamkultur är förfärlig, för den innebär ingen väg till en sund skuld med bekännelse, förlåtelse och bättring. I skamkulturen finns bara förakt och förnedring som konsekvens. Man får skämmas, och vägen tillbaka är obefintlig, lång eller mycket krokig.

Vi behöver därför föra en mycket djupare diskussion om etik i politiken, succesivt fasa ut skamkulturen och återerövra en sund kultur där det aldrig går att krypa ur det personliga ansvaret.

Samtidigt är detta en resa som i hög grad beror på ett fungerande samspel med media. Å ena sidan är en sund och kritisk granskning en förutsättning för att kunna utveckla ett sunt personligt ansvarstagande. Å andra sidan är mediadrev, som utan nyanser och med bristande källkritik, ett effektivt sätt att nagla fast politiker i en skamkultur.

Håkan Juholts möjligheter att reda ut krisen med bostadstillägget handlar därför inte bara, eller ens främst, om förundersökningens resultat om vad som varit lagligt eller i fas med riksdagens regelverk.

Det handlar om möjligheterna att ta steget från skam till skuld. Om han trovärdigt kan visa hur han ser på sitt personliga ansvar i de fel som begåtts, få sin begäran om förlåtelse att tas emot som genuin och få löftet om bättring att framstå som ärlig, kan han till och med gå stärkt ur denna svåra kris.

Gudrun Schymans bekännelse och hantering av sin alkoholism för ett tiotal år sedan visar att det med rätt hantering och tilltal går att komma tillbaka och till och med gå stärkt ur de svåraste kriser och felsteg. Väljarna vill inte ha felfria politiker.

Men de vill ha ärliga och pålitliga politiska ledare.

- – -

Läs detta också i DN

Read Full Post »

Ekots och lokalradions granskning av lokalpolitikers pensionsavtal och missbruket av dessa är välkommet och kan förhoppningsvis skynda på processen med att få en förändring av rekommendationerna från SKL.

Alla partier drabbas av tappat förtroendekapital av den här typen av historier, men vi drabbas värst. Dels är vi största parti i kommuner och landsting och har därmed flest politiker på banan, dels har vi ett budskap om rättvisa och jämlikhet som fordrar en högre moral om det i slutändan ska gå hem hos väljarna.

Självklart måste politiker ha rimliga villkor. Det är lätt att bli bränd som politiker och det kan vara svårt att i ett sådant läge hitta ett nytt och rimligt jobb. Därför måste det finnas rimliga avgångsvederlag. Upp till ett eller två år är, beroende på uppdragets karaktär, ingen orimlig tid.

Som debatten förs så här långt hamnar ansvaret hos den anonyma organisationen SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. Kommuner säger sig följa rekommendationer och enskilda följer avtal.

Foto: Nanouh Rahajason

Foto: Nanouh Rahajason

Men Sveriges Kommuner och Landsting är en sammanslutning av de beslutande i dessa församlingar. Så självklart sticker det i ögonen hos väljarna att politiker själva har möjlighet att besluta om rekommendationer över sina egna villkor. Därför finns det ett direkt och personligt ansvar för de folkvalda som också sitter i SKLs beslutande organ.

Men SKLs rekommendationer är just också rekommendationer. Varje kommun eller landsting har själv ansvar för de villkor man avtalar om. Den socialdemokratiska kommunpolitiker som lämnade sina uppdrag för att bosätta sig på Filippinerna och lyfta pension, kommer från min hemkommun. Det skapade en ordentlig tillnyktring i partiet och hans efterträdare har idag villkor som inte gör den typen av missbruk möjliga. Det finns alltså ett ansvar i varje kommun som kan tas och utkrävas.

Självklart finns det också ett personligt ansvar. För politiker som fortsätter i andra uppdrag är det heller inget stort problem. Där är man beroende av fortsatt förtroende och anseende, vilket är det mest effektiva skyddet för att undvika missbruk.

Men för några politiker som lämnar det aktiva arbetet släpper dessa spärrar och girigheten tar vid.

Alla människor kan göra misstag och skuld är inget att håna eller raljera med. Skuld är djupt mänskligt och kan tillsammans med förlåtelse och bättring leda till upprättelse och även fördjupat förtroende.

Men istället för en sund skuldkultur har vi fått en växande skamkultur i politiken. Där är allt tillåtet, så länge det inte upptäcks. Och när det upptäcks skyller vi på någon annan eller att vi följer bara avtal.

Skamkultur är förfärlig, för den innebär ingen väg till en sund skuld med bekännelse, förlåtelse och bättring. I skamkulturen finns bara förakt och förnedring som konsekvens. Man får skämmas.

Därför behöver vi föra en mycket djupare diskussion om etik i politiken, succesivt tas ur skamkulturen och återerövra en sund kultur där det aldrig går att krypa ur det personliga ansvaret.

Men parallellt med detta måste vi också som parti ta ansvar för villkoren och se till att täppa till möjligheterna till missbruk. För även om de enskilda som lämnar är beredda att sälja ut den personliga hedern för de extra pengarna, är priset i form av tappat förtroende för vårt parti och politiken som helhet alldeles för högt.

Read Full Post »

Hälsningsanförande till SSU-kongressen, torsdag den 4 augusti 2011 av Cecilia Dalman Eek, Vice ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet

Kongressdeltagare!

På våren 1994 var kriget just slut i före detta Jugoslavien. Med en grupp SSU-are och partister åkte jag till Bosnien Hercegovina, till staden Tuzla. Där hade befolkningen bestämt sej för att inte ge efter för det etniska och religiösa förtrycket. Här hade fiendesoldater samlat ihop människor och samvetslöst skjutit ihjäl dem för att de hade ”fel” etnisk bakgrund eller ”fel” trosuppfattning. Invånarna i Tuzla hade bestämt sej för att inte ge efter för de krafter som ville dela staden och deras borgmästare sökte internationellt stöd för deras ståndpunkt. Under några år samarbetade Socialdemokraterna och SSU i Göteborg och Västsverige för att stödja öppenheten och återuppbygga ett samhälle där alla skulle få plats. Tuzlabornas beslutsamhet mitt i sorgen inspirerade oss då och vi kan fortfarande lära av dem.

Ute i världen påverkar tro och politik varandra på allt flera sätt. Som president i de troende Socialdemokraternas international, ILRS – International League of Religious Socialist – har jag fått många tillfällen att studera effekterna av den växande islamofobin. Det är ett av de största hoten mot demokratin. Så uttrycks det av Thomas Hammarberg som är Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och tidigare bland annat ordförande för Olof Palmes internationella center. Men jag har också mött kraftfulla åtgärder för att komma tillrätta med arbetarrörelsens valhänthet när det gäller att förstå och hantera religionens återkomst i det postindustriella Europa. För att ständigt återskapa ett samhälle med demokratiska värderingar, frihet och solidaritet är nya gemensamma arenor en absolut nödvändighet. Ni SSU-are är bra på det och ert arbete är viktigt för att Sverige ska fortsätta vara ett öppet samhälle som präglas av tillit och demokrati.

Jag är vice förbundsordförande i det som tidigare kallades Sveriges Kristna Socialdemokraters förbund – Broderskapsrörelsen och jag har en hälsning till er kongress från vårt förbund. Vårt namn har knappast uppfattas som en etikett på en öppen och modern organisation. Snarare har vi misstagits för att vara en gammaldags, patriarkal organisation, kanske till och med en ordensförening eller ett kriminellt nätverk. I juni i år beslutade vår kongress äntligen att byta namn och vi heter nu ”Socialdemokrater för Tro och Solidaritet”.

Namnändringen är en logisk följd av ett arbete för att öppna upp vår organisation och välkomna fler än den kristna vänstern. Det började för fem år sedan, när vårat VU fick ett telefonsamtal från en av mina vänner. Det var en muslimsk vän som ville vara med på ett hörn i vår rörelse för att lära sig mera om Socialdemokratisk politik utan att behöva klä av sig sin tro. Hans samtal var en ögonöppnare och därefter har vi arbetat hårt för att förändra vår rörelse så att flera känner sig välkomna.

Vi vill vara ett politiskt rum för dem som vill ha med sig sin tro också som Socialdemokrater. Vi har antagit ett manifest för en kristen vänster och vårt muslimska nätverk har formulerat ett manifest för socialdemokratiska muslimer. Vi har ordnat samtal mellan socialdemokrater med olika tro för att hitta det gemensamma i arbetet för jämlikhet, jämställdhet och solidaritet. Vi vill vara en syskonskapsrörelse – ett andrum i politiken, där man får vara en hel människa. Vi har ett ungdomsnätverk för unga kristna och unga muslimska socialdemokrater, här finns multireligiösa föreningar och vi har en vass tidning som heter Tro och Politik. Vi är inte bara kristna, muslimer och judar – eller andra troende – hos oss finns det gott om människor som är brinner för internationell solidaritet. Här finns bland annat ett långvarigt engagemang för folkrätten i Mellanöstern.

Jytte talade om att vara en sidoorganisation. Vi ska vara de kärleksfulla kritikerna, de otåliga som pekar mot framtiden och inte vill vänta. Efter partiets katastrofval i höstas, var Jytte och SSU tydliga i arbetet med att skapa förståelse för vikten att inse vidden av krisen. Jag vill tacka dej och SSU för engagemanget med att få vårt parti att komma vidare ur krisen. Den här kongressen är viktig för att utveckla en politik som kan formulera människors problem och hitta lösningar för framtiden. En politik som kan göra Sverige starkare och bygga en bättre framtid – inte bara för några utan för alla.

Slutligen vill jag önska den nyvalda förbundsledningen lycka till. Det är ett fantastiskt uppdrag ni fått! Jag vet att ni kommer att arbeta hårt för att utveckla er rörelse och vårt parti. Med er vid rodret kommer SSU att fortsätta vara en kraft för ett starkare och bättre Sverige som präglas av frihet, jämlikhet och solidaritet. Lycka till med uppgiften!

Read Full Post »

När Sveriges kristna socialdemokraters förbund – Broderskapsrörelsen – i helgen avslutade sin 63:e kongress, blev det också den sista kongressen med det klassiska namnet. Rörelsens namn kommer i fortsättningen att vara Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, och samla svenskar ur alla religioner och trosriktningar, vars övertygelse leder dem till ett politiskt vänsterengagemang.
Vi lämnar ett inarbetat namn och en trygg identitet, därför att samhället och världens förändrats. Det var inte utan vånda som rörelsen tog detta modiga steg, men det togs i stor enighet och tillförsikt att i valet mellan att vara nyfiken på framtiden eller trygg i gårdagen, så behöver vi ta detta steg.
Broderskapsrörelsen bildades i en tid när det fanns tydliga spänningar mellan kristna och arbetarrörelse. Arbetarrörelsen var ideologiskt sekulär och många i kyrkornas ledningar bars av konservativa värderingar och motsatte sig delar av det arbetarrörelsen krävde i resan från ett fattigt klassamhälle och in i ett modernt folkhem.
De kristna för vilka tron också ledde dem till ett starkt samhällsengagemang för frihet, jämlikhet, solidaritet hamnade i kläm. Kristna socialdemokrater ansågs för radikala i sina församlingar och för religiösa i sitt parti. Broderskapsrörelsen blev ett hem för dessa hemlösa, med en uppgift att påverka både kristenheten till ett fördjupat och konkret samhällsengagemang och det socialdemokratiska partiet att bättre förstå religion och de positiva drivkrafter för samhällsförändring som ryms i en tro och ett religiöst engagemang.
Broderskapsrörelsen har varit framgångsrik i sin historiska uppgift. Vi har bidragit till att svensk kristenhet är en progressiv samhällskraft, och jämfört med övriga världen, så har Sverige en marginell kristen höger. Vi ser idag en helt annan förståelse i partiet för tro och religion, jämfört med för några årtionden sedan. Idag är vår främsta uppgift att vara idébärare för vissa perspektiv kopplat främst till internationell solidaritet, mänskliga rättigheter och engagemang för samhällets mest utsatta grupper.
När Broderskapsrörelsen bildades för 82 år sedan bestod det troende Sverige av protestantiskt kristna – Svenska kyrkan och frikyrkorna. Idag utgör romerska katoliker, bekännande kristna ortodoxer och praktiserande muslimer, med växande grupper också från andra världsreligioner, ungefär en tredjedel av de aktiva troende.
Många nya svenskar upplever en liknande situation som Broderskapsrörelsens medlemmar stod i för en generation sedan. Om de uppträder sekulärt, har de enklare att hitta in i den socialdemokratiska partistrukturen, och i svenskt politiskt liv i stort. Men om de kommer med hela sig, också sin tro och dess erfarenheter, möts de inte sällan av bristande förståelse. Det gäller främst muslimer.
Det är nödvändigt för oss som gammal och klassisk svensk folkrörelse att kunna tänka nytt och bli en hemvist för morgondagens svenskar. Jag är övertygad om att detta historiska beslut kommer att berika oss själva, vårt parti och svenskt politiskt liv, genom att ge en ökad röst till erfarenheter och perspektiv som under lång tid önskat tydligare plattformar.
Under de år vi fört en närmare dialog med både kristna, muslimer och judar, har vi själva berikats mycket. Jag är övertygad om att detta steg också kommer att vara ett viktigt bidrag till en positiv integration, inte minst för den muslimska gruppen som idag upplever mycket av fördomar och oförståelse.
Genom att välkomna fler praktiserande muslimer att bryta sina erfarenheter mot de svenska, kommer vi att stimulera samtal som mår bra av mer utrymme i religionens sammanhang. Dit hör t ex synen på kvinnors och homosexuellas rättigheter, där Broderskapsrörelsen under många år varit pådrivande för stärkta rättigheter och jämställdhet, både i relation till kyrkor och i relation till vårt parti.
I dessa, och många andra frågor, kommer muslimska medlemmar att bära med sig erfarenheter från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet till sina moskéer och sammanslutningar, precis på samma sätt som Broderskapare under många år varit katalysatorer för en aktiv samhällsdebatt i våra kyrkor.
Det är också viktigt att en klassisk svensk folkrörelse kan fullt ut företräda behov och perspektiv från religiösa minoriteter. Vi lever i en tid när antisemitism växer och där islamofobin beskrivs som Europas största minoritetsproblem av Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.
Jag hoppas detta historiska steg ska rusta oss att bli ännu bättre att föra denna viktiga kulturdebatt.

Peter Weiderud
Ordförande, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Artikeln publicerad också i tidningen Dagen.

Read Full Post »

Håkan Juholts efterlängtade linjetal blev en succé i kongressen och ger honom en god och välförtjänt start som partiledare. Med brilliant retorik, mycket humor och en stark ideologisk touch fångade han in kongressen, utan att låsa positionerna i många av de svåra vägval som han och partiet står inför den närmaste tiden.

Han gav viktiga besked i sin syn på kulturfrågorna, på jämställdheten och välfärdssektorn viktiga roll i att skapa ett tryggt och jämlikt samhälle. Kritiken av de ideologiskt drivna utförsäljningarna av gemensamma företag och verksamheter var skarp och ligger väl i relation till en växande oro hos en stor majoritet svenskar. Samtidigt markerade han att dessa utmaningar måste hanteras med en politisk väg som bär framåt och inte i form av återställare.

Några av hans visioner – t ex om översyn av pensionssystemet eller att kraftigt förbättra kvalité i vård, skola och omsorg – har höga prislappar. Men genom att samtidigt markera fundamentet om sunda statsfinanser, markerade han mot överbudspopulism på ett sätt som inte låser situationen för en kommande ekonomisk-politisk talesman.

Det var ett långt och innehållsrikt tal, men trots det saknades ändå vissa viktiga avsnitt där Håkan Julholt ganska snart behöver ge sig ut på banan igen. Miljö- och klimatfrågorna saknades helt, vilket skapade en hel del kommentarer i de korridorsamtal som följde.

Det utrikespolitiska avsnittet var kort, men rymde ett starkt engagemang främst vad gäller nedrustning, fattigdomsbekämpning och vikten av att starka de internationella politiska ramverken för att bättre hantera en oreglerad globaliserad ekonomi.

Han förbigick helt dagens stora konflikthärdar, såväl Mellanöstern som den aktuella krisen och utvecklingen i Nordafrika.

Det säkerhetspolitiska avsnittet om vikten av den transatlantiska länken och varje lands rätt att göra sina säkerhetspolitiska val kändes inklippt och blev ofullständigt. Att försvara andra länders rätt till Nato-medlemskap är viktigt, men sätter vissa myror i huvudet på diplomatiska kremlologer om det inte samtidigt kombineras med motiven varför vi själva väljer att vara militärt alliansfria.

Myrorna kan också riskera bli större genom den lösryckta formuleringen att vi gått från neutralitet till aktivitet.  Vi var aktiva även på neutralitetspolitiken tid, även om redskapen då var annorlunda och en viktig del av att vi idag är militärt alliansfria är att vi kan agera med större integritet i känsliga konflikter och lägen.

Men det är, och ska vara, inrikespolitiken som står i fokus i detta tal. Juholt kan och bör ta vara på möjligheten att hålla sitt första utrikespolitiska linjetal i den nära framtiden.

Ab, Exp, DN

Läs också min kommentar om valet av Juholt i Dagen.

Read Full Post »

Lena Sommestad

Lena Sommestad

Om vi i Socialdemokratin skall återta det politiska initiativet behövs en intelligent ledare i tiden och vår uppfattning är att Lena Sommestad är den person som skulle gestalta detta. Hon var miljöminister i den senaste socialdemokratiska regeringen. Lena är rätt person att föra fram det som är den grundläggande skillnaden mellan oss i den kristna vänstern och den borgerliga regeringen, nämligen omsorgen och solidariteten med de svaga i vårt samhälle. Alltså vill vi så kraftfullt vi kan föra fram Lena Sommestad som nästa partiledare i Socialdemokratiska partiet. I december (20/12) hölls styrelsemöte i Broderskapsgruppen i Uppsala. Vi diskuterade den artikel av fem medlemmar i gruppen plus ett par andra socialdemokrater i Uppsala som nyligen hade publicerats i Upsala Nya Tidning och där Lena Sommestad lanseras som socialdemokratins nästa ledare. Styrelsen instämmer i den lanseringen.

Broderskapsgruppen i Uppsala
Genom Kent Cramnell

Read Full Post »

Trots att det egentligen är ett dygn kvar av almedalsveckan har lugnet lagt sig och det går en strid ström av väskor mot färjeterminalen. Även Broderskapsrörelsen har packat ihop våra saker från Metodistkyrkan där vi har hållit till under veckan och beger oss snart från Visby. Dock finns mycket kvar att skriva om allt som hänt under veckan så det kommer att fortsätta komma en del artiklar här under dagen. Mer om vad som hänt i Almedalen kommer också i nästa nummer av Tidningen Broderskap på måndag. Tack till alla som besökt våra arrangemang och gjort det här till intressant, lärorik och rolig vecka!

Read Full Post »

Nyligen rapporterades från vänsterpartiets kongress och media jublar över att partiledningen får backa från sitt förslag.  Överraskande? Bekymrande? Nej, knappast. Snarare traditionell tuktning av styrelsen vid årsmötesförhandlingar och en vitalisering av fotfolket. Det vet alla som någon gång varit engagerade i en folkrörelse.

Nu sitter Miljöpartiet i kongress och en intressant nyhet är deras förslag om förlängd föräldraförsäkring som röstades igenom med liten marginal – och hör nu! – mot partiledningens vilja. Det blir intressant att se om det blir något av det efter valet.

Kongress, konferens, riksstämma, årsmöte. Kärt barn har samma namn och lämnar in många motioner och yrkanden. Nu sitter baptister, missionare och metodister i samma typ av förhandlingar och till alla dem som ser ut att arbeta med sin android i näven; här är ett litet bibelord för dagen:

11 Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. 12 Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. 13 Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; 14 nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, 15 som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet. (2 kor 8:11-15)

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 323 andra följare