Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘tro & politik’ Category

Finansministern ha låtit meddela att det ökande asyltrycket på Sverige gör att vi måste skära i biståndet. Dessa pengar behövs nu för att finansiera det ökade flyktingmottandet.

Exakt hur nedskärningarna ska slå, lämnar han åt biståndsministern att avgöra.

DAC-reglerna gör det möjligt för givarländer att täcka asylkostnader för människor som flyr från fattiga länder, men alla gör det inte. Vi från STS har vid varje tillfälle motsatt oss att Sverige ska använda medel, som är menade för fattigdomsbekämpning, för att täcka svenska kostnader. Det innebär här att vi tar medel som är tänkta att minska orsakerna till att människor flyr för att täcka kostnaderna för symptomen. Det är ungefär lika politiskt begåvat som att kissa på sig en kall vinterdag.

Däremot finns det skäl att fundera över hur vi kan nå ett bättre samspel mellan bistånd och migration. Människors drivkraft att flytta, vare sig det handlar om att komma ifrån krig, förtryck eller hopplös fattigdom, för att skapa en bättre framtid för sina barn är oerhört stark. Den var det för svenskar för hundra år sedan och den är det för många andra idag.

I migrationen ligger enorm utvecklingspotential. Människor från syd som arbetar i nord skickar idag tillbaka långt större belopp till sina hemländer och familjer än världens samlade bistånd. Människor som flyttar gör nya erfarenheter, blir mer produktiva, och kan använda dessa erfarenheter för att utveckla både de samhällen de flyttar till, eller flyttar tillbaka till, vilket väldigt många gör i dagens migration till skillnad för hur det såg ut för hundra år sedan.

Att se samman bistånd och utveckling handlar om att utveckla en politik som arbetar med istället för emot dessa krafter. En politik som underlättar för människor både att flytta till nya länder, och att flytta tillbaka. Det handlar om att ta vara på den enorma drivkraften som migranterna bär på.

Europas asylprocesser gör idag motsatsen. Människor fastnar i långa och dyra beslutsprocesser i månader och år. En period då man varken har möjlighet att studera eller jobba. Många av de som kommer har dessutom mycket bristande utbildning. Om man misslyckas och skickas tillbaka, återvänder man med sämre förutsättningar än man lämnade.
Tänk om vi istället från dag ett i asylprocessen kunde erbjuda en utbildning som är relevant för dem i deras hemländer, som svetsare, hårfrisör, sjukvårdsbiträde, språk eller något annat som de har intresse eller fallenhet för. Detta alldeles oavsett om de har asylskäl eller har flytt av ekonomiska orsaker.

De flesta kommer nämligen att återvända. Relativt snart om de inte får asyl. Lite senare för de övriga, när skälet till deras flykt är undanröjt. Och när de återvänder får de göra det inom ramen för att välplanerat program för återvändande, där de får stöd till återintegrering med hjälp att komma in i jobb eller starta eget företag.

Till en sådan satsning kan jag mycket väl tänka mig att använda biståndspengar. För det bidrar till utveckling, av utsatta individer och utsatta samhällen.

Några av de utbildade kommer kanske också att stanna i Sverige under lång tid. Det är bra för Sverige, vi har en åldrande befolkning och behöver mer ung arbetskraft. Den nitiske undrar kanske om det då är rimligt att deras framgång för Sverige delvis bekostats med biståndsmedel.

Det är OK. Så länge bistånd används för att utveckla fattiga länder, samhällen och individer, så sker det i enlighet med grundintentionerna. Allt bistånd är på sikt bra för Sverige eftersom det bidrar till en mer jämlik och säker värld.

Nyckeln handlar om att bistånd ska användas till utveckling, inte för att lösa våra budgetproblem.

Read Full Post »

Finansministern ha låtit meddela att det ökande asyltrycket på Sverige gör att vi måste skära i biståndet. Dessa pengar behövs nu för att finansiera det ökade flyktingmottandet.

Exakt hur nedskärningarna ska slå, lämnar han åt biståndsministern att avgöra.

DAC-reglerna gör det möjligt för givarländer att täcka asylkostnader för människor som flyr från fattiga länder, men alla gör det inte. Vi från STS har vid varje tillfälle motsatt oss att Sverige ska använda medel, som är menade för fattigdomsbekämpning, för att täcka svenska kostnader. Det innebär här att vi tar medel som är tänkta att minska orsakerna till att människor flyr för att täcka kostnaderna för symptomen. Det är ungefär lika politiskt begåvat som att kissa på sig en kall vinterdag.

Däremot finns det skäl att fundera över hur vi kan nå ett bättre samspel mellan bistånd och migration. Människors drivkraft att flytta, vare sig det handlar om att komma ifrån krig, förtryck eller hopplös fattigdom, för att skapa en bättre framtid för sina barn är oerhört stark. Den var det för svenskar för hundra år sedan och den är det för många andra idag.

I migrationen ligger enorm utvecklingspotential. Människor från syd som arbetar i nord skickar idag tillbaka långt större belopp till sina hemländer och familjer än världens samlade bistånd. Människor som flyttar gör nya erfarenheter, blir mer produktiva, och kan använda dessa erfarenheter för att utveckla både de samhällen de flyttar till, eller flyttar tillbaka till, vilket väldigt många gör i dagens migration till skillnad för hur det såg ut för hundra år sedan.

Att se samman bistånd och utveckling handlar om att utveckla en politik som arbetar med istället för emot dessa krafter. En politik som underlättar för människor både att flytta till nya länder, och att flytta tillbaka. Det handlar om att ta vara på den enorma drivkraften som migranterna bär på.

Europas asylprocesser gör idag motsatsen. Människor fastnar i långa och dyra beslutsprocesser i månader och år. En period då man varken har möjlighet att studera eller jobba. Många av de som kommer har dessutom mycket bristande utbildning. Om man misslyckas och skickas tillbaka, återvänder man med sämre förutsättningar än man lämnade.
Tänk om vi istället från dag ett i asylprocessen kunde erbjuda en utbildning som är relevant för dem i deras hemländer, som svetsare, hårfrisör, sjukvårdsbiträde, språk eller något annat som de har intresse eller fallenhet för. Detta alldeles oavsett om de har asylskäl eller har flytt av ekonomiska orsaker.

De flesta kommer nämligen att återvända. Relativt snart om de inte får asyl. Lite senare för de övriga, när skälet till deras flykt är undanröjt. Och när de återvänder får de göra det inom ramen för att välplanerat program för återvändande, där de får stöd till återintegrering med hjälp att komma in i jobb eller starta eget företag.

Till en sådan satsning kan jag mycket väl tänka mig att använda biståndspengar. För det bidrar till utveckling, av utsatta individer och utsatta samhällen.

Några av de utbildade kommer kanske också att stanna i Sverige under lång tid. Det är bra för Sverige, vi har en åldrande befolkning och behöver mer ung arbetskraft. Den nitiske undrar kanske om det då är rimligt att deras framgång för Sverige delvis bekostats med biståndsmedel.

Det är OK. Så länge bistånd används för att utveckla fattiga länder, samhällen och individer, så sker det i enlighet med grundintentionerna. Allt bistånd är på sikt bra för Sverige eftersom det bidrar till en mer jämlik och säker värld.

Nyckeln handlar om att bistånd ska användas till utveckling, inte för att lösa våra budgetproblem.

Read Full Post »

David Camerons tal i veckan är ett uttryck för nationalistisk populism av ett slag som för tankarna tillbaka till tiden innan EU bildades och också varför samarbetet kom till.

Tanken på att i grunden omförhandla villkor och relationer, med hjälp av hot om en folkomröstning om utträde, riskerar öppna en Pandoras ask som i sin förlängning kan rasera hela det Europeiska fredsprojektet.

Ett utträde skulle vara förödande för Storbritannien, som liksom Sverige har blivit för litet för att lösa en lång rad uppgifter som de och vi tidigare klarade galant. För miljö, fred och migration är detta uppenbart. Men även frågor om ekonomi, trygghet och utbildning kommer i framtiden att kräva mer gemensam politik och inte mindre.

Våra svenska väl fungerade kollektivavtal kommer långsiktigt urholkas som svenska rariteter på en europeisk arbetsmarknad, men kan blomma när vi lyfter fram dem som en del av en europeisk arbetsmarknadspolitik.

Vår stolta alkoholpolitik kommer att urvattnas som en svensk särlösning, medan insikten om att alkohol inte bara är näringspolitik utan också hälso- och socialpolitik, har alla möjligheter att få genomslag i europeisk politik. Då kan vi vänta oss gemensamma minimiskatter och införselkvoter.

En svensk vägran att delta i militära insatser utan FN-mandat värnar vår egen tradition, medan en principiell politik för att hela EU måste agera på folkrättens grund bygger fred i världen.

Ordning i statsfinanserna är nödvändigt, men inte tillräckligt, för att hantera en globaliserad ekonomi. Marknaden har internationaliserats, medan politiken, som ska ge marknaden de ramar den behöver för att stå i människans tjänst, förblivit nationell. Därför behöver det ekonomisk-politiska samarbetet både fördjupas och göra EU till en aktör för starkare globala ramverk. Det är i det solidariska ljuset, snarare än utifrån den svenska kortsiktiga egennyttan, som vi bör diskutera svenskt medlemskap i både bankunionen och valutaunionen.

Vi behöver betrakta EU som politikens och demokratins möjlighet att möta globaliseringens utmaningar. Bärande framtidsvisioner för människor i Sverige är intimt kopplade till möjligheterna att bättre använda EU:s potential och formulerandet av sociala, politiska och ekologiskt hållbara visioner med samarbetet – ett folkens Europa.

Detta kan vi inte begära att Cameron ska ska se eller vara engagerad i. Men att utnyttja krisen i Europa till att diskutera hur det egna landets nytta ska kunna maximeras är djupt populistiskt.

I Sverige är det ännu så länge främst vänsterpartiets och kristdemokraternas partiledare som följt i Camerons spår. Vänsterpartiet är i detta sammanhang förutsägbart för att de gjort EU-motståndet till ledstjärna. Kristdemokraterna är förutsägbara för att de gjort populismen till ledstjärna. Hägglunds utspel igår om en mer EU-kritisk hållning och sågningen av Euron ligger i linje med tidigare förslag om sänkt bensinskatt, slopad fastighetskatt eller vårdnadsbidrag. Ett brutalt röstfiskande som river sönder system eller bortser från större värden och sammanhang.

Moderaterna har ställt sig mera försiktiga och avvaktande till Camerons utspel. Men de har därmed också bekräftat den mer EU-skeptiska hållning de utvecklat under senare år, där de inte diskuterar vilket Europa de vill se i framtiden, utan snarare Sveriges relation till övriga EU.

De två svenska partierna med tydligast EU-politik, dock var för sig mycket olika – Folkpartiet och Miljöpartiet – har ännu så länge inte ramlat i den fallgrop Cameron grävt. Inte heller Centerpartiet, men som ju för närvarande seglar utan vare sig moralisk eller politisk kompass, varför det är svårt att ha någon klar bild av var de landar i denna fråga.

Även i socialdemokratin finns röster som i Eurokrisens spår vill minska snarare än öka samarbetet. Den Eurokritiska opinionen vill gärna kamma hem ”vad var det vi sa”, och likt Hägglund stänga dörren till framtiden vad gäller svenskt deltagande i valutaunionen.

Och det är alldeles självklart att det på kort sikt varit till fördel för Sverige att stå utanför valutasamarbetet. När krisen slog till 2008 sjönk vår valuta som en sten gentemot Euron och stimulerade en krisande exportindustri. När Sydeuropas strukturella problem fick Euron att svikta, har vi inte drabbats lika hårt som övriga EU-länder.

Men på lång sikt är Sveriges välstånd och ekonomiska utveckling intimt sammanflätad med övriga EU-länder. Då hjälper det inte att stå bredvid och peka finger. Vi måste vara med och ta ansvar för ett fungerande Europa. Varken vi eller Storbritannien är längre isolerade öar i den globala världen.

Jag skulle önska att vi som parti kunde använda tiden mellan kongressen i april i år och Europavalet om drygt ett år för att formulera en bärande vänstervision för det europiska samarbetet.

Det är inte idéerna som saknas för detta. Det viktigaste hindret är den mentala låsningen i att se på samarbetet som Sveriges relation till övriga EU snarare än vilket Europa vi sill se i framtiden.

Låt Camerons och Hägglunds populism bli en väckarklocka för en europisk vänstervision.

Read Full Post »

Socialdemokraterna kommer vid kongressen i vår att anta ett nytt partiprogram. I det förslag, som just nu är ute på remiss tas viktiga steg framåt, inte minst i beskrivning av frihetsgreppet, globaliseringen och vikten av respekt för mänskliga rättigheter.

Samtidigt hoppas jag att vi på några punkter kan komma ännu längre, t ex i det viktiga samspelet mellan demokrati och mänskliga rättigheter. Å ena sidan förutsätter förverkligandet av mänskliga rättigheter ett demokratiskt samhälle. Och här är vi tydliga.

Däremot har vi svårare att vara tydliga i att mänskliga rättigheter också gränser för majoritetsstyrets räckvidd, genom att rättigheterna måste tillgodoses och därmed prioriteras. Utbyggda rättigheter sätter gränser för politikens handlingskraft. Därför har en vanlig socialdemokratisk argumentation i relation till krav på stärkta rättigheter varit att vi ”inte ska juridifiera politiken”.

Sverige får kritik för att vi inte tillträtt vissa konventioner och för att vi inte tillämpat andra tillräckligt strikt. Vi har inte tillträtt ILO konvention 169, om urbefolkningars rätt, Konventionen om migrantarbetares rättigheter eller Tilläggsprotokollet till Konventionen om de Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Även socialdemokratiska regeringar har fått kritik, enligt Tortyrkonventionen, för att vi utvisat människor som riskerar att mötas av tortyr. Vi har bidragit till att MR-kriteriet i vapenexportpolitiken har tillämpats materialspecifikt, vilket t ex medförde att även svenska vapen användes för att slå ner fredliga uppror i den arabiska våren. Vi har inte lyckats samla en riksdagsmajoritet för att upphäva det förbud av koscher-slakt, som Sverige införde efter påtryckningar från Tyskland i slutet av 1930-talet.

Ändå var tveksamheten till att ”juridifiera” politiken ett begränsat problem i en tid när socialdemokraterna organiserade samhällets mest utsatta och samtidigt innehade regeringsmakten i näst intill orubbat bo. Då kunde vi själva ta ansvar för att rättigheterna förverkligades.

Men när samhället och den politiska spelplanen förändrats, kommer denna fråga i en annan belysning. Även om vi med vår politiska ideologi företräder samhällets utsatta grupper, är dessa inte självklart företrädda i vår partiorganisation. Även om den borgliga parentesen 1976-82 inte på allvar utmanade den svenska välfärdsmodellen, har de borgliga regeringarna de senaste 20 åren fört en väsentligt annorlunda politik, som gjort det svenska samhället hårdare och underminerat rättigheter, framför allt på det ekonomiska och sociala området.

Därför skulle vårt programarbete på allvar se hur vi kan utveckla vår politik för mänskliga rättigheter. Socialdemokratins uppgift att förverkliga ett jämlikt samhälle behöver i varje tid finna sina lösningar. Till detta hör att bygga en civilisation som kan överleva perioder även när majoriteter inte är progressiva. Och stå upp för rättigheter även i lägen där en majoritet har annan uppfattning.

Jag har under senare år gjort tre tydliga observationer av att vi som parti går i denna riktning. Den första är beslutet hos några s-styrda landsting att erbjuda papperlösa samma sjukvård som övriga i Sverige. Jag hade gärna sett att detta beslut hade tagits nationellt och på ett sätt som säkrat finansieringen, men jag är glad över att partivänner i vissa landsting har satt rättighetsfrågorna så högt att de gått fram även med de risker det innebär.

Det andra är Förtroenderådets beslut i höstas om att komplettera det finanspolitiska ramverket med ett sysselsättningspolitiskt ramverk. Detta är ett sätt att stärka rätten till arbete genom att sätta grimma på det politiska beslutsfattandet.

Det tredje är en växande opinion inom partiet för att göra Barnkonventionen till svensk lag. Att inkorporera en konvention i svensk lagstiftning, istället för att enbart anpassa existerande lagstiftning så att den blir kompatibel med konventionerna, har bara tillämpats undantagsvis i Sverige och skulle vara ett principiellt steg framåt.

Jag vill se dessa initiativ som del av ett mer systematiskt och framåtblickande förhållningssätt till mänskliga rättigheter i samband med partiets programarbete. MR-utmaningarna kommer att öka, snarare än minska, och en viktig anledning till den ökade betydelsen av mänskliga rättigheter, både för individen och samhället, är globaliseringen och den ökande mångkulturalismen.
Nya grupper och minoriteter har betydligt svårare att få sina rättigheter tillgodosedda, än den normgivande majoriteten.

Read Full Post »

I söndagens DN Debatt levererar skolverkets generaldirektör Anna Ekström riktlinjer till Sveriges skolor hur de ska förhålla sig till adventssamlingar.

Hennes besked är att adventssamlingar i kyrkan är ok, men det får inte förekomma några konfessionella inslag, som ”bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse”. Frågan är vad som blir kvar. Knappast julevangeliet. Och en betraktelse som tolkar in budskapets kärna om fred på jorden är tydligt utesluten.

Hur kyrkan ska förmås ställa upp på dessa avkönade samlingar, eller varför de över huvud taget ska hållas, framgår inte.

Men det som framgår med all önskvärt tydlighet är att Skolverkets generaldirektör har en mycket märklig syn på vad religion är. Hon tycks se religion som ett antal märkliga aktörer på en livsåskådningsmarknad som försöker förföra barn till sin egen märkliga åskådning.

Visst, så såg delvis den svenska religionsmarknaden ut för hundra år sedan när vi tog steget från enhetssamhälle mot religionsfrihet. Och visst finns det alltjämt grupper som aggressivt evangeliserar utifrån övertygelsen att de, och endast de, besitter den sanna vägen till Guds rike. Fundamentalism är alltid ett problem som vi måste ha mekanismer att skydda oss mot.

Det är bl a i skyddet mot dessa som vi behöver en sekulär stat. Men att som Skolverket försöka skydda samhället från allt vad religion är, är något helt annat. Det är att göra ateismen och religionsfobin till norm – också det att betrakta som en fundamentalism.

Jag är inte lutheran för att jag har valt detta som den bästa av livsåskådningar. Jag är det för att jag har fötts, vuxit upp och formats som lutheran. Jag har genom åren haft anledning att förhålla mig kritisk både till Luther och Svenska kyrkan, men inte tillräckligt mycket för att ta avstånd från denna min identitet.

I ett mångkulturellt samhälle finns många livsåskådningar och många identiteter som måste leva med varandra och berika varandra. Vägen till harmoni består inte att skala av dessa och göra dem banala, som Skolverket föreslår. Det består snarare i att lära känna varandra på djupet.

Därför är det bra att skolor går till kyrkan för att uppleva och förstå advent och jul, i dess fulla rikedom. Självklart är det viktigt att kyrkan ställer upp med en präst som förstår att han idag inte möter en homogen luthersk barngrupp, utan en spegel av ett mångkulturellt samhälle, och anpassar samlingen till detta. Misslyckas han eller hon med det, bör rektorerna ta ansvar för att räta upp eller byta kyrka.

På samma sätt är det viktigt att hela skolan går till moskén för att uppleva rikedomen i samband med offerhögtiden som firades för en månad sedan eller någon annan viktig helgdag. Och besöker synagogan vid någon judisk högtid.

Den förlegade religionssyn som Skolverket uttrycker har under senare år främst uttryckts från aggressivt ateistiskt håll av Humanisterna. Det är en fullt legitim hållning att driva för en liten intresseorganisation.

Det är också främst därifrån som kritiken mot adventssamlingar och skolavslutningar i kyrkan kommit. Inte från företrädare för andra religioner. Sund religiositet handlar om sökande efter livsmening och den stora majoriteten av muslimska barn uppskattar att besöka en kyrka under advent av samma skäl som den stora majoriteten av kristna barn uppskattar att lära känna en moské.

Så när Skolverket gör en udda, närmast sekteriskt, ateism till sin norm riskerar de att marginalisera sig själva. Deras riktlinjer var tänkta att hjälpa rektorer att fatta beslut, men kommer snarare att skapa förvirring.

Integrationspolitiskt banar Skolverket också väg för ett mycket märkligt samhälle, där vi istället för att bejaka varandras olikheter och djup, förväntas skala av varandra till en slags ytlig minsta gemensamma nämnare.

Det klingar lite av den hållning som Atatürk försökte införa i samband med formandet av Turkiet efter Första världskriget och som landet först under senare år, med demokratisering och närmande till EU, försöker orientera sig ur för att bli ett modernt mångkulturellt samhälle.

Read Full Post »

Kammarrättens beslut att tillåta barnen i en ortodox judisk familj i Göteborg hemundervisning har med rätta vållat en del uppståndelse. Frågan är nämligen inte alldeles enkel.

De fyra barnen – 6-14 år – har tidigare undervisats i hemmet, men i och med att skollagen skärptes i fjol hade stadsdelsnämnden i Göteborg beslutat att barnen ska gå i vanlig skola. Kammarrätten har konstaterat att vid en samlad bedömning kan inte en vanlig skola möta Chabadbarnens behov, t ex vad gäller koshermat och säkerhet.

Det har fått bl a skolborgarrådet i Stockholm, Lotta Edholm, att önska ytterligare skärpning av lagen.

Det är bra att lagen skärptes. Hemundervisning innebär en avgränsning för barnen som kan få mycket allvarliga konsekvenser längre fram i livet. Men jag tror inte vi kommer längre med ytterligare lagskärpningar. Det kommer alltid att finnas gränsfall som är svårt att hantera med mindre än att man tar frågan i varsam dialog. Och detta är ett fall som inte ska ses som prejudicerande.

Hade familjen bott i Stockholm hade de förmodligen också där krävt hemundervisning. Men där finns ett alternativ i den judiska skolan, som kan erbjuda en trygg miljö, koshermat och respekt för barnens andra behov, vilket förmodligen fått Kammarrätten att vid en samlad bedömning väga åt andra hållet.

Jag skulle önska att vi hade en samlad svensk skola – med kommunala och andra alternativ – som klarar alla kulturers behov, eftersom det är så enastående rikt när kulturer kan brytas mot och lära av varandra.

Men ofta är det inte alldeles enkelt att vara i minoritet. Därför kan ibland religiösa friskolor, som lyder under svensk skollag, skolinspektion och följer svensk läroplan, vara bättre för integration. Det ger eleverna möjlighet att vara tryggare. Det visar erfarenheterna från t ex muslimska friskolor för de första skolåren, och den anrika judiska Hillelskolan.

Den judiska gruppen finns av historiska skäl koncentrerad till några få orter i Sverige, Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Men det är bara Stockholm som har en judisk skola. Kanske det kunde vara värt att dessa kommuner och det Judiska Centralrådet tillsammans diskuterar hur man kan förbättra situationen på dessa orter.

Det fanns för övrigt en judisk skola i Göteborg, men den gick upp i den allmänna folkskolan 1842. Kanske det kan vara bra att ta hjälp av Judiska Centralrådet för en djupare dialog också i detta specifika fall? Det borde finnas goda möjligheter att hitta en väg framåt, om man kan öka möjligheterna att förstå varandras perspektiv mellan kommunen och den aktuella familjen.

Integration har samma latinska stam som integritet – att lämna någon oskadd. Integration handlar alltså inte om att majoriteten ska utplåna minoritetens särart, utan att söka ett samspel där båda kan berikas. I detta fall främst att barnen kan berikas genom en så normal skolgång som möjligt.

Read Full Post »

Jag vaknade strax före fem i morse av att böneutroparen i den lokala moskén tillkännagav att det är dags att samlas till bön för att möta en ny dag. Moskéerna i Erbil i norra Irak är minst lika talrika som kyrkorna i Stockholm och böneutropen kan mäta sig med kyrkklockorna.

Självklart finns det kyrkklockor också i Erbil. De ringer flitigt i de kristna kvarteren i stadsdelen Ainkawa.

Däremot har vi ännu inga böneutrop i Stockholm. Men den s-styrda kommunen Botkyrka har börjat driva frågan och nyligen beslöt byggnadsnämnden i kommunen att riva upp den bestämmelse i detaljplanen som gjordes inför moskébygget i Fittja 1994 om att inga böneutrop får ske i minareten.

Alla utom KD stod bakom beslutet, vilket rymmer en särskild tragedi. Ett parti som formats utifrån frikyrkliga religionsfrihetskrav, visar sig vara det mest religionsfrihetsfientliga när det handlar om någon annan än dem själva. Dock ska sägas att KD:s partiledare inte delar det lokala motståndet.

Men böneutropen i Fittja kommer inte att drastiskt förändra kulturmiljön, och inte att väcka Botkyrkaborna i soluppgången. Det mest radikala förslaget handlar om utrop i samband med fredagsbönen. Men det kan också handla om första fredagen varje månad eller två gånger per år.

Jag hoppas att Botkyrka vågar ta det mest radikala steget och att fler kommuner kan följa efter. Allt som kan hjälpa svenska muslimer att ta och hitta en naturlig plats i det svenska samhället är en hjälp för integration.

Det är inte första gången Botkyrka plogar i integrationsfrågor. Om tio år kommer förhoppningsvis böneutrop i Stockholm vara minst lika vanliga som kyrkklockor i Erbil.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 324 andra följare