Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘tro & politik’ Category

Finansministern ha låtit meddela att det ökande asyltrycket på Sverige gör att vi måste skära i biståndet. Dessa pengar behövs nu för att finansiera det ökade flyktingmottandet.

Exakt hur nedskärningarna ska slå, lämnar han åt biståndsministern att avgöra.

DAC-reglerna gör det möjligt för givarländer att täcka asylkostnader för människor som flyr från fattiga länder, men alla gör det inte. Vi från STS har vid varje tillfälle motsatt oss att Sverige ska använda medel, som är menade för fattigdomsbekämpning, för att täcka svenska kostnader. Det innebär här att vi tar medel som är tänkta att minska orsakerna till att människor flyr för att täcka kostnaderna för symptomen. Det är ungefär lika politiskt begåvat som att kissa på sig en kall vinterdag.

Däremot finns det skäl att fundera över hur vi kan nå ett bättre samspel mellan bistånd och migration. Människors drivkraft att flytta, vare sig det handlar om att komma ifrån krig, förtryck eller hopplös fattigdom, för att skapa en bättre framtid för sina barn är oerhört stark. Den var det för svenskar för hundra år sedan och den är det för många andra idag.

I migrationen ligger enorm utvecklingspotential. Människor från syd som arbetar i nord skickar idag tillbaka långt större belopp till sina hemländer och familjer än världens samlade bistånd. Människor som flyttar gör nya erfarenheter, blir mer produktiva, och kan använda dessa erfarenheter för att utveckla både de samhällen de flyttar till, eller flyttar tillbaka till, vilket väldigt många gör i dagens migration till skillnad för hur det såg ut för hundra år sedan.

Att se samman bistånd och utveckling handlar om att utveckla en politik som arbetar med istället för emot dessa krafter. En politik som underlättar för människor både att flytta till nya länder, och att flytta tillbaka. Det handlar om att ta vara på den enorma drivkraften som migranterna bär på.

Europas asylprocesser gör idag motsatsen. Människor fastnar i långa och dyra beslutsprocesser i månader och år. En period då man varken har möjlighet att studera eller jobba. Många av de som kommer har dessutom mycket bristande utbildning. Om man misslyckas och skickas tillbaka, återvänder man med sämre förutsättningar än man lämnade.
Tänk om vi istället från dag ett i asylprocessen kunde erbjuda en utbildning som är relevant för dem i deras hemländer, som svetsare, hårfrisör, sjukvårdsbiträde, språk eller något annat som de har intresse eller fallenhet för. Detta alldeles oavsett om de har asylskäl eller har flytt av ekonomiska orsaker.

De flesta kommer nämligen att återvända. Relativt snart om de inte får asyl. Lite senare för de övriga, när skälet till deras flykt är undanröjt. Och när de återvänder får de göra det inom ramen för att välplanerat program för återvändande, där de får stöd till återintegrering med hjälp att komma in i jobb eller starta eget företag.

Till en sådan satsning kan jag mycket väl tänka mig att använda biståndspengar. För det bidrar till utveckling, av utsatta individer och utsatta samhällen.

Några av de utbildade kommer kanske också att stanna i Sverige under lång tid. Det är bra för Sverige, vi har en åldrande befolkning och behöver mer ung arbetskraft. Den nitiske undrar kanske om det då är rimligt att deras framgång för Sverige delvis bekostats med biståndsmedel.

Det är OK. Så länge bistånd används för att utveckla fattiga länder, samhällen och individer, så sker det i enlighet med grundintentionerna. Allt bistånd är på sikt bra för Sverige eftersom det bidrar till en mer jämlik och säker värld.

Nyckeln handlar om att bistånd ska användas till utveckling, inte för att lösa våra budgetproblem.

Read Full Post »

Finansministern ha låtit meddela att det ökande asyltrycket på Sverige gör att vi måste skära i biståndet. Dessa pengar behövs nu för att finansiera det ökade flyktingmottandet.

Exakt hur nedskärningarna ska slå, lämnar han åt biståndsministern att avgöra.

DAC-reglerna gör det möjligt för givarländer att täcka asylkostnader för människor som flyr från fattiga länder, men alla gör det inte. Vi från STS har vid varje tillfälle motsatt oss att Sverige ska använda medel, som är menade för fattigdomsbekämpning, för att täcka svenska kostnader. Det innebär här att vi tar medel som är tänkta att minska orsakerna till att människor flyr för att täcka kostnaderna för symptomen. Det är ungefär lika politiskt begåvat som att kissa på sig en kall vinterdag.

Däremot finns det skäl att fundera över hur vi kan nå ett bättre samspel mellan bistånd och migration. Människors drivkraft att flytta, vare sig det handlar om att komma ifrån krig, förtryck eller hopplös fattigdom, för att skapa en bättre framtid för sina barn är oerhört stark. Den var det för svenskar för hundra år sedan och den är det för många andra idag.

I migrationen ligger enorm utvecklingspotential. Människor från syd som arbetar i nord skickar idag tillbaka långt större belopp till sina hemländer och familjer än världens samlade bistånd. Människor som flyttar gör nya erfarenheter, blir mer produktiva, och kan använda dessa erfarenheter för att utveckla både de samhällen de flyttar till, eller flyttar tillbaka till, vilket väldigt många gör i dagens migration till skillnad för hur det såg ut för hundra år sedan.

Att se samman bistånd och utveckling handlar om att utveckla en politik som arbetar med istället för emot dessa krafter. En politik som underlättar för människor både att flytta till nya länder, och att flytta tillbaka. Det handlar om att ta vara på den enorma drivkraften som migranterna bär på.

Europas asylprocesser gör idag motsatsen. Människor fastnar i långa och dyra beslutsprocesser i månader och år. En period då man varken har möjlighet att studera eller jobba. Många av de som kommer har dessutom mycket bristande utbildning. Om man misslyckas och skickas tillbaka, återvänder man med sämre förutsättningar än man lämnade.
Tänk om vi istället från dag ett i asylprocessen kunde erbjuda en utbildning som är relevant för dem i deras hemländer, som svetsare, hårfrisör, sjukvårdsbiträde, språk eller något annat som de har intresse eller fallenhet för. Detta alldeles oavsett om de har asylskäl eller har flytt av ekonomiska orsaker.

De flesta kommer nämligen att återvända. Relativt snart om de inte får asyl. Lite senare för de övriga, när skälet till deras flykt är undanröjt. Och när de återvänder får de göra det inom ramen för att välplanerat program för återvändande, där de får stöd till återintegrering med hjälp att komma in i jobb eller starta eget företag.

Till en sådan satsning kan jag mycket väl tänka mig att använda biståndspengar. För det bidrar till utveckling, av utsatta individer och utsatta samhällen.

Några av de utbildade kommer kanske också att stanna i Sverige under lång tid. Det är bra för Sverige, vi har en åldrande befolkning och behöver mer ung arbetskraft. Den nitiske undrar kanske om det då är rimligt att deras framgång för Sverige delvis bekostats med biståndsmedel.

Det är OK. Så länge bistånd används för att utveckla fattiga länder, samhällen och individer, så sker det i enlighet med grundintentionerna. Allt bistånd är på sikt bra för Sverige eftersom det bidrar till en mer jämlik och säker värld.

Nyckeln handlar om att bistånd ska användas till utveckling, inte för att lösa våra budgetproblem.

Read Full Post »

David Camerons tal i veckan är ett uttryck för nationalistisk populism av ett slag som för tankarna tillbaka till tiden innan EU bildades och också varför samarbetet kom till.

Tanken på att i grunden omförhandla villkor och relationer, med hjälp av hot om en folkomröstning om utträde, riskerar öppna en Pandoras ask som i sin förlängning kan rasera hela det Europeiska fredsprojektet.

Ett utträde skulle vara förödande för Storbritannien, som liksom Sverige har blivit för litet för att lösa en lång rad uppgifter som de och vi tidigare klarade galant. För miljö, fred och migration är detta uppenbart. Men även frågor om ekonomi, trygghet och utbildning kommer i framtiden att kräva mer gemensam politik och inte mindre.

Våra svenska väl fungerade kollektivavtal kommer långsiktigt urholkas som svenska rariteter på en europeisk arbetsmarknad, men kan blomma när vi lyfter fram dem som en del av en europeisk arbetsmarknadspolitik.

Vår stolta alkoholpolitik kommer att urvattnas som en svensk särlösning, medan insikten om att alkohol inte bara är näringspolitik utan också hälso- och socialpolitik, har alla möjligheter att få genomslag i europeisk politik. Då kan vi vänta oss gemensamma minimiskatter och införselkvoter.

En svensk vägran att delta i militära insatser utan FN-mandat värnar vår egen tradition, medan en principiell politik för att hela EU måste agera på folkrättens grund bygger fred i världen.

Ordning i statsfinanserna är nödvändigt, men inte tillräckligt, för att hantera en globaliserad ekonomi. Marknaden har internationaliserats, medan politiken, som ska ge marknaden de ramar den behöver för att stå i människans tjänst, förblivit nationell. Därför behöver det ekonomisk-politiska samarbetet både fördjupas och göra EU till en aktör för starkare globala ramverk. Det är i det solidariska ljuset, snarare än utifrån den svenska kortsiktiga egennyttan, som vi bör diskutera svenskt medlemskap i både bankunionen och valutaunionen.

Vi behöver betrakta EU som politikens och demokratins möjlighet att möta globaliseringens utmaningar. Bärande framtidsvisioner för människor i Sverige är intimt kopplade till möjligheterna att bättre använda EU:s potential och formulerandet av sociala, politiska och ekologiskt hållbara visioner med samarbetet – ett folkens Europa.

Detta kan vi inte begära att Cameron ska ska se eller vara engagerad i. Men att utnyttja krisen i Europa till att diskutera hur det egna landets nytta ska kunna maximeras är djupt populistiskt.

I Sverige är det ännu så länge främst vänsterpartiets och kristdemokraternas partiledare som följt i Camerons spår. Vänsterpartiet är i detta sammanhang förutsägbart för att de gjort EU-motståndet till ledstjärna. Kristdemokraterna är förutsägbara för att de gjort populismen till ledstjärna. Hägglunds utspel igår om en mer EU-kritisk hållning och sågningen av Euron ligger i linje med tidigare förslag om sänkt bensinskatt, slopad fastighetskatt eller vårdnadsbidrag. Ett brutalt röstfiskande som river sönder system eller bortser från större värden och sammanhang.

Moderaterna har ställt sig mera försiktiga och avvaktande till Camerons utspel. Men de har därmed också bekräftat den mer EU-skeptiska hållning de utvecklat under senare år, där de inte diskuterar vilket Europa de vill se i framtiden, utan snarare Sveriges relation till övriga EU.

De två svenska partierna med tydligast EU-politik, dock var för sig mycket olika – Folkpartiet och Miljöpartiet – har ännu så länge inte ramlat i den fallgrop Cameron grävt. Inte heller Centerpartiet, men som ju för närvarande seglar utan vare sig moralisk eller politisk kompass, varför det är svårt att ha någon klar bild av var de landar i denna fråga.

Även i socialdemokratin finns röster som i Eurokrisens spår vill minska snarare än öka samarbetet. Den Eurokritiska opinionen vill gärna kamma hem ”vad var det vi sa”, och likt Hägglund stänga dörren till framtiden vad gäller svenskt deltagande i valutaunionen.

Och det är alldeles självklart att det på kort sikt varit till fördel för Sverige att stå utanför valutasamarbetet. När krisen slog till 2008 sjönk vår valuta som en sten gentemot Euron och stimulerade en krisande exportindustri. När Sydeuropas strukturella problem fick Euron att svikta, har vi inte drabbats lika hårt som övriga EU-länder.

Men på lång sikt är Sveriges välstånd och ekonomiska utveckling intimt sammanflätad med övriga EU-länder. Då hjälper det inte att stå bredvid och peka finger. Vi måste vara med och ta ansvar för ett fungerande Europa. Varken vi eller Storbritannien är längre isolerade öar i den globala världen.

Jag skulle önska att vi som parti kunde använda tiden mellan kongressen i april i år och Europavalet om drygt ett år för att formulera en bärande vänstervision för det europiska samarbetet.

Det är inte idéerna som saknas för detta. Det viktigaste hindret är den mentala låsningen i att se på samarbetet som Sveriges relation till övriga EU snarare än vilket Europa vi sill se i framtiden.

Låt Camerons och Hägglunds populism bli en väckarklocka för en europisk vänstervision.

Read Full Post »

Socialdemokraterna kommer vid kongressen i vår att anta ett nytt partiprogram. I det förslag, som just nu är ute på remiss tas viktiga steg framåt, inte minst i beskrivning av frihetsgreppet, globaliseringen och vikten av respekt för mänskliga rättigheter.

Samtidigt hoppas jag att vi på några punkter kan komma ännu längre, t ex i det viktiga samspelet mellan demokrati och mänskliga rättigheter. Å ena sidan förutsätter förverkligandet av mänskliga rättigheter ett demokratiskt samhälle. Och här är vi tydliga.

Däremot har vi svårare att vara tydliga i att mänskliga rättigheter också gränser för majoritetsstyrets räckvidd, genom att rättigheterna måste tillgodoses och därmed prioriteras. Utbyggda rättigheter sätter gränser för politikens handlingskraft. Därför har en vanlig socialdemokratisk argumentation i relation till krav på stärkta rättigheter varit att vi ”inte ska juridifiera politiken”.

Sverige får kritik för att vi inte tillträtt vissa konventioner och för att vi inte tillämpat andra tillräckligt strikt. Vi har inte tillträtt ILO konvention 169, om urbefolkningars rätt, Konventionen om migrantarbetares rättigheter eller Tilläggsprotokollet till Konventionen om de Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Även socialdemokratiska regeringar har fått kritik, enligt Tortyrkonventionen, för att vi utvisat människor som riskerar att mötas av tortyr. Vi har bidragit till att MR-kriteriet i vapenexportpolitiken har tillämpats materialspecifikt, vilket t ex medförde att även svenska vapen användes för att slå ner fredliga uppror i den arabiska våren. Vi har inte lyckats samla en riksdagsmajoritet för att upphäva det förbud av koscher-slakt, som Sverige införde efter påtryckningar från Tyskland i slutet av 1930-talet.

Ändå var tveksamheten till att ”juridifiera” politiken ett begränsat problem i en tid när socialdemokraterna organiserade samhällets mest utsatta och samtidigt innehade regeringsmakten i näst intill orubbat bo. Då kunde vi själva ta ansvar för att rättigheterna förverkligades.

Men när samhället och den politiska spelplanen förändrats, kommer denna fråga i en annan belysning. Även om vi med vår politiska ideologi företräder samhällets utsatta grupper, är dessa inte självklart företrädda i vår partiorganisation. Även om den borgliga parentesen 1976-82 inte på allvar utmanade den svenska välfärdsmodellen, har de borgliga regeringarna de senaste 20 åren fört en väsentligt annorlunda politik, som gjort det svenska samhället hårdare och underminerat rättigheter, framför allt på det ekonomiska och sociala området.

Därför skulle vårt programarbete på allvar se hur vi kan utveckla vår politik för mänskliga rättigheter. Socialdemokratins uppgift att förverkliga ett jämlikt samhälle behöver i varje tid finna sina lösningar. Till detta hör att bygga en civilisation som kan överleva perioder även när majoriteter inte är progressiva. Och stå upp för rättigheter även i lägen där en majoritet har annan uppfattning.

Jag har under senare år gjort tre tydliga observationer av att vi som parti går i denna riktning. Den första är beslutet hos några s-styrda landsting att erbjuda papperlösa samma sjukvård som övriga i Sverige. Jag hade gärna sett att detta beslut hade tagits nationellt och på ett sätt som säkrat finansieringen, men jag är glad över att partivänner i vissa landsting har satt rättighetsfrågorna så högt att de gått fram även med de risker det innebär.

Det andra är Förtroenderådets beslut i höstas om att komplettera det finanspolitiska ramverket med ett sysselsättningspolitiskt ramverk. Detta är ett sätt att stärka rätten till arbete genom att sätta grimma på det politiska beslutsfattandet.

Det tredje är en växande opinion inom partiet för att göra Barnkonventionen till svensk lag. Att inkorporera en konvention i svensk lagstiftning, istället för att enbart anpassa existerande lagstiftning så att den blir kompatibel med konventionerna, har bara tillämpats undantagsvis i Sverige och skulle vara ett principiellt steg framåt.

Jag vill se dessa initiativ som del av ett mer systematiskt och framåtblickande förhållningssätt till mänskliga rättigheter i samband med partiets programarbete. MR-utmaningarna kommer att öka, snarare än minska, och en viktig anledning till den ökade betydelsen av mänskliga rättigheter, både för individen och samhället, är globaliseringen och den ökande mångkulturalismen.
Nya grupper och minoriteter har betydligt svårare att få sina rättigheter tillgodosedda, än den normgivande majoriteten.

Read Full Post »

I söndagens DN Debatt levererar skolverkets generaldirektör Anna Ekström riktlinjer till Sveriges skolor hur de ska förhålla sig till adventssamlingar.

Hennes besked är att adventssamlingar i kyrkan är ok, men det får inte förekomma några konfessionella inslag, som ”bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse”. Frågan är vad som blir kvar. Knappast julevangeliet. Och en betraktelse som tolkar in budskapets kärna om fred på jorden är tydligt utesluten.

Hur kyrkan ska förmås ställa upp på dessa avkönade samlingar, eller varför de över huvud taget ska hållas, framgår inte.

Men det som framgår med all önskvärt tydlighet är att Skolverkets generaldirektör har en mycket märklig syn på vad religion är. Hon tycks se religion som ett antal märkliga aktörer på en livsåskådningsmarknad som försöker förföra barn till sin egen märkliga åskådning.

Visst, så såg delvis den svenska religionsmarknaden ut för hundra år sedan när vi tog steget från enhetssamhälle mot religionsfrihet. Och visst finns det alltjämt grupper som aggressivt evangeliserar utifrån övertygelsen att de, och endast de, besitter den sanna vägen till Guds rike. Fundamentalism är alltid ett problem som vi måste ha mekanismer att skydda oss mot.

Det är bl a i skyddet mot dessa som vi behöver en sekulär stat. Men att som Skolverket försöka skydda samhället från allt vad religion är, är något helt annat. Det är att göra ateismen och religionsfobin till norm – också det att betrakta som en fundamentalism.

Jag är inte lutheran för att jag har valt detta som den bästa av livsåskådningar. Jag är det för att jag har fötts, vuxit upp och formats som lutheran. Jag har genom åren haft anledning att förhålla mig kritisk både till Luther och Svenska kyrkan, men inte tillräckligt mycket för att ta avstånd från denna min identitet.

I ett mångkulturellt samhälle finns många livsåskådningar och många identiteter som måste leva med varandra och berika varandra. Vägen till harmoni består inte att skala av dessa och göra dem banala, som Skolverket föreslår. Det består snarare i att lära känna varandra på djupet.

Därför är det bra att skolor går till kyrkan för att uppleva och förstå advent och jul, i dess fulla rikedom. Självklart är det viktigt att kyrkan ställer upp med en präst som förstår att han idag inte möter en homogen luthersk barngrupp, utan en spegel av ett mångkulturellt samhälle, och anpassar samlingen till detta. Misslyckas han eller hon med det, bör rektorerna ta ansvar för att räta upp eller byta kyrka.

På samma sätt är det viktigt att hela skolan går till moskén för att uppleva rikedomen i samband med offerhögtiden som firades för en månad sedan eller någon annan viktig helgdag. Och besöker synagogan vid någon judisk högtid.

Den förlegade religionssyn som Skolverket uttrycker har under senare år främst uttryckts från aggressivt ateistiskt håll av Humanisterna. Det är en fullt legitim hållning att driva för en liten intresseorganisation.

Det är också främst därifrån som kritiken mot adventssamlingar och skolavslutningar i kyrkan kommit. Inte från företrädare för andra religioner. Sund religiositet handlar om sökande efter livsmening och den stora majoriteten av muslimska barn uppskattar att besöka en kyrka under advent av samma skäl som den stora majoriteten av kristna barn uppskattar att lära känna en moské.

Så när Skolverket gör en udda, närmast sekteriskt, ateism till sin norm riskerar de att marginalisera sig själva. Deras riktlinjer var tänkta att hjälpa rektorer att fatta beslut, men kommer snarare att skapa förvirring.

Integrationspolitiskt banar Skolverket också väg för ett mycket märkligt samhälle, där vi istället för att bejaka varandras olikheter och djup, förväntas skala av varandra till en slags ytlig minsta gemensamma nämnare.

Det klingar lite av den hållning som Atatürk försökte införa i samband med formandet av Turkiet efter Första världskriget och som landet först under senare år, med demokratisering och närmande till EU, försöker orientera sig ur för att bli ett modernt mångkulturellt samhälle.

Read Full Post »

Kammarrättens beslut att tillåta barnen i en ortodox judisk familj i Göteborg hemundervisning har med rätta vållat en del uppståndelse. Frågan är nämligen inte alldeles enkel.

De fyra barnen – 6-14 år – har tidigare undervisats i hemmet, men i och med att skollagen skärptes i fjol hade stadsdelsnämnden i Göteborg beslutat att barnen ska gå i vanlig skola. Kammarrätten har konstaterat att vid en samlad bedömning kan inte en vanlig skola möta Chabadbarnens behov, t ex vad gäller koshermat och säkerhet.

Det har fått bl a skolborgarrådet i Stockholm, Lotta Edholm, att önska ytterligare skärpning av lagen.

Det är bra att lagen skärptes. Hemundervisning innebär en avgränsning för barnen som kan få mycket allvarliga konsekvenser längre fram i livet. Men jag tror inte vi kommer längre med ytterligare lagskärpningar. Det kommer alltid att finnas gränsfall som är svårt att hantera med mindre än att man tar frågan i varsam dialog. Och detta är ett fall som inte ska ses som prejudicerande.

Hade familjen bott i Stockholm hade de förmodligen också där krävt hemundervisning. Men där finns ett alternativ i den judiska skolan, som kan erbjuda en trygg miljö, koshermat och respekt för barnens andra behov, vilket förmodligen fått Kammarrätten att vid en samlad bedömning väga åt andra hållet.

Jag skulle önska att vi hade en samlad svensk skola – med kommunala och andra alternativ – som klarar alla kulturers behov, eftersom det är så enastående rikt när kulturer kan brytas mot och lära av varandra.

Men ofta är det inte alldeles enkelt att vara i minoritet. Därför kan ibland religiösa friskolor, som lyder under svensk skollag, skolinspektion och följer svensk läroplan, vara bättre för integration. Det ger eleverna möjlighet att vara tryggare. Det visar erfarenheterna från t ex muslimska friskolor för de första skolåren, och den anrika judiska Hillelskolan.

Den judiska gruppen finns av historiska skäl koncentrerad till några få orter i Sverige, Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Men det är bara Stockholm som har en judisk skola. Kanske det kunde vara värt att dessa kommuner och det Judiska Centralrådet tillsammans diskuterar hur man kan förbättra situationen på dessa orter.

Det fanns för övrigt en judisk skola i Göteborg, men den gick upp i den allmänna folkskolan 1842. Kanske det kan vara bra att ta hjälp av Judiska Centralrådet för en djupare dialog också i detta specifika fall? Det borde finnas goda möjligheter att hitta en väg framåt, om man kan öka möjligheterna att förstå varandras perspektiv mellan kommunen och den aktuella familjen.

Integration har samma latinska stam som integritet – att lämna någon oskadd. Integration handlar alltså inte om att majoriteten ska utplåna minoritetens särart, utan att söka ett samspel där båda kan berikas. I detta fall främst att barnen kan berikas genom en så normal skolgång som möjligt.

Read Full Post »

Jag vaknade strax före fem i morse av att böneutroparen i den lokala moskén tillkännagav att det är dags att samlas till bön för att möta en ny dag. Moskéerna i Erbil i norra Irak är minst lika talrika som kyrkorna i Stockholm och böneutropen kan mäta sig med kyrkklockorna.

Självklart finns det kyrkklockor också i Erbil. De ringer flitigt i de kristna kvarteren i stadsdelen Ainkawa.

Däremot har vi ännu inga böneutrop i Stockholm. Men den s-styrda kommunen Botkyrka har börjat driva frågan och nyligen beslöt byggnadsnämnden i kommunen att riva upp den bestämmelse i detaljplanen som gjordes inför moskébygget i Fittja 1994 om att inga böneutrop får ske i minareten.

Alla utom KD stod bakom beslutet, vilket rymmer en särskild tragedi. Ett parti som formats utifrån frikyrkliga religionsfrihetskrav, visar sig vara det mest religionsfrihetsfientliga när det handlar om någon annan än dem själva. Dock ska sägas att KD:s partiledare inte delar det lokala motståndet.

Men böneutropen i Fittja kommer inte att drastiskt förändra kulturmiljön, och inte att väcka Botkyrkaborna i soluppgången. Det mest radikala förslaget handlar om utrop i samband med fredagsbönen. Men det kan också handla om första fredagen varje månad eller två gånger per år.

Jag hoppas att Botkyrka vågar ta det mest radikala steget och att fler kommuner kan följa efter. Allt som kan hjälpa svenska muslimer att ta och hitta en naturlig plats i det svenska samhället är en hjälp för integration.

Det är inte första gången Botkyrka plogar i integrationsfrågor. Om tio år kommer förhoppningsvis böneutrop i Stockholm vara minst lika vanliga som kyrkklockor i Erbil.

Read Full Post »

Idag på morgonen attackerade israelisk militär Ship to Gazas fartyg Estelle. Precis som för två år sedan skedde angreppet på internationellt vatten, vilket innebär ett brott mot folkrätten och synliggör brutaliteten i Israels blockad av Gaza. I rapporter jag fått nu på morgonen tycks det som att ingen enskild individ kom till skada, vilket är en stor lättnad.

Israels blockad av Gaza måste upphöra för att en fredlig och varaktig lösning mellan israeler och palestiniern skall vara möjlig. Vi förväntar oss att utrikesminister Carl Bildt fördömer Israels bordning av Estelle och för saken vidare i alla relevanta internationella sammanhang.

Estelles färd syftade inte enbart till att lindra Gaza-bornas humanitära nöd, utan också till att återupprätta Gaza-bornas grundläggande rätt att importera och exportera varor och att fritt resa in och ut ur området. I denna fråga går den humanitära och den politiska kampen hand i hand. Situationen i Gaza kan inte reduceras till ett humanitärt problem, konflikten är i grunden politisk. Estelles och Ship to Gazas styrka består i att de kombinerar ett humanitärt och ett politiskt uppdrag.

Ship to Gaza har seglat Estelle från Umeå till Gaza. Resan påbörjades i juni och Estelle är nu i mitten av oktober på väg att nå Gaza. Längs vägen har hon med sin slutdestination Gaza City gjort 20 stopp och mötts av stort stöd för Ship to Gazas grundläggande mål: att bryta blockaden av Gaza. Estelle är i sig en symbol för det samhälle och de relationer mellan folk som Ship to Gaza och miljoner vanliga människor vill bygga. Medelhavet är en länk mellan människor. De som bygger murar och inför blockader förstör möjligheten att bygga en bättre värld.

Vi ser med sorg och vrede på Israels olagliga bordning av Estelle och våra tankar är med alla hårt prövade människor i det isolerade Gaza.

Read Full Post »

Protesterna efter spridningen av den konstnärligt undermåliga filmen ”Muslimers oskuld” har efter några veckor klingat av. Men de har, tillsammans med protester mot publicering av karikatyrer av profeten Muhammed, gett bekräftelse på ett fenomen som kräver ett nytt politiskt förhållningssätt.

Religions- och kulturfrågor har blivit hård säkerhetspolitik. Utrikesministrar tvingas ge röst åt frustrerade opinioner eller gjuta olja på vågorna. Publicister ställs inför frågor om självcensur av ett slag som tidigare bara gällde försvarshemligheter.

Det är lätt att ta avstånd från allt våld och hot om våld, eller hålla med i den kritik av intoleranta muslimer som Omid Agharaji uttrycker i sin Brännpunktartikel. Men precis som publister i arabvärlden tar avstånd från pöbelförsök att begränsa yttrandefriheten, behöver vi i väst anstränga oss för att förstå varför det blir så kraftiga reaktioner på det som för de flesta bara är plumpa konstverk. Vi som värnar yttrandefriheten behöver ta ansvar för att bryta en ond cirkel.

I många länder där protesterna varit starka erbjuder staten inte människor säkerhet, välfärd och mänskliga rättigheter, utan är en repressiv struktur och individens fiende. Demokratiska stater vinner genom fungerande institutioner legitimitet från individen. Annars blir makthavare inte omvalda.

Den arabiska våren var en protest mot diktatur och att staten förtrycker sin befolkning. För den som saknar bröd för dagen kan religiösa gruppers välgörenhet vara det som håller familjen vid liv. Den som i detta läge kränker profeten trampar på den struktur som är den fattiges enda sociala skyddsnät. Även rika i länder utan generell välfärd har skäl att vara tacksamma för islams välgörenhet. Den befriar från plikten att betala den skatt som kunde ha betalt en fungerande stat.

Många muslimer i och utanför Europa upplever sig dessutom, med viss rätt, illa behandlade av just européer. Integrationspolitiken fungerar dåligt, rättigheter beskärs och de behandlas nedlåtande eller rasistiskt. Efter 11 september har de upplevt ökad hets. Europa har därtill koloniserat och sugit ut muslimer i århundraden.

En säkerhetspolitik som hanterar religion som säkerhetshot kan inte byggas på den maktpolitiska logiken att söka säkerhet mot fienden. Det handlar istället om att använda efterkrigstidens insikt: att söka säkerhet tillsammans.

Vår militära alliansfrihet är i detta sammanhang en viktig tillgång. Den uppladdning som idag sker mellan Syrien och Turkiet, riskerar att göra alla Nato-länder mindre säkra, som en konsekvens av Natos artikel fem, och beroende på om Nato söker Syriens militära attacker på Turkiet som en väg att gå runt det ryska vetot i FN:s säkerhetsråd för ett militärt ingripande. Men utöver den folkrättliga bas och handlingsfrihet som vår militära alliansfrihet ger, behöver vi utveckla fyra säkerhetspolitiska områden för att skapa en gemensam säkerhet för Europa och den muslimska världen:

1. Omedelbara hot ska mötas polisiärt och inte militärt. Det misstag USA gjorde efter 11 september, att möta attackerna militärt istället för polisiärt bröt den positiva nedrustningstrenden efter kalla krigets slut och fick islam att ersätta kommunismen som hot. Det finns reella hot, men de måste mötas inom ramen för rättsstaten och med full respekt för folkrätt och mänskliga rättigheter. Sverige är idag säkrare än några av de grannländer som valde att gå i armkrok med USA i Irak-kriget, men samarbetet med CIA för att utvisa Egyptensvenskarna eller för att delge konstruktionsritningar av svenskbyggda skyddsrum i Bagdad har gjort oss mindre och inte mer säkra.

2. Acceptera ingen diskriminering av muslimer och judar. Europas integrationspolitik har stora brister och den högerpopulistiska motreaktion som växer fram i de flesta länder är idag en säkerhetsrisk. Sverige har lyckats bättre än många grannländer vad gäller försörjning, demokratisk delaktighet och att stå emot krav på generalla förbud av slöja och minareter. Men även hos oss finns subkulturer av permanent utanförskap, som kombinerat med populistiska krav på olika inskränkningar av religionsfriheten kan bli eldfängd.

3. En folkrättsligt konsekvent utrikespolitik. Västvärldens dubbelmoral mot Mellanöstern måste upphöra. Det faktum att Israel medvetet obstruerar säkerhetsrådsresolutioner utan konsekvenser, medan Irak anfölls utan stöd i säkerhetsrådet, vållar djupa sår. Eller att selektivt erkänna val, även om de gått rätt till. Sverige har också här en bättre politik än många grannländer. Vårt traditionella stöd för en palestinsk stat, vår vägran att delta i Irakkriget och vårt deltagande i FN-aktionen för Libyen har stärkt vår säkerhet. Samtidigt ska vi vara medvetna om att vår envisa medverkan i det misslyckade kriget i Afghanistan, vår oförmåga att erkänna det palestinska valet 2006 eller folkpartiets och kristdemokraternas inflytande på regeringen mot ett erkännande av Palestina har ett säkerhetspolitiskt pris.

4. Ta ansvar för yttrandefriheten. Att ha rätt att säga allt, innebär inte att det är lämpligt att säga allt. De filmer, karikatyrer eller konstverk som under senare år vållat så starka känslor är alla medvetna provokationer. De når uppmärksamhet, inte på grund av sina kvalitéer, utan för den provokation de skapar. Media har ett ansvar att skildra den uppståndelse som blir, och en självcensur i detta avseende innebär risker för yttrandefriheten. Däremot har publicister och konstnärer anledning att självkritiskt ställa frågan varför man vill medverka i den plumpa och rasistiska initiala publicering eller utställning av dessa provokationer.

Yttrandefriheten är fundamental för vår demokrati och dess uppgift är att granska makt. Här används den istället för att kränka en utsatt grupp och häda det många människor håller heligt. Det finns en parallell i Sverige på religionsfrihetens område. Pingstpastorn Åke Gréen ägnade sig, i skydd av religionsfriheten, åt att kränka homosexuella och fälldes i tingsrätten för hets mot folkgrupp. Han friades i hovrätten, inte för att de gjorde en mildare bedömning av hans hets, men för att en fällande dom skulle inneburit en allvarlig inskränkning i religionsfriheten.

Domen fungerade för att de som främst har att ta ansvar för religionsfriheten – de religiösa samfunden – stod upp och tog avstånd från innehållet i hans budskap. Kunde vi få samma förhållningssätt från majoriteten av publicister; att värna yttrandefriheten som rätt, men ta avstånd från kränkningar av utsatta i dess namn. Då skulle jordmånen för islamhatande teckningar, filmer och andra konstyttringar vittra bort. Det stoppar inte rasister, men det gör dem ointressanta.

Den stora tragedin är i detta sammanhang inte de onda människornas ondska. Den måste vi lära oss att leva med.

Den stora tragedin är de goda människornas tystnad.

Read Full Post »

I Berlin demonstrerade i helgen muslimer och judar tillsammans för religionsfriheten i Tyskland.

Efter att en domstol i Köln för en tid sedan förbjöd omskärelse av pojkar, med motiveringen att det tillfogar allvarlig kroppskada. Efter det har ett flertal läkare i Tyskland vägrat utföra ingreppet, eftersom man fruktar juridiska konsekvenser.

I våras initierades en liknande debatt i Sverige. En grupp humanister, med stöd från kristna och politiker, argumenterade för att förbjuda omskärelse av pojkar med hänvisning till barnkonventionen.

Debatten är väldigt europeisk. En tredjedel av världens manliga befolkning är omskurna. I USA har det länge av medicinska skäl varit en rutinåtgärd och fortfarande omskärs drygt hälften av pojkarna och av den manliga befolkningen är 80 procent omskurna. Över 60 procent av Afrikas män är omskurna och majoriteten av Australiens män, förutom de nästan 100 procenten i den muslimska världen på Balkan, i Arabvärlden, Central-, Syd- och Sydostasien. Enbart den judiska gruppen representerar närmare 10 miljoner pojkar och män globalt sett.

WHO rekommenderar åtgärden i Afrika söder om Sahara därför att den bevisat minskar risken kraftigt för överföring av HIV-infektion. Det fick nyligen en grupp parlamentariker i Zimbabwe att låta omskära sig. Man vet från jämförande studier mellan hinduiska och muslimska kvinnor i Indien att det minskar risken för olika typer av cancer i underlivet hos kvinnor.

Det går liksom inte att komma ifrån att enda egentliga skälet bakom debatterna i Sverige och Tyskland är en medveten eller omedveten religionsfobisk hållning. Ett tämligen bisarrt hävdande av att värnet av de mänskliga rättigheterna kräver förbud, som egentligen bara kan motiveras om man utgår från en antisemitisk eller islamofobisk hållning.

Barnkonventionen värnar även barnens rätt till religionsfrihet och föräldrarnas rätt att ge barnet ledning. Barnkonventionen reglerar staternas skyldigheter gentemot barn och deras föräldrar. Att hänvisa till barnkonventionen borde alltså innebära att staten inte får hindra barnen eller deras föräldrar att kunna dela familjens religiösa seder.

Självfallet finns gränsdragningsfrågor, men i detta fall är frågan om inte rentav ett förbud skulle vara det som står i motsats till barnkonventionens intentioner. Individfixeringen är total europisk, eller snarare nordeuropeisk. Kulturell ensamhet torde vara det hot vi behöver värna såväl föräldrar som barn emot.

Att stå upp för de mänskliga rättigheterna som en odelbar helhet är viktigare än någonsin.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 323 andra följare