Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ben Ali’

I jasminrevolutionen föll en diktatur som länge fått stöd av omvärlden för att den betraktades som stabil. Den tunisiske presidenten Ben Ali kastade för en dryg vecka sedan in handduken efter att ha styrt landet sedan en statskupp för 23 år sedan. I Egypten, där regimen också omhuldats för sitt bidrag till stabilitet, gömmer sig president Hosni Mubarak för det folk som kräver hans avgång.
Västerlandets och Sveriges värnande av stabilitet är delvis en kvarleva från kalla kriget. Placerade på terrorbalansens mittpunkt handlade stabilitet om överlevnad för svensk del. Men stabilitet är ett tillstånd och inget värde. Sovjetunionen och Sydafrika under apartheid var stabila. Irak under Saddam Hussein likaså. Och vi minns alla Göran Perssons omdöme om Kina när han besökte landet som ny statsminister.

I diplomatins värld kan ordet ”stabilitet” vara en väg att tala utan att säga sanningen. Stabilitet kan betyda så olika saker som diktatur, geopolitik, säkerhet, utveckling, demokrati eller mänskliga rättigheter. Svensk utrikespolitik i en globaliserad värld bör undvika ordet stabilitet i Nordafrika. Det döljer diktatur.

Presidenterna Ben Ali och Hosni Mubarak lovade folket frihet, demokrati och rättvisa, men det man fick var stabilitet. Under deras år vid makten har flera tusen oliktänkande arresterats, torterats eller fängslats. När fackföreningar, studenter och människorättsaktivister började kanalisera ett brett folkligt missnöje föll stabiliteten.
Omvärlden, inklusive USA, har ställts sig på de folkliga protesternas sida i Tunisien. Därigenom finns nu förutsättningar för en demokratisk utveckling. Men hur kommer omvärlden ställa sig när jasminrevolutionen nu får spridning i Algeriet, Jemen, Jordanien och Palestina? Och i synnerhet i nyckellandet Egypten, USAs viktigaste allierade i regionen? Kommer prioriteringen att ligga på kortsiktig stabilitet eller demokrati?

Avgörande för USAs hållning, som förmodligen EU följer, är hur man bedömer riskerna för utveckling av islamism. Om vi får se en upprepning av omvärldens hållning i relation till det palestinska valet 2006, där araberna tillåts välja sin väg framåt bara resultatet blir det Västvärlden finner acceptabelt, finns risker för mycket långa och allvarliga motsättningar i regionen och mellan regionen och Västvärlden.
I en demokrati har väljarna rätt. Därför uppfattas det som godtyckligt, orättvist och cyniskt när omvärlden avfärdar den fria viljan, om det inte finns hållbara skäl. I Egypten genomfördes val i höstas. Det finns otaliga rapporter om valfusk.

Islamismen har i grunden mycket gemensamt med den europeiska kristdemokratiska traditionen. Utifrån värderingar i den egna religionen och kulturtraditionen söker man forma ett politiskt ansvarstagande i sitt samhälle. En skillnad är att i Europa har kristendom länge levat i nära symbios med makten i form av statskyrkor med privilegierad ställning. I arabvärlden ser vi idag hur islamismen växer i opposition till makten. Men en ytterligare skillnad är att europeiska länder har en förhållandevis långvarig demokratisk inrikespolitisk kultur och tradition som format och slipat av politiken.

Islamismen rymmer allt från Erdogans turkiska regeringsparti, som är betydligt öppnare och mer europainriktade än de sekulära partierna, till vurmare av vissa sharialagar och även enstaka förvirrade extremister som förespråkar våld även mot oskyldiga civila – terror – för att nå sina politiska syften. Västvärldens kritik av islamismen kan därför inte vara generell, svepande och styrd av sin egen historias relation mellan kristendom och politik. I diskussionen om islam och politik måste vi kunna vår egen historia, inklusive Europas koloniala arv i Mellanöstern. Vi får inte blunda för maktfrågan och det faktum att religion har en roll i samhället.
Islamismen i Egypten, och andra länder i regionen, rymmer hela spektrat av hållningar. Om vi från omvärlden bemöter den med samma respekt som vi gör i
andra politiska processer och fria val, finns stora möjligheter att vi kan få en
liknande utveckling som i Turkiet. Den överväldigande majoriteten av människorna i Egypten vill ha ett fungerande liv. Man suktar efter demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling.
Begår USA och Europa samma misstag som mot Hamas, finns däremot stora risker för att de destruktiva islamistiska krafterna tränger undan de pragmatiska och demokratiska. De senare får inte möjlighet att visa på framsteg. Deras
legitimitet undermineras om demokratierna i Europa godtyckligt underkänner deras val. Då växer extremismens tolkningsföreträde. Det är inte mödan värt att vara demokrat när det inte ger tillträde till den demokratiska världen.

 

Tre killar på Gazaremsan. De har också rätt till demokrati.

Omvärldens krav på att erkänna Hamas 2006 var; avstå från allt våld, erkänn Israel och acceptera alla ingångna avtal. De brast, därför att de ur ett palestinskt perspektiv var alldeles för vaga och utan ömsesidighet. Ingen västmakt har ställt samma krav på Israel.

De frågor människor ställde var; Varför ska vi som är ockuperade avstå från vår folkrättsliga rätt till självförsvar, medan ockupanten har rätt till våld? Vilket Israel ska vi erkänna – FN;s delningsplan, 1967 års gränser eller dagens
– och varför behöver inte Israel erkänna Palestina? Varför ska vi acceptera alla överenskommelser, när nya regeringar i Israel ständigt bryter de avtal som ingåtts?
Hade kraven varit folkrättsligt precisa och ömsesidiga hade det gått att nå överenskommelse både med Hamas och den samlingsregeringen som följde i nästa fas: Båda parter måste förbinda sig att avstå från våld mot oskyldiga civila. Båda parter ska erkänna varandra vid 1967 års gränser, enligt FNs säkerhetsråds resolution 242. Båda parter måste acceptera ingångna avtal.
Omvärldens hållning bidrog till Hamas snabba utveckling bort från pragmatism och demokrati och till att splittra det palestinska samhället. Vägen till inompalestinsk försoning, fred med Israel och stabilitet är nu mycket lång. När Egypten nu står och väger har omvärlden alltjämt möjlighet att välja mellan
kortsiktig stabilitet och en långsiktig utveckling mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Det handlar om att konsekvent stå upp för rätten till fria val och respekt för mänskliga rättigheter, i relation till alla politiska rörelser. Ett fortsatt stöd till de regimer som nu har förbrukat folkets förtroende eller nya
auktoritära regimer som med externt stöd söker manipulera folkviljan kommer inte att ge en hållbar stabilitet.
President Obamas tal i Kairos Universitet till världens muslimer sommaren 2009 har skapat enorma förhoppningar om ny en amerikansk och västerländsk hållning
till islam och Mellanösternregionen. Grusas den, kan de brustna förväntningarnas missnöje få oöverblickbara konsekvenser. I Egypten, i regionen, men också globalt.

Låt oss välja den stabilitet som växer ur demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling, istället för den stabilitet som väljer bort dessa grundläggande värden.

Uppdatering den 2 februari 2011:

Läs gärna också Leif Stenbergs intressanta analys i dagens DN!

Lyssna till diskussionen mellan Peter Weiderud och Magda Ayoub, kristdemokrat och kristen egyptierX i P1-morgon den 1 februari!

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 322 andra följare