Den hetsjakt med oviss utgång som just nu pågår mot LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin är till viktiga delar ett resultat av den skamkultur som förhoppningsvis är på avtagande, men alltjämt präglar samhällets elit och i synnerhet i näringslivet.
I en skamkultur är allt tillåtet så länge det är lagligt och/eller så länge det inte uppdagas. Men när det uppdagas blir domen av allmänhet och media så kraftfull och fallet så stort att det varken finns räddning, förlåtelse eller möjlighet till upprättelse.
Skam är till skillnad från skuld djupt okristligt. Skuld är en naturlig del av människans tillkortakommande. Vi begår alla misstag. Vi måste stå för dessa, lära oss av dem och be om förlåtelse för dem. Skuld är ett sätt att magnetisera livets politiska kompass – samvetet. Från skuld finns också möjlighet till förlåtelse och upprättelse.
I skamkulturen finns inte det personliga ansvaret, bara det legala. Det enda den girige Christer Elmhagen är beredd att betala tillbaka är t ex vinsten på den insideraffär han gjorde då han flyttade sina pensionspengar strax innan AMF:s beslut om återtag, 2,6 miljoner. De övriga miljoner är styrelsens ansvar. Han följde bara lagen – i detta fall avtalet.
Det påminner om när Björn Rosenberg för några år sedan försvarade att han skulle ha dubbla löner. En från sin gamla arbetsgivare TCO och en från den dåvarande. Det var inte hans ansvar, utan TCO.s styrelse som fattat beslutet. Inte ens som avtalspart hade Rosengren ansvar. Och framför allt ingen analys av att det är denna typ av avtal det ofta är styrelsen som är den svagare parten.
Han klarade sig den gången, men hade nog inte gjort det idag. I den meningen har vi haft en värdeförskjutning i samhället från skam mot skuld, från legalt tänkande till moraliskt.
Det är tragiskt att just Wanja riskerar att bli skamkulturens nästa offer, eftersom hon är en i partiledningen som förstår skillnaden mellan skuld och skam. Efter att under tre och halvt år samarbetat med henne i bl a partiets verkställande utskott har jag noterat att hon bär egenskaper som är oerhört viktiga för partiet i den roll hon har.
Hon är oförutsägbar i den meningen att hon är beredd att säga sin mening även om det skulle innebär att hon inte befinner sig på den vinnande sidan i en diskussion. Hon har också förmågan att prata med alla, utan hänsyn till hackordning, och ha något trevlig att säga. Det kan i sammanhanget tyckas banalt, men alla som vistats en tid i politikens rätt brutala miljö lär sig uppskatta vanligt medmänsklighet när man ser den.
Det ursäktar i och för sig inte att hon agerat inkompetent i beslutet om vd-pensionen i AMF:s styrelse eller att hon verkar sitta i många styrelser. I de styrelser jag mött henne har jag dock inte sett några tecken på att hon inte förmått hålla reda på sitt ansvar – tvärtom. Men hon bör bekänna sin skuld, be om förlåtelse och visa hur hon ska göra bot, så hon inte behöver skämmas. Om detta är genuint måste det också finnas utrymme för förlåtelse och upprättelse.
Jesus visade i berättelsen om kvinnan som begått äktenskapsbrott på skillnaden mellan skamkultur och skuldkultur. Han satte sig ned, skrev i sanden, reste sig upp och sa att den som är utan skuld kastar första stenen.
Det är inte bara mitt eget syndaregister som får mig att låta bli att kasta denna gång. Det är också fascinationen över hur många stenar som haglar. Folkrättens regler om proportionalitet borde ha bäring också på politisk stening.
Wanja ska känna skuld och ånger, men hon ska banne mig inte behöva skämmas.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om wanja lundby-wedin, lo, amf, bonusar, Christer Elmhagen, girighet, skuld, skam
