Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘irak’

Usama bin Laden är död. Efter nästan tio års jakt och inledandet av två krig – i Afghanistan och Irak – har den amerikanska militären lyckas sätta en viktig punkt efter attacken 11 september 2001.

De som främst har anledning att andas ut är vanliga och moderata muslimer. Den förvridna bild av islam som bin Laden har skapat har en del gemensamt med den bild Hitler gav av tyskar. Med den viktiga skillnaden att bin Laden har haft mycket få som följt honom med vapen i hand.

Usama bin Laden hade förmodligen många tusen människor på sitt samvete, de flesta av dem oskyldiga civila som dödades för politiska syften – terror. Han var efterlyst för bombningarna mot de amerikanska ambassaderna i Tanzania och Kenya i slutet på 1990-talet och var förmodligen också en av de ansvariga bakom attackerna på World Trade Center.

Det fanns mycket goda skäl att spåra honom och ställa honom inför rätta. Attackerna mot World Trade Center och det efterföljande kriget mott terrorism har skördat många offer och det är många frågor som skulle behöva besvaras. Nu blir det ingen rättegång. Vissa uppgifter gör gällande att aktionen genomfördes med syfte att döda bin Laden. Jag hoppas att dessa uppgifter visar sig felaktiga. Utomrättsliga avrättningar är folkrättsbrott och allt som kan medverka till att göra en martyr av bin Laden är djupt olyckligt. Regeringarna i arabvärlden har uttalat sitt stöd för den amerikanska aktionen, vilket speglar en lättnad över att jakten är slut i den muslimska världen. Det kan också innebära en nedtrappning av kriget mot terror och förhoppningsvis en nedtrappning av kriget i Afghanistan. I Irak har den militära västliga närvaron i huvudsak fasats ut, medan stora delar av osäkerheten alltjämt finns kvar. Från muslimen på gatan kan det komma mer blandade kommentarer. Här grumlas bilden av terroristen med det pris man fått betala för kriget mot terror. Inte minst därför hade det varit angeläget att lagföra bin Laden. Bin Ladens operationella betydelse för Al Qaidi, tycks ha varit begränsad sedan USA på allvar inledde jakten på honom. Det mesta av hans energi har förmodligen gått åt till att hålla sig gömd.

Bin Ladens politiska betydelse har också minskat dramatiskt de senaste månaderna. Den frihetsrevolution som drivit genom hela arabvärlden efter Jasmin-revolutionen har inte bara utmanat de auktoritära sekulära regimerna, utan också marginaliserat den extrema och förvridna islamism som varit bin Ladens agenda.

Hans betydelse är främst symbolisk. Och när symbolen nu är borta går vi

förmodligen en säkrare värld till mötes. Inte omedelbart. Men kan polariseringen avta och ge plats för mer nyanser i relationen mellan västvärlden och den muslimska världen, då tappar våldet mycket av sin näring.

Jag hade gärna sett en rättegång och jag hade gärna önskat att de amerikanska folkliga reaktionerna på aktionen som dödade bin Laden varit mindre triumfatoriska. Det hade i båda fallen gjort vägen till normalisering kortare.

Read Full Post »

Dagens Nyheters ledarsida diskuterar idag det som kallas ”Kriget mot kristna”,
mot bakgrund av en rapport från den brittiska katolska organisationen Aid to the Church in Need.

Som exempel på ”Kriget mot kristna” nämner DNs ledare attacker mot kristna i Irak och nyårsbomben mot den koptiska kyrkan i Alexandria, Egypten. DN åberopar islamistiska grupper som deklarerat att deras avsikt är att rensa Mellanöstern på kristna. DN drar slutsatsen att: ”Flera undersökningar pekar på att kristna nu är den mest förföljda religiösa gruppen i världen.”

DN understryker att kristna och muslimer levat sida vid sida i fred i århundraden. Men DNs tolkningar utgår ändå från uppfattningen att kristna är minoriteter. Det går självklart att tala om majoriteter och minoriteter utifrån
religionstillhörighet, men DN anlägger ett perspektiv som riskerar att överdriva och därmed skapa spänningar mellan kristna och muslimer.

Den vanlige kristna och muslimen, liksom präster och imamer som Broderskapsrörelsen träffat i Kairo i samband med vår fact-finding resa vill inte att deras religionstillhörighet skall ha denna politiska betydelse.
Att lyfta fram spänningen mellan kristna och muslimer är att anta extremisternas verklighetsbild. Min och Broderskapsrörelsens erfarenhet efter ett långt arbete
i sammanhang där religionen tillåts ge bränsle åt politiska konflikter – i Irak, Israel/Palestina, Pakistan och Egypten är att det finns större skillnader inom religiösa grupper än mellan dem.

Två världskrig startades i Europa under första halvan av 1900-talet, på en kontinent som sedan 1500 år präglas av en enda religion – kristendomen. De perspektiv som DN riskerar förstärka – att den minoritet man identifierar sig med hotas av den andre – extremisternas perspektiv, tränga undan nyanser och minska utrymmet för det samförstånd som är demokratirörelsens näring och mål. Dessutom missar man den centrala bibliska liknelsen om grandet och bjälken.
I den fact-findingresa som Broderskapsrörelsen nyligen gjorde till Egypten för
att tala med demokratirörelsen trädde en mer nyanserad bild fram av de omskrivna religiösa spänningarna. I Kairo är bilden av bomben mot den koptiska kyrkan i Alexandria var planterad av det egyptiska inrikesministeriet i syftet att förstärka spänningar mellan kristna och muslimer. På Tahrir Sq den 11 mars genomfördes demonstrationer där imamer och präster gick hand i hand och manifesterade enhet.

Demokratirörelsen i Egypten har en uppfattning om medborgarskap och samhörighet över religionsgränser som är inkluderande. Bland politiska partier, inom muslimska brödraskapet, inom den koptiska kyrkan i Egypten talar många oberoende om att alla i Egypten är landets medborgare, som skall ha samma rättigheter och skyldigheter. I Kairo undviker man att benämna grupper som minoriteter.

Det vore önskvärt att även svensk liberal media kunde utveckla förståelse av religion där olika religion inte innebär att den kvantitativt minsta gruppen måste beskrivas som minoritet att beskydda. Europa och Nordafrika står inför stora ansträngningar att värna alla människors lika värde, och då är det olyckligt att acceptera och sprida fiendebilder som skapas av extremister.

Det är förtrycket och förföljelsen vi måste förhindra, motverka och slåss mot. Det finns alltid skäl att försöka se situationen från de maktlösas och nedtystades sida i alla konflikter, oaktat vilken religion den gruppen bekänner sig till. Alla människor har rätt till sin tro, och rätt till sina religiösa uttryck. Det som förenar kristna, muslimer, judar och andra religiösa är i alldeles för stor utsträckning att de förtrycks just för sin religiösa övertygelse. I Irak förföljs och torteras kristna, i Europa är islamofobin det största hotet mot demokratin, antisemitismens fula tryne dyker allt som ofta upp också det, framförallt i Europa.

Att ställa en förtryckt grupp mot en annan, tjänar alltid förtryckaren. DN:s ledare riskerar därigenom bli en fortsättning på förtrycket, snarare än en kamp mot detsamma. Det perspektivet har stora delar av demokratirörelsen i Egypten förstått. För att den svenska debatten ska bidra till en värld i större frihet och medmänsklig respekt bör vi söka samma förståelse.

Friheten växer när de maktlösa och nedtystade ges plats, röst och makt.

Read Full Post »

I jasminrevolutionen föll en diktatur som länge fått stöd av omvärlden för att den betraktades som stabil. Den tunisiske presidenten Ben Ali kastade för en dryg vecka sedan in handduken efter att ha styrt landet sedan en statskupp för 23 år sedan. I Egypten, där regimen också omhuldats för sitt bidrag till stabilitet, gömmer sig president Hosni Mubarak för det folk som kräver hans avgång.
Västerlandets och Sveriges värnande av stabilitet är delvis en kvarleva från kalla kriget. Placerade på terrorbalansens mittpunkt handlade stabilitet om överlevnad för svensk del. Men stabilitet är ett tillstånd och inget värde. Sovjetunionen och Sydafrika under apartheid var stabila. Irak under Saddam Hussein likaså. Och vi minns alla Göran Perssons omdöme om Kina när han besökte landet som ny statsminister.

I diplomatins värld kan ordet ”stabilitet” vara en väg att tala utan att säga sanningen. Stabilitet kan betyda så olika saker som diktatur, geopolitik, säkerhet, utveckling, demokrati eller mänskliga rättigheter. Svensk utrikespolitik i en globaliserad värld bör undvika ordet stabilitet i Nordafrika. Det döljer diktatur.

Presidenterna Ben Ali och Hosni Mubarak lovade folket frihet, demokrati och rättvisa, men det man fick var stabilitet. Under deras år vid makten har flera tusen oliktänkande arresterats, torterats eller fängslats. När fackföreningar, studenter och människorättsaktivister började kanalisera ett brett folkligt missnöje föll stabiliteten.
Omvärlden, inklusive USA, har ställts sig på de folkliga protesternas sida i Tunisien. Därigenom finns nu förutsättningar för en demokratisk utveckling. Men hur kommer omvärlden ställa sig när jasminrevolutionen nu får spridning i Algeriet, Jemen, Jordanien och Palestina? Och i synnerhet i nyckellandet Egypten, USAs viktigaste allierade i regionen? Kommer prioriteringen att ligga på kortsiktig stabilitet eller demokrati?

Avgörande för USAs hållning, som förmodligen EU följer, är hur man bedömer riskerna för utveckling av islamism. Om vi får se en upprepning av omvärldens hållning i relation till det palestinska valet 2006, där araberna tillåts välja sin väg framåt bara resultatet blir det Västvärlden finner acceptabelt, finns risker för mycket långa och allvarliga motsättningar i regionen och mellan regionen och Västvärlden.
I en demokrati har väljarna rätt. Därför uppfattas det som godtyckligt, orättvist och cyniskt när omvärlden avfärdar den fria viljan, om det inte finns hållbara skäl. I Egypten genomfördes val i höstas. Det finns otaliga rapporter om valfusk.

Islamismen har i grunden mycket gemensamt med den europeiska kristdemokratiska traditionen. Utifrån värderingar i den egna religionen och kulturtraditionen söker man forma ett politiskt ansvarstagande i sitt samhälle. En skillnad är att i Europa har kristendom länge levat i nära symbios med makten i form av statskyrkor med privilegierad ställning. I arabvärlden ser vi idag hur islamismen växer i opposition till makten. Men en ytterligare skillnad är att europeiska länder har en förhållandevis långvarig demokratisk inrikespolitisk kultur och tradition som format och slipat av politiken.

Islamismen rymmer allt från Erdogans turkiska regeringsparti, som är betydligt öppnare och mer europainriktade än de sekulära partierna, till vurmare av vissa sharialagar och även enstaka förvirrade extremister som förespråkar våld även mot oskyldiga civila – terror – för att nå sina politiska syften. Västvärldens kritik av islamismen kan därför inte vara generell, svepande och styrd av sin egen historias relation mellan kristendom och politik. I diskussionen om islam och politik måste vi kunna vår egen historia, inklusive Europas koloniala arv i Mellanöstern. Vi får inte blunda för maktfrågan och det faktum att religion har en roll i samhället.
Islamismen i Egypten, och andra länder i regionen, rymmer hela spektrat av hållningar. Om vi från omvärlden bemöter den med samma respekt som vi gör i
andra politiska processer och fria val, finns stora möjligheter att vi kan få en
liknande utveckling som i Turkiet. Den överväldigande majoriteten av människorna i Egypten vill ha ett fungerande liv. Man suktar efter demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling.
Begår USA och Europa samma misstag som mot Hamas, finns däremot stora risker för att de destruktiva islamistiska krafterna tränger undan de pragmatiska och demokratiska. De senare får inte möjlighet att visa på framsteg. Deras
legitimitet undermineras om demokratierna i Europa godtyckligt underkänner deras val. Då växer extremismens tolkningsföreträde. Det är inte mödan värt att vara demokrat när det inte ger tillträde till den demokratiska världen.

 

Tre killar på Gazaremsan. De har också rätt till demokrati.

Omvärldens krav på att erkänna Hamas 2006 var; avstå från allt våld, erkänn Israel och acceptera alla ingångna avtal. De brast, därför att de ur ett palestinskt perspektiv var alldeles för vaga och utan ömsesidighet. Ingen västmakt har ställt samma krav på Israel.

De frågor människor ställde var; Varför ska vi som är ockuperade avstå från vår folkrättsliga rätt till självförsvar, medan ockupanten har rätt till våld? Vilket Israel ska vi erkänna – FN;s delningsplan, 1967 års gränser eller dagens
– och varför behöver inte Israel erkänna Palestina? Varför ska vi acceptera alla överenskommelser, när nya regeringar i Israel ständigt bryter de avtal som ingåtts?
Hade kraven varit folkrättsligt precisa och ömsesidiga hade det gått att nå överenskommelse både med Hamas och den samlingsregeringen som följde i nästa fas: Båda parter måste förbinda sig att avstå från våld mot oskyldiga civila. Båda parter ska erkänna varandra vid 1967 års gränser, enligt FNs säkerhetsråds resolution 242. Båda parter måste acceptera ingångna avtal.
Omvärldens hållning bidrog till Hamas snabba utveckling bort från pragmatism och demokrati och till att splittra det palestinska samhället. Vägen till inompalestinsk försoning, fred med Israel och stabilitet är nu mycket lång. När Egypten nu står och väger har omvärlden alltjämt möjlighet att välja mellan
kortsiktig stabilitet och en långsiktig utveckling mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Det handlar om att konsekvent stå upp för rätten till fria val och respekt för mänskliga rättigheter, i relation till alla politiska rörelser. Ett fortsatt stöd till de regimer som nu har förbrukat folkets förtroende eller nya
auktoritära regimer som med externt stöd söker manipulera folkviljan kommer inte att ge en hållbar stabilitet.
President Obamas tal i Kairos Universitet till världens muslimer sommaren 2009 har skapat enorma förhoppningar om ny en amerikansk och västerländsk hållning
till islam och Mellanösternregionen. Grusas den, kan de brustna förväntningarnas missnöje få oöverblickbara konsekvenser. I Egypten, i regionen, men också globalt.

Låt oss välja den stabilitet som växer ur demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling, istället för den stabilitet som väljer bort dessa grundläggande värden.

Uppdatering den 2 februari 2011:

Läs gärna också Leif Stenbergs intressanta analys i dagens DN!

Lyssna till diskussionen mellan Peter Weiderud och Magda Ayoub, kristdemokrat och kristen egyptierX i P1-morgon den 1 februari!

Read Full Post »

Jag kom häromdagen tillbaka från Irak. Det land där några vise män för drygt 2000 år sedan startade en resa mot en stjärna. En resa som efter vissa förvecklingar förde dem till ett stall i Betlehem och mötet med den familj som skulle bli vår tideräknings första flyktingfamilj.

Jag var i norra Irak, men mötte en kaldeer från Baghdad. Hans visade bilder i sin mobiltelefon från lämningarna i den syrisk ortodoxa kyrkan där massakern på ett 50-tal människor skedde för någon vecka sedan. Den händelse som innebar att biskopar tog till orda och uppmanade sina medlemmar att lämna Baghdad och Irak. En fullständigt unik situation som jag inte kan minnas vi har haft en motsvarighet till.

I Erbil i norra Irak växer just nu den kristna stadsdelen Ankawa med stor kraft. Också de kristna eller blandade byarna i norr blir interna flyktingorter för kristna från Baghad, Mosul, Basra och andra städer där utsattheten är större. Till detta Irak har Migrationsverket fortsatt att skicka tillbaka kristna flyktingar. Det har fått Sveriges kristna råd att uttala:

Det är inte värdigt en human rättsstat att återsända människor till ett land där de riskerar förföljelse och hot till livet när den irakiska staten uppenbart är oförmögen att erbjuda dem skydd.

Regeringen har länge förhållit sig passiv och hänvisat till Migrationsverket. Efter kraftig kritik från FN.s flyktingorgan UNHCR ställdes visserligen en avvisning av kristna irakier in. Men bara tillfälligt.

Nu tar regeringen ett lite steg när man i regleringsbrevet till Migrationsverket vill att verket blir bättre på att skaffa kunskap om förhållande för personer från religiösa minoriteter som utvisas.

Även om det är för lite och för sent för dem som redan utvisats, tycks det ändå som om regeringen åtminstone lite grann låtit sig inspireras av julens glada budskap.

Nu krävs det att Migrationsverket tar vara på beskedet från regeringen och omedelbart stoppar avvisningar. Kunskap om de religiösa minoriteternas situation i Irak kan nämligen bara leda till en slutsats – inga fler avvisningar under nuvarande förhållanden.

Read Full Post »

Den svenska vapenexporten har fyrdubblats på åtta år, men har världen blivit en säkrare och bättre plats att leva på? En stor förklaring till ökningen är USAs krig mot Irak. Medan över hundra tusen irakier dödats och många fler drivits från sina hem så har vapenindustrin tjänat stora pengar.

I Wikileaksrapporten talas om hur granatgeväret Carl Gustaf använts i dödlig strid, både av USA och motståndsgrupperna. Flechettgranaten ADM 401, en projektil tillverkad i Karlskoga laddad med små metallpilar, har också spridit död i Irak.

USAs krig som bygger på felaktigheten att Irak skulle ha kärnvapen bröt mot folkrätten och fick från början varken FNs eller den svenska regeringens stöd. I riktlinjerna för den svenska vapenexporten sägs att export inte ska ske till krigförande land. Detta har skett ändå och motiveras med att det främjar svensk säkerhetspolitik.

USAs krig har förvisso bidragit till att störta en diktator, men det har också störtat landet in i ett kaos som pågått i snart åtta år och det riskerar ta ytterligare många år innan landet är helt återuppbyggt. Trots att USA satsat enorma resurser är området knappast säkert. Kristna i Irak utsätts för återkommande attacker och Utrikesdepartementet avråder svenskar från att resa till landet.

Det finns många fler exempel där svensk vapenexport knappast bidragit till en säkrare värld som att vi under kriget mellan Iran och Irak försåg båda sidor med vapen, vilket vi även gjort i den känsliga konflikten mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan. Sverige säljer också till andra länder som grovt kränker mänskliga rättigheter, som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Bahrain.

Dubbelmoralen är utbredd. Det är dags att svensk utrikespolitik tar de högtidliga deklarationerna om mänskliga rättigheter på allvar. Då är det nödvändigt att ta de regler som finns på allvar och genast avskaffa vapenexporten till länder som bryter mot dessa.

Det allra bästa för freden och säkerheten är dock att helt avskaffa den svenska vapenexporten då det knappast är fler vapen som världen behöver, eller som Ingvar Carlsson, fd statsminister, sagt: ”Det behövs inga nya pengar, utan genom att avstå från att producera förintelsevapen skulle vi kunna frigöra resurser till att bekämpa svälten och den värsta nöden.”

Publicerad i Norrköpings Tidningar den 4 december.

Read Full Post »

Jag befinner mig just ni i Erbil i norra Irak där jag jobbar med ett kapacitetsuppbyggnadsprogram för den kurdiska provinsregeringen. Förra veckan utbildade jag mediaansvariga i i regeringskansliet i hur man arbetar med fria medier och idag börjar vi ett roundtable för ministrar och generaldirektörer. Det är tyska utrikesdepartementet som driver programmet.
Parallellt med mina seminarier arbetar några tyska domare med sina kurdiska kollegor med de legala erfarenheterna att bearbeta folkmordsfrågor. Jag var därför i går inbjuden att dela med mig av mina olika erfarenheter av att arbeta med försoning, från bl a Sydafrika, urbefolkningar, Cypern, den arab-israeliska konflikten och det armeniska folkmordet. Jag försökte beskriva hur den juridiska processen kan behöva relatera till större politiska och sociala sammanhang för att bli framgångrik.
1. Det politiska slutmålet. Sydafrika var framgångsrikt bl a för att folket och det politiska ledarskapet var överens om att man ville leva tillsammans svarta och vita, trots de grymheter som skett. Oklarheter om viljan att leva tillsammans är en av de svårigheter som Cypern står i. I en kommande försoningsprocess i Irak är det en styrka med en gemensam förståelse mellan araber och kurder och mellan centralregering och provinsregering hur man i framtiden vill leva. Oklarheter på en sådan punkt riskerar att hela tiden störa en försoningsprocess.
2. Vikten av sanning. Det krävs största möjliga samsyn mellan förövare och offer om vad som skett. Ansvaret måste krävas mycket specifikt, annars är risken att hela folk demoniseras. I Sydafrika gick man så långt så att man var beredd att avstå från bestraffning för att nå största möjliga sanning. De som trädde fram inför Sanning- och försoningskommissionen och bekände, erbjöds amnesti. Jag hade förmånen att vara med på den gudstjänst i Pretoria som hölls på Sharpvilledagen 2003 i samband med att Desmond Tutu överlämnade sin rapport till president Mbeki. När jag såg hur polischefen i Trustfield, som beordrat en massaker på 20 personer, grät tillsammans med två kvinnor som förlorat man och son p g a av honom och hur de kunde försonas, växte min övertygelse om att Sydafrika valt en riktig väg i ett svårt vägval.
3. Integritet i ledarskapet. Sydafrika lyckades bl a genom ett ovanligt ledarskap. President Nelson Mandela är inte bara en stor politiker, utan också en människa med djupa mänskliga erfarenheter, känsligheter och religiösa insikter. Det sägs att han under sina 27 år i fängelse aldrig missade en söndagsgudstjänst, vilket borde medverkat till att han kom obruten ur den erfarenheten och redo att försonas. Desmond Tutu är inte bara en stor teolog och religiös ledare, utan också en mycket driven politiker. Tillsammans lyckades de utveckla instrument som politiken mycket sällan förmår.
4. Kompensation. Min erfarenhet är att kompensationen framför allt är viktig för att visa att den regering som har en koppling till förövarna kn kännas vid ansvaret. Den kan också få en särskild betydelse om det finns en klar koppling till vad som människor förlorat och om det kan innebära en ny start på relationen. Nya Zeelands beslut om att ge omfattande landrättigheter som kompensation till maorierna, är här ett bra exempel, som också visar att kollektiv kompensation inte är mindre effektiv än individuell.
5. Internationella samfundet. I försoningsarbete har det internationella samfundet ett ansvar att stå upp för folkrätt och MR-principer. Omvärlden kan också erbjuda morötter som får konfliktens parter att se bortom sina låsningar. Här finns det dessvärre många exempel på felsteg. EU spelade bort korten i samband med Cyperns inträde i unionen. FN skapade staten Israel som kompensation för det judiska lidandet, men klarade inte av att följa upp konsekvenserna för de palestinier som trängdes undan. Omvärlden, även Sverige, var för tyst när Saddam Hussein dödade 5.000 i Halabja med kemiska stridsmedel. De amerikanska truppernas övergrepp i Irak-kriget är svårt att hantera därför att landet inte anslutit sig till internationella brottmålsdomstolen.
När en försoningsprocess börjar sker i moralisk mening en förändrad relation mellan förövare och offer. Offret har den moraliska styrkan. Förövaren måste bli ödmjuk och be om förlåtelse. Men offret har ett val – att förlåta, att inte söka revansch, utan försoning. Detta är ett skäl varför religiösa ledare spelat en så stor roll i många av de försoningsprocesser som inletts efter bittra konflikter. Det handlar om att få människor att öppna sina hjärtan, och då krävs andra redskap än de som politiken normalt förfogar över.

Read Full Post »

Angela Merkel, omvald förbundskansler i Tyskland

Angela Merkel, omvald förbundskansler i Tyskland


De tyska socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val i den tyska Förbundsrepublikens historia. De har tappat var tredje väljare – till soffan, till höger, till vänster och till de gröna.Skälen är fler. De hade ett svårt utgångsläge, att i bästa fall kunna bli forsatt koalitonspartner till sin gamla huvudfiende CDU/CSU. Men de delar också ett problem med många europiska socialdemokrater – att formulera och kommunicera en vänsterpolitik som bär i kunskapssamhället. Man förknippas mer med det samhälle vi lämnar bakom oss, än med det som bryter fram.
Frank-Walter Steinmeier, socialdemokratisk förbundskanslerkandidat

Frank-Walter Steinmeier, socialdemokratisk förbundskanslerkandidat

Jag följde den tyska valvakan på Deutsche Hof – en tysk ölstuga i de kristna kvarteren i Erbil i irakiska Kurdistan. Även här var spänningen över fem minuter efter att vallokalerna stängt, och många uttryckte sin besvikelse över att socialdemokraterna och frramför allt utrikesminister Steinmeier nu kommer att bytas ut. Den troliga efterträdaren blir partiledaren för FDP.

Socialdemokraterna har under Steinmeier fört en aktiv och framåtblickande politik för Irak och Kurdistan. Kontakter har skapats. Investeringar gjorts. Det finns kraftfulla program för att återintegrera de flyktingar som återvänder. Jag är själv här som föreläsare i ett ledarskapsprogram som Steinmeier och hans departement skapat för den kurdiska provinsregeringens kapacitetsuppbyggnad.

Liberalerna betraktas inte bara som mer USA-orienterade i sin utrikespolitik, utan också som mer njugga och sökande mera kortsiktiga tyska egenintressen.

Men nu var det ju inte kurderna som röstade, utan tyskarna.

I det svenska valet om ett år har kurderna en starkare röst än i Tyskland. Jag hoppas att vi i det valet förmår göra tydligt att hur vi väljer gör en skillnad också i andra delar av världen.

Men först har vi att säkra att partikongressen om en månad gör att det finns förutsättningar att visa på denna skillnad.

Annat om de tyska valen: Westerwelle trolig utrikesminister, om koalitionssamtalen, tyska medier dagen efter valet,  liberal storseger räddar Merkel, Väljarna var visst inte ”i mitten” i Tyskland heller, Borgerlig valseger, S straffades av kärnväljarna, Reinfeldt är inte Merkel.

Read Full Post »

Just nu måste vi få ett totalstopp för utvisningar av religiösa minoriteter till Irak, och en rejäl granskning av de underlag som används för att avvisa flyktingar som borde få uppehållstillstånd i Sverige.

På lite längre sikt behövs en total översyn av den svenska asylpolitiken. Här vilar ett tungt ansvar på en ny regering vid en rödgrön valseger nästa år. Socialdemokraterna har mycket att lära i dessa frågor av våra rödgröna samarbetspartier. Låt 2010 bli året då vi inte bara får en ny regering utan också en ny, humanare asylpolitik.

Marta Axner
Ledarskribent i Tidningen Broderskap
Läs hela artikeln här.

Lyssna på Sveriges Radio om de kristna irakierna här och här.

Andra på samma tema: Sydsvenskan, Arbetaren, AB.

Även homosexuella utvisas till Irak, trots att allt talar emot att det är säkert, läs mer här.

Read Full Post »

Jag befinner mig för närvarande i norra Irak för att utbilda kommunikationsansvariga i den kurdiska provinsregeringen i mediahantering.

Trots en del praktiska svårigheter – 48 graders värme, få som kan engelska, bristande regelverk för fria media och mycket ojämna bakgrundskunskaper – är suget efter att lära sig och lära nytt något av det mest inspirerande jag mött på mycket länge.

Förändringsvilja är en av politikens viktigaste förutsättningar.

Taggar: Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , . Läs också om 70 döda i bombdåd i Bagdad igår och Khair El-Din Hasseb summering av utvecklingen i Irak inför den planerade folkomröstningen i juli i Folket i bild.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 319 andra följare