Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘islam’

I Berlin demonstrerade i helgen muslimer och judar tillsammans för religionsfriheten i Tyskland.

Efter att en domstol i Köln för en tid sedan förbjöd omskärelse av pojkar, med motiveringen att det tillfogar allvarlig kroppskada. Efter det har ett flertal läkare i Tyskland vägrat utföra ingreppet, eftersom man fruktar juridiska konsekvenser.

I våras initierades en liknande debatt i Sverige. En grupp humanister, med stöd från kristna och politiker, argumenterade för att förbjuda omskärelse av pojkar med hänvisning till barnkonventionen.

Debatten är väldigt europeisk. En tredjedel av världens manliga befolkning är omskurna. I USA har det länge av medicinska skäl varit en rutinåtgärd och fortfarande omskärs drygt hälften av pojkarna och av den manliga befolkningen är 80 procent omskurna. Över 60 procent av Afrikas män är omskurna och majoriteten av Australiens män, förutom de nästan 100 procenten i den muslimska världen på Balkan, i Arabvärlden, Central-, Syd- och Sydostasien. Enbart den judiska gruppen representerar närmare 10 miljoner pojkar och män globalt sett.

WHO rekommenderar åtgärden i Afrika söder om Sahara därför att den bevisat minskar risken kraftigt för överföring av HIV-infektion. Det fick nyligen en grupp parlamentariker i Zimbabwe att låta omskära sig. Man vet från jämförande studier mellan hinduiska och muslimska kvinnor i Indien att det minskar risken för olika typer av cancer i underlivet hos kvinnor.

Det går liksom inte att komma ifrån att enda egentliga skälet bakom debatterna i Sverige och Tyskland är en medveten eller omedveten religionsfobisk hållning. Ett tämligen bisarrt hävdande av att värnet av de mänskliga rättigheterna kräver förbud, som egentligen bara kan motiveras om man utgår från en antisemitisk eller islamofobisk hållning.

Barnkonventionen värnar även barnens rätt till religionsfrihet och föräldrarnas rätt att ge barnet ledning. Barnkonventionen reglerar staternas skyldigheter gentemot barn och deras föräldrar. Att hänvisa till barnkonventionen borde alltså innebära att staten inte får hindra barnen eller deras föräldrar att kunna dela familjens religiösa seder.

Självfallet finns gränsdragningsfrågor, men i detta fall är frågan om inte rentav ett förbud skulle vara det som står i motsats till barnkonventionens intentioner. Individfixeringen är total europisk, eller snarare nordeuropeisk. Kulturell ensamhet torde vara det hot vi behöver värna såväl föräldrar som barn emot.

Att stå upp för de mänskliga rättigheterna som en odelbar helhet är viktigare än någonsin.

Read Full Post »

Främlingsfientlighet uttrycks alltmer i termer av religionskritik. Europa är en kontinent som berömmer sig av demokrati och för att vi
respekterar mänskliga rättigheter. Men håller alla med om detta? Hur omfattande är islamofobin och antisemitismen idag i Sverige och i Europa?

Medverkande: Göran Rosenberg, debattör, Jonathan Leman, EXPO, Omar Mustafa, ordförande Islamiska förbundet, Anton Lannehag, ordförande Ungdom mot rasism samt Lena Andersson, debattör.
Moderator: Anna Ardin, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Se hela seminariet i efterhand här:
http://bambuser.com/v/2804658 (klicka på länken!)

Read Full Post »

När jag häromdagen återvände hem till Cypern efter en resa berättade min fyraåriga dotter att hon tillsammans med sin mor besökt en moské i samband med Bayram/Eid al-Fitr.

Och inte vilken moské som helst, utan Halla Sultan Tekke, en av de heligaste platserna för många muslimer. Enligt legenden besökte en av Muhammeds fastrar Cypern, där hon föll av sin åsna och dog. På den plats, utanför Larnaca, byggdes en moské som efter Turkiets invasion och Cyperns delning hamnade på den kristna sidan, och har under lång tid varit mer museum än fungerande moské.

En del av det arbete med de religiösa ledarna på Cypern som jag just nu arbetar med har varit att stödja muslimerna till fullt erkännande och ansvar för moskén, så att man kan praktisera alla bönetillfällen och fira alla högtider. I anslutning till detta hade min hustru och dotter besökt moskén under Bayram.

När jag frågade min dotter hur hon uppfattat moskén, om det var som att besöka kyrkan, tänkte hon efter noga innan hon svarade. Sedan kom det.

Dörren var samma. Men inuti var det lite annorlunda. De hade inte lika många bilder.

Min dotter är formad både i luthersk och armenisk ortodox tradition, men det är den ortodoxa riten, ikoner och liturgi på armeniska som gjort starkast intryck och som hon betraktar som gudstjänst. Därför konstaterade hon också att de inte bad på armeniska, utan på ett annat språk.

Hon berättade också att de hade en mjuk matta i moskén och att hon fick ta av sig skorna innan hon gick in, vilket hon uppskattade. De stod också på knäna när de bad.

En fyraårings kloka ord och raka religionsteologi bekräftar den bibliska sanningen om barns särskilda Gudsrelation.

Det finn skillnader som är värda att notera och som vi kan lära oss något av. Men det viktigaste är att inte tappa perspektivet. Vi ska alla in genom samma dörr.

Read Full Post »

När Sveriges kristna socialdemokraters förbund – Broderskapsrörelsen – i helgen avslutade sin 63:e kongress, blev det också den sista kongressen med det klassiska namnet. Rörelsens namn kommer i fortsättningen att vara Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, och samla svenskar ur alla religioner och trosriktningar, vars övertygelse leder dem till ett politiskt vänsterengagemang.
Vi lämnar ett inarbetat namn och en trygg identitet, därför att samhället och världens förändrats. Det var inte utan vånda som rörelsen tog detta modiga steg, men det togs i stor enighet och tillförsikt att i valet mellan att vara nyfiken på framtiden eller trygg i gårdagen, så behöver vi ta detta steg.
Broderskapsrörelsen bildades i en tid när det fanns tydliga spänningar mellan kristna och arbetarrörelse. Arbetarrörelsen var ideologiskt sekulär och många i kyrkornas ledningar bars av konservativa värderingar och motsatte sig delar av det arbetarrörelsen krävde i resan från ett fattigt klassamhälle och in i ett modernt folkhem.
De kristna för vilka tron också ledde dem till ett starkt samhällsengagemang för frihet, jämlikhet, solidaritet hamnade i kläm. Kristna socialdemokrater ansågs för radikala i sina församlingar och för religiösa i sitt parti. Broderskapsrörelsen blev ett hem för dessa hemlösa, med en uppgift att påverka både kristenheten till ett fördjupat och konkret samhällsengagemang och det socialdemokratiska partiet att bättre förstå religion och de positiva drivkrafter för samhällsförändring som ryms i en tro och ett religiöst engagemang.
Broderskapsrörelsen har varit framgångsrik i sin historiska uppgift. Vi har bidragit till att svensk kristenhet är en progressiv samhällskraft, och jämfört med övriga världen, så har Sverige en marginell kristen höger. Vi ser idag en helt annan förståelse i partiet för tro och religion, jämfört med för några årtionden sedan. Idag är vår främsta uppgift att vara idébärare för vissa perspektiv kopplat främst till internationell solidaritet, mänskliga rättigheter och engagemang för samhällets mest utsatta grupper.
När Broderskapsrörelsen bildades för 82 år sedan bestod det troende Sverige av protestantiskt kristna – Svenska kyrkan och frikyrkorna. Idag utgör romerska katoliker, bekännande kristna ortodoxer och praktiserande muslimer, med växande grupper också från andra världsreligioner, ungefär en tredjedel av de aktiva troende.
Många nya svenskar upplever en liknande situation som Broderskapsrörelsens medlemmar stod i för en generation sedan. Om de uppträder sekulärt, har de enklare att hitta in i den socialdemokratiska partistrukturen, och i svenskt politiskt liv i stort. Men om de kommer med hela sig, också sin tro och dess erfarenheter, möts de inte sällan av bristande förståelse. Det gäller främst muslimer.
Det är nödvändigt för oss som gammal och klassisk svensk folkrörelse att kunna tänka nytt och bli en hemvist för morgondagens svenskar. Jag är övertygad om att detta historiska beslut kommer att berika oss själva, vårt parti och svenskt politiskt liv, genom att ge en ökad röst till erfarenheter och perspektiv som under lång tid önskat tydligare plattformar.
Under de år vi fört en närmare dialog med både kristna, muslimer och judar, har vi själva berikats mycket. Jag är övertygad om att detta steg också kommer att vara ett viktigt bidrag till en positiv integration, inte minst för den muslimska gruppen som idag upplever mycket av fördomar och oförståelse.
Genom att välkomna fler praktiserande muslimer att bryta sina erfarenheter mot de svenska, kommer vi att stimulera samtal som mår bra av mer utrymme i religionens sammanhang. Dit hör t ex synen på kvinnors och homosexuellas rättigheter, där Broderskapsrörelsen under många år varit pådrivande för stärkta rättigheter och jämställdhet, både i relation till kyrkor och i relation till vårt parti.
I dessa, och många andra frågor, kommer muslimska medlemmar att bära med sig erfarenheter från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet till sina moskéer och sammanslutningar, precis på samma sätt som Broderskapare under många år varit katalysatorer för en aktiv samhällsdebatt i våra kyrkor.
Det är också viktigt att en klassisk svensk folkrörelse kan fullt ut företräda behov och perspektiv från religiösa minoriteter. Vi lever i en tid när antisemitism växer och där islamofobin beskrivs som Europas största minoritetsproblem av Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.
Jag hoppas detta historiska steg ska rusta oss att bli ännu bättre att föra denna viktiga kulturdebatt.

Peter Weiderud
Ordförande, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Artikeln publicerad också i tidningen Dagen.

Read Full Post »

Jag deltar just nu i ett smått historiskt skede i Cypernkonflikten. Efter två år av slit, förberedelser och åtskilliga motgångar genomför vi nu en utbildning av ledare för ett ungdomsutbyte i sommar om religionens roll i konflikter mellan turkcypriotiska, grekcypriotiska, palestinska och israeliska ungdomar. Det riktigt unika är att detta är det första gemensamma initiativet, sedan Cypernkonflikten startade på 1960-talet mellan den grekcypriotiska ärkebiskopen och den turkcypriotiska muftin.
Innan vi för två år sedan började arbeta med de religiösa ledarna och deras roll i Cypernkonflikten hade muftin och ärkebiskopen, i sina funktioner, bara haft ett möte sedan delningen av Cypern 1974. Och det var ett möte som landade i en konflikt.
Ganska snart efter att vi börjat vårt arbete förklarade man sig beredda att genomföra ett ungdomsutbyte, som det första synliga uttrycket för en ny samarbetsvilja. Och vi var på god väg redan för ett år sedan, men tvingades på ett sent skede ställa in, då tiden ännu inte var riktigt mogen. Men i april i år bestämde sig de båda ledarna för att de nu var beredda. I går
hade vi en dag av ledarutbildning på sydsidan, under ärkebiskopens värdskap. Och idag är muftin värd för liknande samtal på nordsidan.
Det är delvis jungfrulig mark vi beträder. Cypernkonflikten är inte religiös, men religionen är delad som ett resultat av konflikten, och aktivt troende människor på båda sidor tillhör de mest tveksamma till fredssamtalen och har mycket negativa eller inga erfarenheter av den andra sidan. Det finns därför stora möjligheter till aha-upplevelser och omvändelser, och några sådana har vi redan fått erfara.
Religion och religiösa ledare är ofta nödvändiga i freds- och försoningsprocesser. Politik och förhandlingar kan lösa tekniska frågor, rita nya kartor, stifta nya lagar eller få fram ekonomiska resurser som öser upp knutar. Men att få människor att öppna sina hjärtan för varandra, förlåta, försonas och vara beredda att leva tillsammans, kräver något mer. Något som går på djupet.
I det perspektivet är det ett förfärligt slöseri att religionen inte kunnat ha en konstruktiv roll i fredsprocessen på Cypern. Dagens seminarium är ett litet, men dock, steg till en ny roll.
I det sammanhanget är det en styrka att ha med palestinska och israeliska ungdomar. De har mer vana att mötas och slita på varandra, trots att de lever i hetare konflikt. Alla dessa ungdomar lever mycket nära varandra, i ett märkligt hörn av världen. På gränsen mellan Europa och Asien och där de tre monoteistiska religionerna, alla med starka etiska ideal för fred och mänskliga värdighet, har sina rötter och gjort sina avstamp för vidare spridning i världen.

Read Full Post »

Usama bin Laden är död. Efter nästan tio års jakt och inledandet av två krig – i Afghanistan och Irak – har den amerikanska militären lyckas sätta en viktig punkt efter attacken 11 september 2001.

De som främst har anledning att andas ut är vanliga och moderata muslimer. Den förvridna bild av islam som bin Laden har skapat har en del gemensamt med den bild Hitler gav av tyskar. Med den viktiga skillnaden att bin Laden har haft mycket få som följt honom med vapen i hand.

Usama bin Laden hade förmodligen många tusen människor på sitt samvete, de flesta av dem oskyldiga civila som dödades för politiska syften – terror. Han var efterlyst för bombningarna mot de amerikanska ambassaderna i Tanzania och Kenya i slutet på 1990-talet och var förmodligen också en av de ansvariga bakom attackerna på World Trade Center.

Det fanns mycket goda skäl att spåra honom och ställa honom inför rätta. Attackerna mot World Trade Center och det efterföljande kriget mott terrorism har skördat många offer och det är många frågor som skulle behöva besvaras. Nu blir det ingen rättegång. Vissa uppgifter gör gällande att aktionen genomfördes med syfte att döda bin Laden. Jag hoppas att dessa uppgifter visar sig felaktiga. Utomrättsliga avrättningar är folkrättsbrott och allt som kan medverka till att göra en martyr av bin Laden är djupt olyckligt. Regeringarna i arabvärlden har uttalat sitt stöd för den amerikanska aktionen, vilket speglar en lättnad över att jakten är slut i den muslimska världen. Det kan också innebära en nedtrappning av kriget mot terror och förhoppningsvis en nedtrappning av kriget i Afghanistan. I Irak har den militära västliga närvaron i huvudsak fasats ut, medan stora delar av osäkerheten alltjämt finns kvar. Från muslimen på gatan kan det komma mer blandade kommentarer. Här grumlas bilden av terroristen med det pris man fått betala för kriget mot terror. Inte minst därför hade det varit angeläget att lagföra bin Laden. Bin Ladens operationella betydelse för Al Qaidi, tycks ha varit begränsad sedan USA på allvar inledde jakten på honom. Det mesta av hans energi har förmodligen gått åt till att hålla sig gömd.

Bin Ladens politiska betydelse har också minskat dramatiskt de senaste månaderna. Den frihetsrevolution som drivit genom hela arabvärlden efter Jasmin-revolutionen har inte bara utmanat de auktoritära sekulära regimerna, utan också marginaliserat den extrema och förvridna islamism som varit bin Ladens agenda.

Hans betydelse är främst symbolisk. Och när symbolen nu är borta går vi

förmodligen en säkrare värld till mötes. Inte omedelbart. Men kan polariseringen avta och ge plats för mer nyanser i relationen mellan västvärlden och den muslimska världen, då tappar våldet mycket av sin näring.

Jag hade gärna sett en rättegång och jag hade gärna önskat att de amerikanska folkliga reaktionerna på aktionen som dödade bin Laden varit mindre triumfatoriska. Det hade i båda fallen gjort vägen till normalisering kortare.

Read Full Post »

Bokbål har genom historien använts av auktoritära, fundamentalistiska och
militanta rörelser eller regimer för att söka tysta idéer, tankar eller personer man bestämt sig för att utdefiniera. Därför har eftertankens och eftervärldens dom mot bokbål varit hård.
Terry Jones koranbränning har inget med yttrandefrihet att göra. Yttrandefriheten är ett av våra viktigaste redskap för att granska makt, öka pluralismen och utveckla de sofistikerade mekanismer vi kalla demokrati. I en globaliserad värld nöter olika kulturer, religioner och värderingar
ständigt på varandra. Informationsteknologin har gjort det möjligt för stollar i Florida att uppvigla till ond bråd död i Afghanistan. Bland offren hittar vi en 33-årig svensk.
Denna globaliserade värld kan bara fungera om det skapas ett frirum för olika tankar och olika värderingar att kunna existera parallellt. Muslimer, kristna och judar måste alla mötas med respekt för sina olika erfarenheter och ha möjlighet att leva ut dem, så länge det inte kränker andra eller sker på andras bekostnad.
Problem uppstår när en grupp anser sig besitta Sanningen och utifrån sin egna självdefinierade överlägsenhet grovt och brutalt utdefinierar andra som underlägsna, ovärdiga eller oönskade. Det gäller vare sig det sker i kristenhetens, yttrandefrihetens eller profeten Muhammeds namn. Om dessutom den kränkande handlar utifrån en maktposition och riktar sig mot en
grupp som upplever maktlöshet, ökar risken för de explosiva tendenser vi upplevt de senaste dagarna.
Självklart måste vi kunna kritisera reaktionära, sexistiska och auktoritära tendenser i religionerna. Jag har själv ägnat större delen av mitt vuxna liv åt just detta. I den mån jag har haft framgång, så beror det på att jag försökt göra det i ögonhöjd och i respekt för helheten i religionen, också de positiva, livsbejakande och hoppingivande inslagen, såväl i min egen lutherska kristenhet som i judendom eller islam.
Avgörande för en framgångsrik religionskritik är att visa respekt för det som människor håller heligt. Det heliga kan ta sig olika uttryck, men för många troende är de heliga skrifterna (Toran, Bibeln, Koranen), profeterna (Jesus, Muhammed) eller helgedomen (kyrkan, moskén, synagogan) att betrakta som heliga. Det innebär att vi behöver handskas med dessa med särskild varsamhet. I synnerhet för människor som själva upplever sig finnas på samhällets eller världens botten. Utan utbildning, försörjning eller en fungerande vardag. För dessa minsta kan religionen och det heliga vara den korg i vilket man lagt sina ägg av stolthet.
Och så kommer Terry Jones eller Lars Vilks och utifrån en självutnämnd västerländsk överlägsenhet bestämmer sig för att krossa dessa ägg. Det tycker att ett av äggen är ruttet.
Det är klart att många blir förbannade. Några blir så tokiga så att de löper amok och slaktar oskyldiga. För detta finns det inget försvar. Våld mot oskyldiga civila för politiska ändamål är terrorism.
Terrorism måste bekämpas både genom nolltolerans av terrorhandlingar och försöka att förstå de bakomliggande orsakerna. Att anlägga ett perspektiv av egen
överlägsenhet och krav på fullständig utplåning och underkastelse från den andra kommer inte att fungera.
Det finns ingen väg till tolerans. Tolerans är vägen.

Denna text är också publicerad på SVT-debatt.

Read Full Post »

Dagens Nyheters ledarsida diskuterar idag det som kallas ”Kriget mot kristna”,
mot bakgrund av en rapport från den brittiska katolska organisationen Aid to the Church in Need.

Som exempel på ”Kriget mot kristna” nämner DNs ledare attacker mot kristna i Irak och nyårsbomben mot den koptiska kyrkan i Alexandria, Egypten. DN åberopar islamistiska grupper som deklarerat att deras avsikt är att rensa Mellanöstern på kristna. DN drar slutsatsen att: ”Flera undersökningar pekar på att kristna nu är den mest förföljda religiösa gruppen i världen.”

DN understryker att kristna och muslimer levat sida vid sida i fred i århundraden. Men DNs tolkningar utgår ändå från uppfattningen att kristna är minoriteter. Det går självklart att tala om majoriteter och minoriteter utifrån
religionstillhörighet, men DN anlägger ett perspektiv som riskerar att överdriva och därmed skapa spänningar mellan kristna och muslimer.

Den vanlige kristna och muslimen, liksom präster och imamer som Broderskapsrörelsen träffat i Kairo i samband med vår fact-finding resa vill inte att deras religionstillhörighet skall ha denna politiska betydelse.
Att lyfta fram spänningen mellan kristna och muslimer är att anta extremisternas verklighetsbild. Min och Broderskapsrörelsens erfarenhet efter ett långt arbete
i sammanhang där religionen tillåts ge bränsle åt politiska konflikter – i Irak, Israel/Palestina, Pakistan och Egypten är att det finns större skillnader inom religiösa grupper än mellan dem.

Två världskrig startades i Europa under första halvan av 1900-talet, på en kontinent som sedan 1500 år präglas av en enda religion – kristendomen. De perspektiv som DN riskerar förstärka – att den minoritet man identifierar sig med hotas av den andre – extremisternas perspektiv, tränga undan nyanser och minska utrymmet för det samförstånd som är demokratirörelsens näring och mål. Dessutom missar man den centrala bibliska liknelsen om grandet och bjälken.
I den fact-findingresa som Broderskapsrörelsen nyligen gjorde till Egypten för
att tala med demokratirörelsen trädde en mer nyanserad bild fram av de omskrivna religiösa spänningarna. I Kairo är bilden av bomben mot den koptiska kyrkan i Alexandria var planterad av det egyptiska inrikesministeriet i syftet att förstärka spänningar mellan kristna och muslimer. På Tahrir Sq den 11 mars genomfördes demonstrationer där imamer och präster gick hand i hand och manifesterade enhet.

Demokratirörelsen i Egypten har en uppfattning om medborgarskap och samhörighet över religionsgränser som är inkluderande. Bland politiska partier, inom muslimska brödraskapet, inom den koptiska kyrkan i Egypten talar många oberoende om att alla i Egypten är landets medborgare, som skall ha samma rättigheter och skyldigheter. I Kairo undviker man att benämna grupper som minoriteter.

Det vore önskvärt att även svensk liberal media kunde utveckla förståelse av religion där olika religion inte innebär att den kvantitativt minsta gruppen måste beskrivas som minoritet att beskydda. Europa och Nordafrika står inför stora ansträngningar att värna alla människors lika värde, och då är det olyckligt att acceptera och sprida fiendebilder som skapas av extremister.

Det är förtrycket och förföljelsen vi måste förhindra, motverka och slåss mot. Det finns alltid skäl att försöka se situationen från de maktlösas och nedtystades sida i alla konflikter, oaktat vilken religion den gruppen bekänner sig till. Alla människor har rätt till sin tro, och rätt till sina religiösa uttryck. Det som förenar kristna, muslimer, judar och andra religiösa är i alldeles för stor utsträckning att de förtrycks just för sin religiösa övertygelse. I Irak förföljs och torteras kristna, i Europa är islamofobin det största hotet mot demokratin, antisemitismens fula tryne dyker allt som ofta upp också det, framförallt i Europa.

Att ställa en förtryckt grupp mot en annan, tjänar alltid förtryckaren. DN:s ledare riskerar därigenom bli en fortsättning på förtrycket, snarare än en kamp mot detsamma. Det perspektivet har stora delar av demokratirörelsen i Egypten förstått. För att den svenska debatten ska bidra till en värld i större frihet och medmänsklig respekt bör vi söka samma förståelse.

Friheten växer när de maktlösa och nedtystade ges plats, röst och makt.

Read Full Post »

Ovärderligt att på plats få möta dem som kämpat för demokrati i Egypten

En delegation från Broderskapsrörelsen – Sveriges Kristna Socialdemokrater befinner sig just nu på en fact finding resa i Egypten för att studera den framväxande demokratin.

Under besöket träffar man ett 15-tal organisationer och individer, bland andra Human Rights-grupper och andra NGO’s. Man träffar 6:e Aprilrörelsen från Tahrir Square, olika kristna och muslimska organisationer samt politiska partier. Idag har delegationen diskuterat Egyptens och regionens framtid med arabförbundets Generalsekreterare Amr Moussa, som dessutom är kandidat att väljas till Egyptens förste demokratiskt valde president.

Viola Furujelke, som leder delegationen säger:

- Det är ovärderligt att på plats få möta de som kämpat för demokrati och som kommer att bli det nya ledarskapet för det demokratiska Egypten. Den svenska demokratin vitaliseras av ett nära erfarenhetsutbyte som nu efter januari 2011 är nödvändigt för att vi alls skall kunna förstå arabvärlden. Vi ser fram emot ett aktivt samarbete och utbyte med flera av de organisationer vi möter under vår resa.

Med på resan är:

  • Alaa Idris – SSU
  • Mariam Osman Sherifay – ledamot i partistyrelsen (s)
  • Viola Furbjelke – tidigare bla ordf. i riksdagens utrikesutskott
  • Chakib Benmaklouf – President för the Federation of Islamic Organisations in Europe
  • Ulf Carmesund internationell sekreterare i Broderskapsrörelsen

För mer information

Ulf Carmesund, internationell sekreterare, på plats i Kairo
+46-707-138060
ulf@broderskap.se

Lars G Linder, förbundssekreterare, presskontakt
070-366 54 46
lars@broderskap.se

Fria högupplösta bilder på våra personer och arrangemang finns på http://bildbank.broderskap.se

Vi är kristna socialdemokrater och radikala troende som glöder för fred, solidaritet och rättvisa. Vi är lite rödare, lite grönare. Läs mer om oss på http://www.broderskap.se eller på bloggen http://blogg.kristenvanster.se

Read Full Post »

Apropå Daniel Suhonens artikel på Aftonbladet kultur. Bör staten vara sekulär? Ja! Bör religiösa människor och grupper lägga sig i politiken? Ja! Kommer det alltid bli bra? Nej! Precis som det finns många olika partier och på det många olika uppfattningar inom varje parti så är det likadant med religion. Det är skillnad på amerikansk kristen höger och Svenska kyrkans diakoner som slår larm om effekterna av regeringens orättvisa utförsäkringar.

Likadant är det med islam. Det finns många olika strömningar. Det vore kanske enklare utan religion, men vi lever i den här världen och där är en överväldigande del av världens befolkning religiös. Den viktiga insikten är att det inte är en gång för alla givet vad religionen står för. Det är något som avgörs varje dag i en ständigt pågående diskussion.

Suhonen önskar att vi hellre gör klassanalys och pratar om social och ekonomisk politik. Det gör vi gärna. Diakonerna i påskuppropet gör det, liksom ärkebiskopen och Jesus gjorde det många gånger. Och i valet mellan den vite, välbärgade mannen (Lars Vilks) och de muslimer i Sverige som ofta står långt ner på samhällsstegen, som vill leva sina liv, bära sin slöja och praktisera sin tro ställer sig Broderskap på de senares sida.

Suhonen kritiserar vänstern för att fastna i identitetspolitik, men detta är något helt annat. Många som idag drabbas av klassamhället är troende, ofta muslimer. Kristna och muslimer har många skäl att stå sida vid sida för vi har det viktigaste gemensamt. Jag tänker då inte bara på den gemensamma historien genom Abraham, utan också på att vi varje dag drabbas av en allt hårdare högerpolitik.

Visst behöver vi ibland kritisera religionen, men gör det då som vännen som ser att allt inte står rätt till och därför vill hjälpa till. Gör det inte som de som skulle stena äktenskapsbryterskan, för vem är egentligen helt utan skuld? Det är kanske det jag tycker är tråkigast med Suhonens artikel, att om han nu tycker Broderskap gjort fel kunde han prata med oss snarare än att slå till med storsläggan i landets största tidning, kalla oss ”skräckexempel” och ”Här börjar det bli farligt på riktigt”.

Det är dessutom märkligt att Daniel som vill lyfta problemen med klassamhället bara kommenterar en enda sak ur ”manifest för muslimska socialdemokrater”, nämligen att det inte säger något om HBT-rättigheter. På den punkten håller jag med Daniel, men känner samtidigt att, det mycket korta, manifestet är väldigt bra i övrigt. Jag vet också att det pågår en omfattande intern diskussion kring HBT-frågor där mycket spännande händer. Vi bör även komma ihåg att vårt eget parti vaknat ganska sent i HBT-frågor och att organiseringen av muslimska socialdemokrater bara är i sin början.

Suhonen hoppas på en sekulär socialism. Jag hoppas att alla goda krafter som vill ha något annat än det omänskliga samhälle som växt fram i nyliberalismens spår kan arbeta tillsammans, bara så kan vi få till verklig förändring.

Av Klas Corbelius

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 323 andra följare