Predikan i Metodistkyrkan i Visby under Almedalsveckan 2009
Av Peter Weiderud
Evangeliet enligt Lukas kapitel 15, vers 1 – 7
Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.” Då gav han dem denna liknelse: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.
De flesta av Jesu liknelser var på sin tid djupt anstötliga. Vad menar karln, måste vän av ordning undrat.
Som arbetsinstruktion för herdar måste liknelsen om det förlorade fåret betraktas som direkt stollig. Vilken ansvarskännande herde skulle lämna 99 får åt sitt öde i öknen för att gå att leta efter ett enda.
En sådan herde ska ha avsked på vitt papper.
Eller liknelsen om den förlorade sonen, som också tillhör söndagens texter. Efter att ha gjort av med alla pengar och levt som ett svin tas han emot av sin fader som en prins. De föräldrar som försöker använda sådana incitament för att uppfostra sina barn kommer bittert att erfara att det inte fungerar.
Kristus vänder upp och ned på världen. Ställer de första sist och de sista först. Ju präktigare människor kände sig, desto mer orimliga måste liknelserna ha framstått.
Men vi har i vår tid på något sätt vant oss vid liknelserna. Vi tycker att de är fina, nästan lite gulliga.
Vi vill som kristna gärna vara den gode herden, som är beredd att göra stora uppoffringar för att ta hand om dem som hamnat i synd eller vandrat vilse i livet
Att leda andra – syndare och ogudaktiga – på den rätta vägen har motiverat kyrkan till mission och diakoni så länge den funnits. Det har skett med hot om skärselden, eller löfte om himmelriket. Det har skett med kataloger över hur ett präktigt och bra liv ska levas för att finna nåd inför Gud.
Vilka är kvalifikationerna för evigt liv och gemenskap med Gud? Är det att vara snäll och visa på en fläckfri moral? Är det att bekänna sig till den sanna tron och bekämpa ateismen? Är det att vara sann kristen, till skillnad från muslimer, buddister och hedningar?
Nej och åter nej! Snällhet, dygd, rätt lära, moral och religiositet är bara pappersmakulatur om vi ska försöka köpa oss en biljett till Guds rike.
Himmelrikets port är trång. Jesus liknar den vid ett nålsöga. Det finns bara en sorts människor som kommer igenom – syndare och ogudaktiga.
Det finns ingen väg uppåt till Gud, hur många himlastegar vi än försöker bygga. Evangeliet talar istället om en väg neråt- den Kristus som kommer till oss på samhällets och världens botten. Vad ni har gjort mot dessa minsta, de har ni gjort mot mig .
Evangeliet handlar om det hundrade fallet. Det struntar kort och gott i de 99 rättfärdiga som ingen bättring behöver. Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.
Och detta är nog för väl. För tänk om det bara var de präktiga och värdiga som skulle finna nåd inför Gud. Det skulle bli förfärligt ensamt i himlen, eller åtminstone väldigt tråkigt.
Jag tror därför vi ska akta oss att som kristna identifiera oss med den Gode Herden. Tvärtom har vi all anledning att identifiera oss som förlorade får. I den rollen, när vi klätt av oss präktigheten och vågat visa också vår svaghet, kommer oss Kristus till mötes.
Däremot tror jag att berättelsen om den Gode Herden kan lära oss något om hur vi som kristna ska engagera oss i och söka organisera samhället.
Inte minst under politikerveckan i Almedalen har vi anledning att fundera över vad vi som kristna vill säga om vårt samhälle.
Vår politiska idé är utopisk. Den utgår från kärleksbudet och Guds gränslösa nåd. Den inspireras av dagens text. Varje människa, oavsett vad hon har utsatts för, oavsett vad hon själv har gjort sig skyldig till, har rätt till förlåtelse, till upprättelse och ett värdigt liv.
Vår uppgift borde då vara att bidra till att skapa politiska förutsättningar för denna upprättelse.
Det svenska samhället har vid en internationell jämförelse varit generöst mot syndare.
Vi har varit överens om principen att alkoholisten har samma rätt till sjukvård som direktören eller skolläraren. Även om han missköter sin kropp, kräver mer vård och betalar mindre skatt.
Vi har tyckt att det är rimligt att inte bara de präktiga som går spikrakt genom grundskola och gymnasium, utan också de som av olika skäl haft en strulig ungdomstid, ska ha rätt till utbildning. Därför har vi byggt upp system av folkhögskolor, komvux och olika möjligheter att kunna bättra på sina betyg för att kunna komma in på utbildningar, även om det ursprungliga gymnasiebetyget hade luckor.
Men det är inte rättvist, säger vi nu – ungefär som den präktige sonen i liknelsen om den förlorade sonen. Genom att ge nya chanser åt dem som missköter sig, förlorar de som slitit hårt och gjort allting rätt det försprång de borde ha rätt till. Vi kan inte bygga ett samhälle där det inte lönar sig att göra rätt för sig. Därför ska möjligheterna att använda Komvux för att bättra på dåliga betyg nu stängas, låter skolministern meddela.
Och det är klart. Visst finns det en risk att vi skapar syndare på nåden. Om man vet att det finns en andra och tredje chans, kanske man inte tar den första på så stort allvar som man borde.
Jag har en son, som trots stor begåvning och mer än fyra år i gymnasiet alltjämt sitter med ett antal IG. Jag har förklarat och stöttat, skällt och gett dåligt samvete och varit förstående förälder om vart annat. Jag kan inte utesluta att han misskött skolan och låtit andra saker vara viktigare, väl medveten om att det alltid finns en möjlighet längre fram att reda upp det.
Hot om allvarligare konsekvenser kan självklart hjälpa människor att bli mer präktiga. Men jag tror faktiskt att jag som förälder lyckas uppamma tillräckligt mycket hot och obehag ändå för att hjälpa honom att se det.
Människor misslyckas inte för att de vill det. Det finns många och komplexa skäl till människors val och ofullkomlighet.
Det vi har att fundera på är om vi vill ha ett samhälle som bara rymmer de 99 präktiga fåren, eller om också det hundrade ska få plats.
Jag tror inte vi ska vänta oss eller som kristna ens kräva att det ska skapas en fest för det hundrade fåret. Det sker nog trots allt bara i himlen.
Men jag tror faktiskt att vi har en plikt att hävda att det hundrade fåret är välkommet tillbaka.
Att det hundrade fåret i olika skeden av livet också kan anta vår egen gestalt, är inte skälet varför vi ska stå upp för det. Men det kan självklart öka vår motivation.
Solidaritet är i grunden delat egenintresse. Solidaritet är stort, men nåd är större.
Nåd är att vara beredd att ta emot även det man inte förtjänar.
Amen.
Read Full Post »
