Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘socialdemokraterna’

När President Obama höll det årliga State of the Union talet fick han 80 applåder. Det är som sig bör. En lysande talare. Ett viktigt tal.

Men när han, kopplat till det Nordkoreanska kärnvapenprovet, nämnde att USA måste fortsätta ta ansvar i kampen mot spridning av kärnvapen, genom att fortsätta reducera sin egen arsenal tillsammans med Ryssland, möttes han dock med tystnad.

Nordkoreas kärnvapenprov är ett allvarligt tilltag och ett brott mot NPT. Det öppnar för förödande konsekvenser. De får hela världen i mot sig. Varför gör de ändå detta misstag?

CG_476571rDet beror självklart på att det råder en slags apartheid på kärnvapenområdet, där NPT hela tiden måste hållas levande och utvecklas, för att vi ska kunna undvika katastrofer i framtiden.

I NPT förbinder sig fem stater att inte sprida teknologin och avskaffa sina kärnvapenvapen. Alla andra lovar att inte skaffa dessa vapen.

Men de fem kärnvapenstaterna har dessvärre inte levererat. Och det är samtidigt de fem som är upphöjda till permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd. Kärnvapen ger prestige.

Det har också de tre länder som står utanför NPT – Israel, Indien och Pakistan – kommit fram till, och därför utvecklat egna kärnvapen. Och så här långt så har sluppit från sin olydnad relativt lättvindigt.

Agerandet hos dessa åtta kärnvapenmakter, och omvärldens hantering av dem, har självklart påverkat både Iran och Nordkorea. Och har man en grumlig politisk agenda kan det vara frestande att söka navigera i det internationella samfundets dubbelmoral.

Obama tycks ha insikten att enda vägen att förhindra spridning av detta domedagsvapen är att värna NPT och att gå vidare med kärnvapennedrustning. Om han inser att man till slut också måste gå i mål, kan vi för tillfället låta vara osagt. Det ligger trots allt några år framåt i tiden.

Men han utmanar med sin koppling något mycket känsligt i det amerikanska samhället, och för den delen hos militarister i många delar av världen. Det är inställningen att det finns inget problem med vapen i sig. Problemet består bara i att de andra – de dumma – kan ha tillgång till vapen. Därför är det viktigt att vi – de snälla – kan försvara oss ordentligt.

Den logiken gäller lika starkt i diskussionen om inhemsk vapenkontroll som i hanteringen av massförstörelsevapen. Den är inte enkel att bryta, eftersom den i grunden bygger på rädsla. En kortsiktig rädsla som hela tiden för oss djupare in i problemet. Vem som är dum och snäll ligger ju delvis i betraktarens öga, och är dessvärre inte helt befriat från etnocentriskt inflytande.

Dessutom finns ju risken att kriminella får fatt i vapnen och är tillräckligt desparata för att negligera den avskräckning som ligger i att de ”snälla” har större eller fler vapen. Det gäller dessvärre både enskilda kriminella och kriminella stater.

Därför måste vapen regleras. Det gäller allt från handeldvapen till kärnvapen. Och vad gäller kärnvapen så har vi i NPT kommit fram till att det bara finns en hållbar reglering – avskaffande.

Sverige har sedan tillkomsten av NPT varit dess varmaste till skyndare, med politiska initiativ, hårt diplomatiskt arbete och delande av kunskap. Vi har agerat utifrån en speciell trovärdighet. Vi hade egen kapacitet att skaffa kärnvapen. Men kom på alldeles egen hand fram till insikten att dessa vapen skulle göra oss mindre – inte mer – säkra.

Med Anna Lindh dog också svenska regeringars initiativ på kärnvapenområdet. The New Agenda Coalition, som initierades av Lena Hjelm-Wallén skördade sina stora framgångar vid NPT konferensen 2000, men förlorade strax därpå sitt bäst före datum. Anna Lindh tillsatte Blixkommissionen som levererade en rad konkreta idéer och förslag som efter att rapporten lades fram 2006, i princip hamnat i byrålådan.

Kärnvapenfrågan är inte det enda skälet till att vi behöver en ny regering, men ett av dem. Och något som vi påminns om när Riksdagen har sin årliga utrikespolitiska debatt.

Men också vi socialdemokrater behöver anstränga oss för att tänka nytt i denna fråga. Det gick trots allt tre år mellan Anna Lindhs död och till dess vi förlorade regeringsmakten.

Ett förslag som vi från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet lanserade tillsammans med Palmecentret på 60-årsminnet av Hiroshimadagen 2005 är att samla de länder, som likt Sverige, haft kapacitet att utveckla kärnvapen, men genom NPT frivilligt avstått. Det är en spännande grupp av länder som, utöver oss själva, bl a rymmer Tyskland, Japan, Kanada, Sydafrika, Ukraina, Kazakstan, Brasilien och Libyen.

Detta är en grupp länder som med särskilt trovärdighet kan driva frågan ur ett politiskt moraliskt perspektiv och samtidigt har förutsättningar att knyta samman de olika viljor som bryts i det internationella systemet i dessa mänsklighetens ödesfrågor.

Det vore också en bättre krets för både Iran och Nordkorea att hamna i, än den skurkkrets de nu siktar på, i nära släktskap med Israel, Indien och Pakistan.

Read Full Post »

Dror Feiler är en av fyra telespersoner i Ship to Gaza. Under natten till fredag den 27 juli 2012 överfölls han av en eller två okända män på väg hem till fartyget Estelle, som då låg förtöjd vid Eriksbergskajen i Göteborg. Efter en läkarundersökning konstaterades att överfallet inte orsakat några frakturer. Angreppet har polisanmälts.
Dror Feiler säger att Ship to Gaza mött ett enastående stöd under sin resa från Umeå till Göteborg, men att Ship to Gaza även utsatts för hot i sociala medier. Överfallet mot Feiler visar åter att Ship to Gazas kritiker inte drar sig för hot och övergrepp i skydd av mörkret. Ship to Gaza har utsatts för våldsamma överfall på internationellt vatten i maj 2010 och båtar förstördes i Atens hamn sommaren 2011.

Karta över Israel och Palestinas gränser över tid

Karta över Israel och Palestinas gränser över tid

Den form av fredlig solidaritet med människor i Gaza som Ship to Gaza uppvisar är en klok form av praktiskt stöd för internationell rätt och är samtidigt ett stöd från folk till folk. Ship to Gaza visar att många vanliga människor som samarbetar kan göra skillnad även på en storpolitiska arena. Ship to Gaza samlar in miljontals kronor vilket visar att de har ett brett stöd i Sverige. Deras enträgna arbete visar att våld och övergrepp inte kan stoppa folkens frihetslängtan.
Socialdemokrater för tro och solidaritet tar med kraft avstånd från alla överfall mot Ship to Gaza är fel, vare sig det sker av kommandosoldater till havs eller av anonyma våldsverkare på land. Vi står bakom den målsättning och de fredliga metoder som Ship to Gaza valt för att motarbeta den illegala blockaden av Gaza.
Socialdemokrater för tro och solidaritet kräver att blockaden av Gaza skall brytas.”

Read Full Post »

Den 12 juli demonstrerade många i Kairo helt fredligt för att alla politiska aktivister skall släppas fria och demonstrationen riktades även mot de militära domstolarna. Mot denna demonstration ingrep militärpolisen och många demonstranter fängslades. Bland de fängslade fanns tre från ESDP – Egyptens socialdemokratiska parti, vårt systerparti. De tre fängslade från ESDP är: Islam Amin, ansvarig för ESDPs PR avdelning i östra Kairo, Karim El Kenany, ansvarig för ESDPs ungdomsgren i östra Kairo, samt Mohamed Masoud, en ungdomsledare i ESDP. ESDP ställde upp i parlamentsvalet 2011 och har 16 ledamöter i parlamentet. Det är oacceptabelt att militärpolisen fängslar fredliga demonstranter, både de från vårt systerparti och alla andra som fängslats.

Nyligen valdes Mohamed Mursi till Egyptens president. Ett av hans vallöften var att frige alla politiska aktivister. Demonstranterna krävde alltså endast att presidenten skulle uppfylla sina vallöften. Militärpolisens attack mot den fredliga demonstrationen 12 juli visar att President Mursi inte förmår leverera. Orsaken kan vara ointresse från hans sida, eller att SCAF (Supreme Council of Armed Forces) styr utan att President Mursi ges medbestämmande. Båda alternativen är mycket illavarslande.

Läget i Egypten är allvarligt. SCAF har sin makt via det omfattande stöd de ges från USA.

USA, EU och Sveriges regering bör med skärpa tala om för President Muhamed Mursi och för SCAF att det är oacceptabelt att en demokrati som Egypten fängslar fredliga demonstranter.

Om USA inte använder sitt betydande inflytande i Egypten mot SCAF och ser till att alla fängslade politiska aktivister i Egyptens friges betraktar vi USA som medskyldiga till de brott som SCAF begår. Då är USA en kraft som hindrar att demokrati sprids i arabvärlden.

Ett pressmeddelande från ESDP den 12 juli slutar:

”Long live the Revolution”, och det instämmer vi i.

Socialdemokrater för tro och solidaritet står vid de fängslade politiska aktivisternas sida.

Ulf Carmesund, internationell sekreterare i Socialdemokrater för tro och solidaritet

 

Read Full Post »

Är argumenten för fortsatt svensk vapenexport hållbara? Efter en eventuell valvinst 2014 kan socialdemokraterna åter komma att vara ansvariga för både rikets säkerhet och hur Sverige agerar i världen. Vilka lärdomar bör i så fall socialdemokraterna dra av saudivapenskandalen?

Medverkande: Peter Wedierud, förbundsordförande
Socialdemokrater för tro och solidaritet, Lena Sommestad,
förbundsordförande S-kvinnor, Gabriel Wikström, förbundsordförande SSU, Magnus Nilsson, förbundsordförande S-studenter samt Sofia Walan, generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen.
Moderator: Hanna Hellström, chefredaktör Tro & Politik
Inledare: Klas Corbelius, ansvarig för vapenexportfrågor,
Socialdemokrater för tro och solidaritet

Se hela seminariet i efterhand här:

Vi kommer att lägga ut veckans övriga seminarier här på bloggen under veckan, för att så många som möjligt ska kunna få del av de aktiviteter förbundet genomförde under årets Almedalsvecka.

Read Full Post »

Socialdemokrater för tro och solidaritet planerar att till 2014 utarbeta ett nytt miljöpolitiskt program för förbundet. Energipolitiken kommer med stor sannolikhet att bli en central del av programmet.

Som ett led i kunskapsuppbyggandet har förbundet under flera år genomfört seminarier inom miljöområdet under Almedalsveckan. Årets seminarium behandlar frågan om energieffektivisering av byggnader. Bebyggelsen står för en mycket stor andel av den totala energianvändningen i Sverige, och om åtgärder för att minska energianvändningen – allt annat lika, alltså effektiviseringar – vidtas, så kan frågan om energitillförseln få en helt annan profil. Teknikutveckling och innovationer är sannolikt en huvudväg för att nå ett hållbart samhälle.

Se hela seminariet i efterhand här:


Vi kommer att lägga ut veckans övriga seminarier här på bloggen under veckan, för att så många som möjligt ska kunna få del av de aktiviteter förbundet genomförde under årets Almedalsvecka.

Read Full Post »

Också publicerad i Dagens Nyheter den 22 januari 2011

Så har Socialdemokraterna inom loppet av ett drygt år förbrukat två partiledare. Även om jag har respekt både för Mona Sahlins och Håkan Juholts individuella beslut att kasta in handduken, givet intern kritik och det kärva opinionsläget, är partiets kris mycket djupare än partiledarens person och tillkortakommanden.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti är en unik framgångssaga. Under de senaste 100 åren har Socialdemokraterna regerat i 65. I hälften av de återstående 35 har Socialdemokraterna även i opposition präglat svensk samhällsutveckling. Vi kan med fog betrakta Socialdemokraterna som ett av världens mest framgångrika politiska partier, möjligen det allra mest framgångsrika.

Detta folkliga förtroende var kopplat till Socialdemokraternas enastående förmåga att vara i takt med tiden. Att på djupet analysera samhällsutvecklingen och de politiska utmaningarna och formulera en bärande vision mot framtiden, ingav respekt hos folkflertalet och resulterade i ett stöd på mellan 40 och 50 procent av väljarkåren, i val efter val.

Denna trend bröts i valet 1991, då Socialdemokraterna för första gången i modern tid inte nådde 40 procent. Visserligen erövrade vi ett gott resultat i valet 1994. Detta var dock kopplat till Bildt-regeringens misslyckande och en önskan hos väljarna att återvända till den socialdemokratiska tryggheten. Tack vare en svag opposition och ett riksdagssamarbete med Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet behöll vi regeringsmakten i valen 1998 och 2002.

Ställd inför en samlad och så småningom regeringsduglig borgerlighet, föll socialdemokratin samman. Vi nådde 35 procent i valet 2006, 30 i valet 2010 och kämpar i dag med en opinion på cirka 25 procent, eller hälften av det som varit vår egen självbild.

Politik är en konstart som för att attrahera, inge respekt och kunna skapa förändring utövas i tre grenar. Den måste baseras på ett tydligt intresse (”All politics are local” – Tip O´Neil). Den behöver drivas av en tydlig vision och färdriktning (”Politik är att vilja” – Olof Palme). För det tredje kräver god politik ett solitt hantverkskunnande, en förmåga att läsa det mogna ögonblicket och med realistiska och pragmatiska åtgärder stegvis bygga förändring.

Socialdemokratins starka intressebas i fackföreningsrörelse och övrig folkrörelse, samt de robusta lokala och regionala partistrukturerna, byggdes för att möta industrisamhällets politiska utmaningar. Skarpa, kloka och välutbildade partiledare och stora grupper intellektuella, som fått göra klassresan, balanserade intressestrukturerna och bidrog till dynamik och framåtblickande visioner. De bästa fick de viktiga politiska uppdragen och ett statsbärande självförtroende attraherade de vassaste politiska rådgivarna. Vi bars av en självgenererande positiv spiral.

Även om valet 1991 utgör en synlig brytpunkt, är resan till dagens kollaps lång och präglad av många faktorer. Kalla kriget och det alliansfria Sveriges särställning tog slut, ekonomins globalisering har förändrat förutsättningarna för traditionell konjunkturpolitik och påskyndat en omfattande strukturomvandling. Urbanisering, utbildningsnivå, resande och kommunikationer påverkar också människors sätt att tänka och leva. Dagens väljare är mer internationella, mer miljömedvetna, mer jämställda, mer självständiga, mer toleranta – kort sagt mer vänster – men inte självklart socialdemokrater.

I samhällsförändringens ljus har bilden av socialdemokratin blivit mer konservativ. Vi framstår som mer stolta över gårdagen än nyfikna på framtiden. Vi värnar, snarare än bygger nytt. Partiets intressestruktur gör det svårt för de människor som flyttar runt i landet för att utvecklas med hjälp av jobb och utbildning, att engagera sig. Våra företrädare utses bland dem som blivit hemorten trogen. Vi attraherar inte längre de bästa politiska tjänstemännen. Vi har tappat i jämställdhet, modernitet och pluralism. Den positiva spiralen av självförtroende och framåtblickande byts mot osäkerhet, ängslan och inåtblickande.

Samtidigt som frihetslängtan utvecklas i väljarkåren, blir socialdemokratin inte trovärdig som motor för denna frihet. Vi värnar system snarare än de människor systemen ska tjäna. Vi uppfattas som starka förespråkare för utbildning, men med en ambivalens till de utbildade. Detta accentueras av att socialdemokratins partiledare var välutbildade i en tid när väljarna inte var det, medan de ledare vi valt efter 1991 alla saknat högskoleexamen, samtidigt som väljarna gått i andra riktningen.

Sökandet efter en bärande framtidsvision måste börja i en vilja att se och analysera det förändrade samhället. Det faktum att socialdemokratin inte längre organiserar samhällets mest utsatta kräver ett nytt förhållningssätt i balansen mellan intresse och idé. Globaliseringen och det gränslösa kommunikationssamhället kräver att de politiska visionerna inte längre begränsas till nationell nivå. Klimatkris och global resursknapphet kräver ett mer kreativt och ansvarskännande förhållningssätt till det som varit vårt viktigaste redskap för förändring – ekonomisk tillväxt.

Svensk socialdemokrati lever i dag på lånad tid, har på några få år mist sin unika roll och kämpar med liknande identitetsproblem som våra systerpartier i andra europeiska länder. Det genomgripande förnyelsearbete som skulle ha gjorts redan efter valförlusten 1991, och som Ingvar Carlsson inledde, är nu tvingande. De allvarliga försök som gjorts till förnyelse de senaste 20 åren – budgetdisciplin, EU-medlemskap, nyorientering i utrikes- och säkerhetspolitiken, det gröna folkhemmet, rödgrönt samarbete, rådslag och utvecklad partidemokrati, starkare fokus på mänskliga rättigheter – har med få undantag stannat av eller inte trängt igenom i partiorganisationen. Här finns en enorm utmaning, inte minst för partiets programkommission.

Den viktigaste uppgiften för en ny partiledare är att leda partiet in i framtiden. Arbetet kräver djup förankring i socialdemokratins idétradition, men samtidigt förmåga att förstå den frihetslängtan som finns både hos den nya underklassen, ofta med utomeuropeisk bakgrund, och en ansvarskännande urban medelklass.

Detta kräver självförtroende och en analysförmåga som bäst erövras med gedigen utbildning. Det kräver ledarskapserfarenhet och internationell kunnighet. Rejäl erfarenhet från annat än politiska uppdrag är en bra hjälp för att söka nya lösningar både organisatoriskt och politiskt.

Det är orealistiskt att söka en person som i dag kan ena vårt spretiga parti. Däremot behövs någon som kan samla det och förändra både partikultur och organisation så att partiet igen kan bli i takt med tiden. Ett delikat sökande, som bara kan bli framgångsrikt i en öppen process.

Partistyrelsens beslut på fredag måste därför hantera både det långsiktiga, som kräver öppenhet, och det akuta, som kräver omedelbarhet.

Peter Weiderud
Ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Läs också 1, 2, 3, 4, 5 liksom

Cecilia Dalman Eeks (vice förbundsordförande) och

Ulf Bjerelds (förbundsstyrelseledamot) blogg.

Read Full Post »

Med Håkans Juholts avgång som partiledare förlorar mitt parti en mycket engagerad ledare, en stark inspiratör och en erkänt skicklig retoriker. Han har som få förmågan att vara medryck ande från talarstolen och sorgen är nu stor hos många partimedlemmar, framför allt lokalt och ute i landet.

Samtidigt respekterar jag hans beslut. Politik är en extrem förtroendebransch, och hans bedömning att uppförsbacken till att återställa förtroendet hade blivit för brant, är självklart korrekt.

Håkan Juholt blev ett offer för ett otidsenligt sätt hos mitt parti att utse ledare, i en sluten process. Han började och fortsatte under sina 10 månader med två grundläggande problem som inte han kan lastas för, utan som beror på partiorganisationen och valberedningens sätt att arbeta. För det första med ett ständigt ifrågasättande av sina kvalifikationer. För det andra med ett oklart, eller obefintligt, mandat att förnya, förändra och modernisera både partiorganisation och den politiska färdriktningen in i framtiden.

En öppen process, där olika kandidater kan tävla och prövas mot varandra, hade inneburit att den hårda granskning som media måste ha av ledande politiker hade kommit innan och inte efter kongressvalet. Det hade vaccinerat mot den förtroendekris som drabbade honom redan i oktober.

Men ännu viktigare hade varit det mandat som kan växa i ett samtal om förnyelse och förändring av partiet, dess kultur och den politiska färdriktningen.

Socialdemokratin är Sveriges mest framgångsrika parti genom tiderna och en modell för socialdemokratiska partier i hela världen. I över 70 år hade vi ett förtroende hos svenska folket som i val uttrycktes med ett stöd av runt 45 procent av väljarna. Det är också alltjämt detta som är vår egen självbild och strävan – att över tiden vara ett statsbärande parti.

Håkan Juholt tog över ett parti som i senaste valet nådde 30 procent. Han lämnar ett parti med opinionssiffror på cirka 25. Det är alltså maximalt en fjärdedel av tappet som kan tillskrivas tiden för hans ledarskap.

Som jag ser det tappade vi socialdemokrater vår unika förmåga att vara i takt med tiden för ungefär 20 år sedan.

Samhället befinner sig i ständigt förändring, och från 1920-talet fram till i slutet på 1980-talet var förändringarna socialdemokratins vän. Vi läste förändringarna och såg ständigt till att ligga i framkant med våra politiska förslag. Per-Albins Folkhemsvision, Saltjöbadsandan och en politik som höll oss utanför andra världskriget lade grunden för Erlanders visioner om det starka samhället. Olof Palmes internationalism och utbyggnaden av den offentliga sektorn byggde vidare på ett mönsterland i en tid då många av våra europeiska grannar började knäa under samhällsförändringarna.

När Ingvar Carlsson tog över som partiledare i slutet av 1980-talet accelererade samhällsförändringarna på ett sätt som utmanande många av partiets trygga lösningar. Kalla krigets slut innebar en förändring av Sveriges särställning som alliansfritt land. Ekonomins globalisering gjorde det mycket svårare att tillämpa traditionell konjunkturpolitik och gjorde oss mer ekonomiskt sårbara. Miljöutmaningarna krävde redan då ett mer ansvarsfullt förhållande till ekonomisk tillväxt.

Vid valet 1991 hamnade Socialdemokraterna för första gången under 40 procent. Vi kom tillbaka 1994 tack vare Bildt-regeringens misslyckande, men har sedan dess haft en långsiktig kräftgång till dagens låga nivåer.

Det har självklart inte saknats politiska förslag för att möta utmaningarna. Ingvar Carlsson program för sanering av statsfinanserna och budgetdisciplin, beslutet att söka medlemskap i Europeiska Unionen och förnyelsen av utrikes- och säkerhetspolitiken var genomgripande förändringar i tiden. Göran Perssons vision av det Gröna Folkhemmet kunde blivit ett kraftfullt svar på klimatutmaningarna. Mona Sahlins rödgröna samarbete, ambitioner att ta de nya svenskarnas situation på större allvar, bejakande av ökat individuellt ansvar och en öppnare partidemokrati var alla nödvändiga nyorienteringar som svar på utmaningarna.

Problemet var dels att många av förändringarna inte blödde igenom i partiorganisationen och blev fullt ägda. Dels att förändringarna fortsätter accelerera och kräver ännu mer av oss.

Människor flyttar, både inom, till och från vårt land. Nya gränslösa sätt att kommunicera påverkar vårt sätt att tänka och leva våra liv. Arbetslivet förändras och individualiseras. Människor blir allt mer välutbildade och ställer högre krav.

Jämfört med det brukssamhälle jag växte upp i, så är människor idag, och framför allt unga, mer jämställda, mer internationella, mer toleranta och mer kritiska. Det är för mig mer vänster, men leder inte självklart till att man identifierar sig med socialdemokratin.

För människor är samtidigt mer skeptiska till kollektiva lösningar. Man söker mer av immateriella värden, snarare än materiella. Man tänker mer frihetligt än hierarkiskt. Detta märks i synnerhet i storstäderna och på våra universitetsorter. Där identifierar många väljare socialdemokratin med gårdagens snarare än dagens och framtidens vänstervärderingar.

Den spänning i socialdemokratin mellan höger och vänster som media så ofta, och ibland vi själva, beskrivit i diskussionerna de senaste månaderna är i grunden ett missförstånd. Visst finns det socialdemokrater som i mötet med det nya samhället konstaterat att vissa kollektiva lösningar som tidigare fungerade inte längre gör det och därmed sett sig nödgade att acceptera mer av marknadslösningar. Främst därför att man saknat alternativ. Men ingen vettig människa väljer Socialdemokraterna om man vill föra samhället åt höger, i betydelsen mot mindre jämlikhet. Till det finns det lämpligare partier att gå med i.

Spänningen handlar istället om hur man förmår läsa de samhällsförändringar vi står i. Och här är skillnaderna naturligt stora mellan bruksorter där industrisamhällets strukturer i mycket lever kvar, och storstäderna där det förändrade samhället slagit igenom med kraft. Förändringarna kommer självklart också till bruksorterna, men det tar lite längre tid.

Vår nästa partiledares viktigaste uppgift är därför att på allvar leda partiet in i framtiden och söka en politik för hela landet. Förändra den partikultur och de strukturer som gör det svårt för oss att nyfiket bejaka framtidens vänstervärderingar och utmaningar och utifrån detta formulera en politik som bär framåt.

Att finna rätt person tror jag kräver en öppen process inför den kongress som ska fatta beslutet. Samtidigt behöver Partistyrelsen redan inom en vecka lösa den akuta ledarkrisen, vilket kräver en omedelbar och med nödvändighet sluten process.

Därför är de närmaste dagarna oändligt viktiga för ett parti, vars värderingar och ideal är viktigare än någonsin.

Read Full Post »

– En viktig förändring i synen på mänskliga rättigheter och dessas tillämpning i Sverige. Så beskriver Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet (fd Broderskap) förtroenderådets beslut om ett sysselsättningspolitiskt ramverk.

– Detta är ett led i socialdemokratins resa från vår roll som en konfederation av intressen till att bli också mer av idérörelse framtvingad av de samhällsförändringar vi står i. Vi som under lång tid argumenterat för behovet av en idémässig nyorientering och en önskan att partiet ska bli mer i takt med tiden har anledning att se och argumentera hem dagens beslut som ett paradigmskifte.

Förslaget till ett sysselsättningspolitiskt ramverk sätter en begräsning på politiken och tvingar den att inriktas mot allas rätt till arbete.

– Beslutet är därmed ett viktigt steg för att stärka konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Rätten till arbete och försörjning får med detta smått historiska beslut ett tydligare stöd, konstaterar Weiderud.

Svensk socialdemokrati har under hela efterkrigstiden stått i frontlinjen när det gäller mänskliga rättigheter i världen. Däremot har synen på mänskliga rättigheter i Sverige inte varit lika glasklar.

– Samtidigt som mänskliga rättigheter förutsätter demokrati, innebär de en begränsning av majoritetsstyret. Rättigheterna är ju så utformade att de står över det som i ögonblicket är majoritetens uppfattning, påpekar Weiderud och fortsätter:

– Ett stort och statsbärande parti, som med största möjliga kraft vill bygga ett gott samhälle, har inte självklart och oreserverat velat ta på sig de grimmor som rättigheterna innebär. Men förslaget till ett sysselsättningspolitiskt ramverk är precis en sådan grimma.

Weiderud menar att detta är en viktig förändring för att värna de arbetslösas intressen i en globaliserad ekonomi. I senare dagars mätningar tycker 14 procent av svenskarna att arbetslösheten är den viktigaste frågan. En dramatisk nedgång jämfört med tidigare, trots att arbetslösheten är högre än någonsin i modern tid. Det är ungefär dubbelt så många som antalet arbetslösa, öppet och i åtgärder. I praktiken kan detta visa att frågan är viktigast endast för de direkt drabbade – den arbetslöse och dennes familj. För de som har jobb tar andra frågor och prioriteringar över.

– Detta är förödande för sammanhållningen i samhället, men också för samhället självt. Med hög arbetslöshet förlorar samhället enorma summor i form av minskade skatteintäkter och utbetalda bidrag. Ett sysselsättningspolitiskt ramverk tvingar fram hårdare prioriteringar i budgetarbetet för att stimulera jobb. Mer investeringar i kunskap och infrastruktur. Bättre och mer framåtblickande näringspolitik. Bättre omställningsförsäkringar, som är anpassade till ett nytt samhälle.

– Ytterst är detta steg ett led i socialdemokratins resa från vår primära roll som en konfederation av intressen till att bli också mer av idérörelse. En resa som är framtvingad av de samhällsförändringar vi står i.

– Vi som under lång tid argumenterat för behovet av en idémässig nyorientering och en önskan att partiet ska bli mer i takt med tiden har anledning att se och argumentera hem dagens beslut som ett paradigmskifte. En början till den resa som skulle ha påbörjats för länge sedan, men nu blivit en tvingande nödvändighet.

– Resan är lång och siktet måste vara inställt långt bortom 2014 om vi ska en chans att vinna nästa val. Men låt oss nu gratulera oss själva och förtroenderådet till detta viktiga steg, avslutar Weiderud.

För mer information

Lars G Linder, förbundssekreterare, presskontakt
070-366 54 46
lars@trosolidaritet.se  

Fria högupplösta bilder på våra personer och arrangemang finns på http://bildbank.broderskap.se

Vi är radikala troende som glöder för fred, solidaritet och rättvisa. Vi är lite rödare, lite grönare. Läs mer om oss på http://www.broderskap.se eller på bloggen http://blogg.kristenvanster.se

 

Read Full Post »

När den borgerliga regeringen ska vidta åtgärder för att stävja missförhållandena hos privata vårdföretag, väjer de från varje åtgärd som skulle utestänga vinstintressena.
En lag mot orimlig skatteplanering är vad man tänker sig, som svar på Caremas och andra privata äldreomsorgsbolags vinstmaximeringsfilosofi.

Det låter rimligt, och är väl bra, men kommer inte att lösa de grundläggande problemen med vinstmaximering inom välfärden. Det som måste till är nonprofitföretag.
Det är alldeles för enkelt och lätt att se en bild av verkligheten i taget. Innan äldreomsorgen öppnades för andra än kommunerna, fanns mycket synpunkter på och åsikter om att verksamheterna inte utvecklades och inte såg den enskilde individen. Riskkapitalisters girighet ska inte kasta oss tillbaka till den situationen.
Vår uppgift måste vara att bygga en bättre framtid, och lära av den historia vi har.
Därför vill vi understryka betydelsen av att det finns olika inriktning och utförare inom äldreomsorgen. Också som äldre ska man kunna bestämma hur ens vardag ska se ut.

Vi vill därför att Sverige, som de flesta andra länder, utformar ett regelverk för icke vinstdrivande företag. Vanligen brukar sådana företag kallas ”non profit” eller ”not for profit”. Kraven ska vara att ägarna inte har rätt att ta annan vinst än rimlig ränta på aktiekapitalet, övrigt överskott ska tvingas att bli använt inom företaget – för investeringar och andra förbättringar av den tjänst företaget arbetar med. Ett regelverk för non profit borde formuleras så att det också skulle fungera på personalkooperativ och brukarkooperativ.

Med nonprofitföretag skulle vi få en möjlighet att bibehålla en situation med flera metoder och modeller för välfärden, utan att behöva ha riskkapitalister på den ”marknaden”. Riskkapital behövs, men inte inom välfärdssektorn, utan för att utveckla nya branscher och nya produkter.
För oss är utgångspunkten att äldreomsorgen inte är till för att privata intressen ska tjäna pengar, utan för att vi den dag vi blir äldre och behöver omvårdnad, ska få en tillvaro vi själva vill ha.
Med nonprofitföretag skulle fler få möjligheten, inte minst personal och brukare med egna idéer om hur en bra äldreomsorg ska vara. Och som äldre får vi möjlighet att bestämma om vår vardag. Det gör vi bäst utan riskkapitalister i äldreomsorgen.
Eva-Lena Gustavsson
välfärdsansvarig
Socialdemokrater för tro och soldiaritet
Lars G Linder
förbundssekreterare
Socialdemokrater för tro och solidaritet

Texten är också publicerad i tidningen Tro & Politik.

Läs också Adrian Kabas ledare i samma tidning, i samma ämne!

Read Full Post »

Låt mångfalden inom välfärdsområdet blomma, men håll giriga kapitalister borta från den arenan. Var sak har sin plats. Vinstmaximerande företag ska vi inte ha i äldreomsorgen. Där behövs långsiktighet och trygghet och det finns ingen risk som motiverar en inblandning från riskkapital.

Innan äldreomsorgen öppnades för andra än kommunerna, fanns mycket synpunkter på och åsikter om att verksamheterna inte utvecklades och inte såg den enskilde individen.

Vår uppgift måste vara att bygga en bättre framtid, och lära av den historia vi har.

Vi behöver olika inriktning och utförare inom äldreomsorgen. Också som äldre ska man kunna bestämma hur ens vardag ska se ut. Vi vill skapa möjligheter för företag som inte får ge vinst till sina ägare, utan är helt inriktade på den uppgift de satts att sköta att på konkurrenskraftiga villkor bli en självklar del av svensk välfärd. Det brukar kallas ”non-profit”. Ett av skälen till att Sverige drabbats så hårt av privatiseringens effekter är att det inte sedan tidigare funnits någon tradition från folkrörelser, personalkooperativ och brukarkooperativ inom välfärden. Istället har sökandet efter mångfald inom välfärden lett till en stor koncentration av några få privata aktörer, som har betydligt högre lönsamhet än privata företag normalt har. Det gäller äldreomsorgen, apoteken och skolorna där stora internationella aktörer tagit över och driver verksamheter med mycket liten risk, gör stora vinster och säljer dyrt.

Här finns däremot inga stora non-profit-verksamheter, vilket är vanligt i andra länder. Det beror på att regelverket inte ger dem möjligheter att delta i upphandlingar på rimliga villkor. Non-profitverksamheter skulle om de fick möjligheter bidra till välfärdens utveckling med engagemang och kunskap och vara ett alternativ som berikar utan att istället skattepengar försvinner till orimliga bolagsvinster.

Det finns företag i svensk välfärdsverksamhet som bygger på nonprofitidén. Men de har inte den lagstiftning som behövs för att ge dem rätt förutsättningar att bli betydande aktörer och konkurrenskraftiga på egna meriter. Det ska gå att ställa krav i upphandlingen på non profit, vilket kräver en rimlig lagstiftning för detta. Då blir bland annat kostnadsaspekten i upphandlingsförfarandet inte ensamt lika avgörande.

Kraven på sådana företag måste vara att ägarna inte har rätt att ta annan vinst än rimlig ränta på aktiekapitalet och naturligtvis att de är öppna för demokratisk insyn och tillämpar meddelarfrihet. Övrigt överskott ska användas inom företaget – för investeringar och andra förbättringar av den tjänst företaget arbetar med.  Med nonprofitföretag skulle folkrörelsesverige – som det en gång fungerade – åter kunna ta en rättmätig plats i välfärdsbygget. Med nonprofitföretag skulle personalkooperativ och brukarkooperativ få tydliga spelregler, som gav dem möjligheter att fokusera på verksamheten på samma villkor som andra aktörer.

Nonprofitföretag skulle kunna bidra med flera metoder och modeller, utan att som idag välfärden ses som en marknad vilken som helst. Och som äldre får vi möjlighet att bestämma om vår vardag.

Förbundsstyrelsen den 19 november 2011

För mer information

Lars G Linder, förbundssekreterare, presskontakt
070-366 54 46
lars@trosolidaritet.se

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 322 andra följare