Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2010

FN:s generalförsamling tog ett historiskt steg igår när man antog en resolution om att rent vatten och sanitet ska betraktas som en mänsklig rättighet. Texten uttycker oro över att 900 miljoner människor saknar rent dricksvatten och 2,6 miljarder saknar toaletter. Det rimmar inte med milleniemålet som säger att dessa grupper ska halveras till 2015.
Den svenska regeringen valde att tillsammans med USA, Australian, Storbritannien och ytterligare några EU-länder lägga ned sin röst. Men bland ja-rösterna fanns flera tunga EU-länder, t ex Tyskland, Spanien och Frankrike.
Regeringens försvar är tunt. Man vänder sig mot principen att formulera detta som en mänsklig rättighet. Mänskliga rättigheter måste enligt miljöminister Carlgren ha full juridisk verkan om de ska anses giltliga.
Här har regeringen fastnat i en alltför rigid och legalistisk syn på mänskliga rättigheter, som påminner om den syn USA förfäktade under det kalla kriget, där man endast accepterade de civilia och politiska rättigheterna, medan de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna hanterades med vänsterhanden.
Sverige agerade på ett liknande sätt för några år sedan, under den socialdemokratiska regeringen, när vi lade ner vår röst i frågan om utveckling som en mänsklig rättighet när frågan behandlades i generalförsamlingens utskott. Men tack vare ett snabbt fotarbete från bl a Broderskapsrörelsen så ändrades rösten till ja när frågan behandlades av generalförsamlingen.
Det som hände då var att vid hanteringen bland jurister på lägre nivå i regeringskansliet hade den strikt legalistiska synen fått råda och leda politiskt alldeles fel. Men när den politiska ledningen och ambassadören gjordes medvetna om frågan kunde den snabbt rätas upp.
Här har det uppenbarligen inte räckt med att medvetandegöra den politiska ledningen, vilket är illavarslande. En törstande värld förtjänar en bättre svensk politisk ledning.

Read Full Post »

”S är en befrielserörelse, inte ett tillväxtparti”, dundrade David Eklind, facklig ombudsman på ett av många seminarier i Almedalen. Det är en formulering som fastnat. När jag skrev det på facebook reagerade en partivän och fd ordförande i SSU. Han skrev: ”Men om vi inte har tillväxt kommer klimathotet bli verklighet. Det är ju tack vare teknisk utveckling och nya arbetsmetoder som vi kan göra något åt saken.”

Tillväxten har kommit att bli en helig ko och central för socialdemokratisk politik. Så är också den officiella valsloganen ”tillväxt sedan 1889”. Det är inte så konstigt då tillväxten gjort det möjligt att bygga upp folkhemmet med dess rättvisa fördelning och generella välfärd som gjort Sverige till ett av världens mest jämlika länder. Det som varit väldigt bra riskerar dock att bli ett problem idag.

En viktig skillnad är att då gick mycket av tillväxten till offentlig konsumtion, till att bygga upp vården, skolan och omsorgen. Idag, vilket förstärkts av alliansens skattesänkningar, går mycket till privat konsumtion. Mycket av den konsumtionen sker på ett sätt som tär på klimatet och innebär orättfärdiga arbetsvillkor för många i syd. Det är inte alltid den offentliga konsumtionen är mer hållbar, men här kan vi lättare ställa politiska krav och ändra detta.

Synen på tillväxt handlar dock om något viktigare, om bilden av vårt parti och vad det är vi vill. Tillväxten har varit ett medel i arbetet att befria arbetarna. När fackföreningsrörelsen bildade partiet på 1800-talet ägde brukspatronen bruket, bostäderna och butiken. Facket organiserade arbetarna som även startade Riksbyggen och Konsum (numera Coop).

Tillväxten är ett medel, av flera, men målet är befrielse. Klyftorna mellan fattiga och rika ska minskas rejält, demokratin utvidgas till att även gälla arbetsplatserna, fler arbetare ges möjlighet att läsa på universitet och högskola. Alla, även den som har arbetslösa föräldrar ska kunna förverkliga sig. Och så behöver klimathotet mötas offensivt då det annars kommer att begränsa våra liv oerhört.

Read Full Post »

Vad var det viktigaste som hände i Almedalen 2010? Det var många utspel, jippon och aktioner, men jag tror ändå att det som kan få störst betydelse för framtiden var det som hände kring de rödgröna och Mona Sahlin.

Sedan Mona valdes till partiordförande har det varit rådslag, byggande av laget och interna diskussioner. Monas mer öppna och lyssnande ledarstil var i stark kontrast med Göran Perssons och det tog ett tag innan folk vande sig.

Det samarbete som funnits med Mp och V har tagits till en ny nivå och man går nu fram som gemensamt regeringsalternativ. Mycket har hänt på kort tid, men något har saknats. Samarbetet har välsignats av partistrateger och partiledningar, men aldrig riktigt gått hem i en bredare krets. Tills nu.

Torsdagen var verkligen, som Almedalens egen dagstidning Resumé, skrev ”ödesdagen”. 73 dagar före valet och opinionsmätningar som visade på ett närmast dött lopp behövde Mona samla hela den rödgröna rörelsen för att verkligen stå på tårna och kämpa ända in i kaklet.

Talet fokuserade på vad Mona och de rödgröna vill göra om vi vinner valet. Tonen sattes redan från början med bla: ”Vi ska alla välja ett parti. Men vad vi i grunden väljer är något mycket större: Vi väljer den dröm som ska vara vår gemensamma, den som ska bygga landet för framtiden.” Sedan följde ett mycket starkt försvar för välfärdsstaten, att jämlikhet är bra för alla och hur det kan bli bättre.

Talet handlade nästan bara om den egna politiken och de få gånger andra partier nämndes var det sakligt och för att tydliggöra skillnaden. Mona tog också, i motsats till, Fredrik Reinfeldt upp utrikespolitiken, hade referenser till Palme och Carlsson samt utstrålade glädje, självförtroende och stort engagemang.

Mona lyckades. Vilket märktes på eftersnacket hos partifolk och allmänhet och på medias positiva reaktioner, t ex fick Mona Sahlin 3,3 i betyg av den panel av drygt 120 opinionsbildare som bedömt alla partiledares tal och det är bara Fredrik Reinfeldt som fått högre och då bara en tiondel.

Det märktes också bland röster som tidigare varit kritiska mot S. På fredagens seminarium där Tvärdrag, Socialistisk Debatt och Cogito presenterade boken ”Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras” fick de medverkande också förklara varför de ville ha Mona Sahlin som statsminister och lovorden haglade. Aron Etzler, chefredaktör för Flamman, sa: ”Fredrik Reinfeldt ser ut som en statsman, jag vill ha någon [underförstått Mona Sahlin] som är det.”

Det rödgröna samarbetet är också på riktigt och inte bara ett PR-grepp. Det har växt fram genom allt närmare samarbeten sedan 1998, finns i många kommuner och landsting och gjort att allt fler från de olika partierna lärt känna varandra och insett att vi har mycket gemensamt. På en fråga om vad som händer med det rödgröna samarbetet vid en valförlust sa Maria Ferm, språkrör för Grön Ungdom: ”Vi är rödgröna och det är vi även då.”

Almedalen 2010 blev de rödgrönas ”badtunna i Högfors”, tillfället då bilden sattes av det rödgröna samarbetet som något mer än ett tvångsäktenskap, som något som är det bästa för Sverige. Om något från denna vecka borde skrivas in i historieböckerna så är det kröningen av Mona Sahlin som de rödgrönas verkliga ledare, inte bara något som partistyrelser beslutat, utan något som tagits emot av gräsrötter, valarbetare, media och en stor allmänhet.

Read Full Post »

Alla gillar religionsfrihet i teorin, men när det handlar om konkreta förslag och situationer är stödet mer skralt, både bland politiker och allmänhet. Det uppmärksammar Svenska Missionsrådet som gett ut en lathund för politiker om religionsfrihet, och som presenterades på ett seminarium och diskuterades av en (enkönad) politikerpanel häromdagen. Per Bill (m), Stefan Atterfall (kd), Hans Linde (v) och broderskaparen Thomas Strand (s) diskuterade en del konkreta frågor och hur de ska hanteras utifrån ett religionsfrihetsperspektiv. Det blev ett intressant samtal där det rådde enighet i vissa frågor, som att vi inte ska ha något burka/niquab-förbud i Sverige, men det blev mer diskussion om omskärelse på svenska sjukhus och religiösa friskolor. Kanske beror det på att, som Hans Linde uttryckte det, att de frågorna mycket handlar om krockande religionsfrihetsfrågor: föräldrarnas rätt att uppfostra sina barn i en religiös tradition, samt barnens rätt att välja sin religion (eller avstå från den). Han ville betona barnens rätt att slippa religion i exempelvis skolan, medan motsatsen hävdades av framför allt Atterfall.

I många attitydundersökningar, liksom i den undersökning som SMR byggde sin lathund på, så finns det stort stöd för religionsfrihet i princip, eftersom den då uppfattas (med all rätt) som en rättighetsfråga. Däremot finns inte alltid särskilt stort stöd för enskilda konkreta religionsfrihetsfrågor. Ett exempel ur SMR:s rapport är att 73% av arbetsgivare föredrar att deras anställda inte bär religiösa symboler på arbetet.

Läs gärna lathunden om religionsfrihet som kan laddas ner här.

Read Full Post »

Som de andra rödgröna partiledarna besökte Mona Sahlin Visby Domkyrka på kvällen efter sitt tal för ett Nikodemussamtal som blir mer personligt än andra intervjuer och paneler under veckan, i Svenska kyrkans regi. Det blev ett samtal som började med den kanske väl uttjatade frågan om hur man skiljer på privatliv och offentlighet, men sen blev det flera andra frågor. Bland annat berättade hon om en resa till Mellanöstern, där hon visats runt i gamla Jerusalem av lutherska palestinska biskopen Munin Younan och sett hur kristna, muslimer och judar lever tillsammans där. ”Hoppet om fred i Mellanöstern lever inte trots religionerna, utan på grund av dem”, slog hon fast.

Read Full Post »

Trots att det egentligen är ett dygn kvar av almedalsveckan har lugnet lagt sig och det går en strid ström av väskor mot färjeterminalen. Även Broderskapsrörelsen har packat ihop våra saker från Metodistkyrkan där vi har hållit till under veckan och beger oss snart från Visby. Dock finns mycket kvar att skriva om allt som hänt under veckan så det kommer att fortsätta komma en del artiklar här under dagen. Mer om vad som hänt i Almedalen kommer också i nästa nummer av Tidningen Broderskap på måndag. Tack till alla som besökt våra arrangemang och gjort det här till intressant, lärorik och rolig vecka!

Read Full Post »

Almedalen var full med folk och stämningen var hög igår kväll – och Mona Sahlin höll precis ett sådant ideologiskt linjetal som jag och många mer hoppats på. Hon ägnade talet åt att utveckla och definiera begreppet Möjligheternas land som socialdemokraterna använder som valslogan.

Hon var ideologisk, tydlig och rolig när hon beskrev sin vision för ett land där människor har möjlighet att växa och utbildas, där vi solidariskt delar på bördorna och fokuserar mer vad en människa vill för framtiden än var hon kommer ifrån. Det blev mycket vård, försäkringar, arbetsmarknad, ungdomsarbetslöshet och lite utbildning, men också en del internationellt. Hon markerade kraftigt att Sverige inte ska gå med i NATO, inte ska svika den internationella solidariteten och framför allt att Socialdemokraterna aldrig någonsin kommer göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Hon talade mycket om den allmäna välfärden, och att vi ska ha ett jämlikare samhälle och allmän välfärd, inte för att vara snäll utan för att det är smartare, moderna och gör samhället mer framgångsrikt – inte bara för de med sämst villkor utan även för de rikare. Jämlika samhällen gör människor friskare, lyckligare och mer framgångsika, helt enkelt.

Hon bemötte också Reinfeldts tal om allmänintressen och särintressen genom att ta exempel på politiska beslut som tagits under mandatperioden som tydligt gynnat vissa grupper som är framför allt de små borgerliga partiernas kärnväljare, som vårdnadsbidraget och sänkning av moms på handelsgödsel, trots att experter och myndigheter varit kritiska till dessa beslut. Hon lyfta fram politik inte är något fult som vi ska undvika, utan tvärtom något vi ska använda för att bygga ett samhälle som rör sig i den riktning vi vill – för ett mer solidariskt, rättvist och jämlikt Sverige och en rättvis värld.

Read Full Post »

Människan i centrum!

Detta var rubriken för ett seminarium i Sankta Maria Domkyrka på tisdagen under Almedalsveckan. Arrangör för tillställningen var nätverket kyrka-arbetsliv och med i panelen var företrädare för LO, SACO, Svenskt Näringsliv, Sveriges Kristna råd genom två representanter. Detta är ett nätverk som ska syfta till att sätta just människan i centrum på arbetsplatsen. Det är spännande att höra ledare för de två fackförbunden och Svenskt Näringsliv, som alla tre tydligt påpekade att de är religiöst obundna, prata om vikten att ha med kyrkan i den här typen av arbete för att tillsammans skapa ett mer humant klimat på arbetsplatsen. Ur ett kristet perspektiv är det viktigt att vi som kyrkor finns med i den här typen av arbeten för att skapa ett förtroende kyrkan i dagens samhälle. Hoppas att detta viktiga arbete fortsätter och utvecklas för kyrkan behöver synas där samhället och dess medborgare behöver oss.

Jacob Arvidsson

Read Full Post »

panelen

En panel i starkt motljus

Debatt om religion och förtryck
Gulan Avci (FP), Peter Weiderud (S), Bodil Ceballos (MP), Fredik Schulte (M), Abir Alsahlani (C), Mikael Anefur (KD), Amineh Kakabaveh (V) träffades idag under ledning av Christer Sturmark, ordförande för humanisterna och Sara Larsson, redaktör på humanisten, för att diskutera flickors och kvinnors utsatthet i religiösa tankesystem.

Religionsfrihet står inte över jämlikhet
Personligen tycker jag inte att det är ok att ens andas att religionsfriheten står över vår socialdemokratiska och feministiska strävan mot jämlikhet, vilket kunde anas i debatten. Men humanisternas lösning att inte respektera människors tro och hellre köra över än diskutera med till exempel troende föräldrar är för mig helt galen.

”Erkänn att religion är ondska”
Sara Larsson var aggressiv och attackerade vid flera tillfällen panelen, som jag ser det för att vara för nyanserad. Nu spetsar jag till det, men de svar hon verkar vilja ha är att religion är ondska, religiösa föräldrar förtrycker sina barn och där bör staten ta över ansvaret.

Den här hållningen har fått stort genomslag i Sverige och många muslimer är livrädda för att deras barn ska tas ifrån dem, vilket också sker oftare och mer godtyckligt bland muslimer än för majoritetsbefolkningen. I teveprogrammet Insider rapporterades  för några år sedan om omhändertagna muslimska barn som tvingades äta skinkmackor, gå till kristna andakter och fick sin religion förtalad.

För jämställdhet – mot religiöst förtryck
Det finns ett förtryck som argumenteras för med religiösa argument, det finns ett enormt förtryck som progressiva troende motstätter sig med alla medel.

Men att vara emot religiöst förtryck är inte samma sak som att vara emot religiösa människor eller att vara emot att människor ska ha rätten att leva i enlighet med sin övertygelse.

Religionsfrihet handlar inte om rätten att kränka andra
Att leva i enlighet med sin övertygelse betyder faktiskt inte att kränka andra människor, därför behövs inte heller den rätten för att värna religionsfriheten. Christer Sturmark, det finns många muslimer som INTE vill hänga homosexuella men som ändå inte gillar Lars Vilks. Man kan inte utgå från att alla som ogillar Vilks vill hänga homosexuella, för då får vi en fruktansvärd värld och kommer aldrig att kunna lita på varandra och bygga ett samhälle ihop.

Amineh Kakabaveh briljerade
Slutligen vill jag säga att Amineh Kakabaveh briljerade vid flera tillfällen. Hon stod för ett rakryggat försvar av både stark feminism och för rätten att vara troende och kritiserade även den hetsjakt på islam som saknar motstycke gentemot någon annan grupp i vårt samhälle.

Read Full Post »

Centerledaren möttes innan sitt tal av såväl kärnkraftsdemonstranter och lätt skadeglada rödgröna ungdomsförbund som hyllade c-avhopparen Solveig Ternström. Det verkade dock inte nedslå Olofsson som höll Almedalsveckans hittills mest ideologiska tal. Kärnkraften nämnde hon (föga förvånande) inte, men desto mer om småföretagande, valfrihet, kvinnors möjligheter (framför allt till företagande och att köpa hushållsnära tjänster) och miljö. Retoriskt knöt hon an till Reinfeldts raljanta stil som inledde veckan – hon lyfta fram vårdvalet och privatiseringen av apoteket som valfrihetsreformer som de rödgröna motsätter sig och målade upp en bild av ett samhälle där det bara finns en krydda eller en frisyr – vad trist det skulle bli om alla hade hockeyfrilla och man bara kunde äta koriandersemlor. Kanske ett lustigt uttryck men det känns lite desperat att hävda att de rödgröna vill att alla ska äta koriander och ha hockeyfrilla.

Som sagt var det ett väldigt ideologiskt tal, vilket kanske hade förvånat för tio år sedan då centern var ett betydligt mindre ideologiskt parti än exempelvis moderaterna och folkpartiet. Nu var det ren liberalism, marknadsekonomi och valfrihet som gällde. Det var inte minst tydligt i frågan om RUT-avdraget som framställs som en viktig jämställdhetsreform där kvinnor nu kan få sovmorgon och inte behöva oroa sig för städning. En given invändning mot det är ju att fråga sig – sovmorgon för vem? Maud vänder sig till kvinnor, men en inte så stor grupp av kvinnor utan de som är (potentiella) företagare och/eller tjänstemän, medelklass som fått råd att köpa hushållsnära tjänster och inte drabbats av den ojämna fördelning av tillgång på exempelvis vård och apotek som uppstått efter vårdval och privatisering.

De internationella frågorna har, som Peter kommenterade här på bloggen tidigare under veckan, inte varit särskilt framträdande i almedalstalen hittills och Olofsson var inget undantag. Miljöfrågorna fanns med och fick även en internationell vinkel men i övrigt kom inte mycket internationellt. Kanske kan det i någon mån bero på n tydliga blockpolitiken, där partierna inom respektive block inte vill konkurrera med varandra och därmed gör viss arbetsfördelning. Då hamnar inte utrikesfrågorna hos Centern.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 319 andra följare