Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2012

Idag på morgonen attackerade israelisk militär Ship to Gazas fartyg Estelle. Precis som för två år sedan skedde angreppet på internationellt vatten, vilket innebär ett brott mot folkrätten och synliggör brutaliteten i Israels blockad av Gaza. I rapporter jag fått nu på morgonen tycks det som att ingen enskild individ kom till skada, vilket är en stor lättnad.

Israels blockad av Gaza måste upphöra för att en fredlig och varaktig lösning mellan israeler och palestiniern skall vara möjlig. Vi förväntar oss att utrikesminister Carl Bildt fördömer Israels bordning av Estelle och för saken vidare i alla relevanta internationella sammanhang.

Estelles färd syftade inte enbart till att lindra Gaza-bornas humanitära nöd, utan också till att återupprätta Gaza-bornas grundläggande rätt att importera och exportera varor och att fritt resa in och ut ur området. I denna fråga går den humanitära och den politiska kampen hand i hand. Situationen i Gaza kan inte reduceras till ett humanitärt problem, konflikten är i grunden politisk. Estelles och Ship to Gazas styrka består i att de kombinerar ett humanitärt och ett politiskt uppdrag.

Ship to Gaza har seglat Estelle från Umeå till Gaza. Resan påbörjades i juni och Estelle är nu i mitten av oktober på väg att nå Gaza. Längs vägen har hon med sin slutdestination Gaza City gjort 20 stopp och mötts av stort stöd för Ship to Gazas grundläggande mål: att bryta blockaden av Gaza. Estelle är i sig en symbol för det samhälle och de relationer mellan folk som Ship to Gaza och miljoner vanliga människor vill bygga. Medelhavet är en länk mellan människor. De som bygger murar och inför blockader förstör möjligheten att bygga en bättre värld.

Vi ser med sorg och vrede på Israels olagliga bordning av Estelle och våra tankar är med alla hårt prövade människor i det isolerade Gaza.

Annonser

Read Full Post »

Protesterna efter spridningen av den konstnärligt undermåliga filmen ”Muslimers oskuld” har efter några veckor klingat av. Men de har, tillsammans med protester mot publicering av karikatyrer av profeten Muhammed, gett bekräftelse på ett fenomen som kräver ett nytt politiskt förhållningssätt.

Religions- och kulturfrågor har blivit hård säkerhetspolitik. Utrikesministrar tvingas ge röst åt frustrerade opinioner eller gjuta olja på vågorna. Publicister ställs inför frågor om självcensur av ett slag som tidigare bara gällde försvarshemligheter.

Det är lätt att ta avstånd från allt våld och hot om våld, eller hålla med i den kritik av intoleranta muslimer som Omid Agharaji uttrycker i sin Brännpunktartikel. Men precis som publister i arabvärlden tar avstånd från pöbelförsök att begränsa yttrandefriheten, behöver vi i väst anstränga oss för att förstå varför det blir så kraftiga reaktioner på det som för de flesta bara är plumpa konstverk. Vi som värnar yttrandefriheten behöver ta ansvar för att bryta en ond cirkel.

I många länder där protesterna varit starka erbjuder staten inte människor säkerhet, välfärd och mänskliga rättigheter, utan är en repressiv struktur och individens fiende. Demokratiska stater vinner genom fungerande institutioner legitimitet från individen. Annars blir makthavare inte omvalda.

Den arabiska våren var en protest mot diktatur och att staten förtrycker sin befolkning. För den som saknar bröd för dagen kan religiösa gruppers välgörenhet vara det som håller familjen vid liv. Den som i detta läge kränker profeten trampar på den struktur som är den fattiges enda sociala skyddsnät. Även rika i länder utan generell välfärd har skäl att vara tacksamma för islams välgörenhet. Den befriar från plikten att betala den skatt som kunde ha betalt en fungerande stat.

Många muslimer i och utanför Europa upplever sig dessutom, med viss rätt, illa behandlade av just européer. Integrationspolitiken fungerar dåligt, rättigheter beskärs och de behandlas nedlåtande eller rasistiskt. Efter 11 september har de upplevt ökad hets. Europa har därtill koloniserat och sugit ut muslimer i århundraden.

En säkerhetspolitik som hanterar religion som säkerhetshot kan inte byggas på den maktpolitiska logiken att söka säkerhet mot fienden. Det handlar istället om att använda efterkrigstidens insikt: att söka säkerhet tillsammans.

Vår militära alliansfrihet är i detta sammanhang en viktig tillgång. Den uppladdning som idag sker mellan Syrien och Turkiet, riskerar att göra alla Nato-länder mindre säkra, som en konsekvens av Natos artikel fem, och beroende på om Nato söker Syriens militära attacker på Turkiet som en väg att gå runt det ryska vetot i FN:s säkerhetsråd för ett militärt ingripande. Men utöver den folkrättliga bas och handlingsfrihet som vår militära alliansfrihet ger, behöver vi utveckla fyra säkerhetspolitiska områden för att skapa en gemensam säkerhet för Europa och den muslimska världen:

1. Omedelbara hot ska mötas polisiärt och inte militärt. Det misstag USA gjorde efter 11 september, att möta attackerna militärt istället för polisiärt bröt den positiva nedrustningstrenden efter kalla krigets slut och fick islam att ersätta kommunismen som hot. Det finns reella hot, men de måste mötas inom ramen för rättsstaten och med full respekt för folkrätt och mänskliga rättigheter. Sverige är idag säkrare än några av de grannländer som valde att gå i armkrok med USA i Irak-kriget, men samarbetet med CIA för att utvisa Egyptensvenskarna eller för att delge konstruktionsritningar av svenskbyggda skyddsrum i Bagdad har gjort oss mindre och inte mer säkra.

2. Acceptera ingen diskriminering av muslimer och judar. Europas integrationspolitik har stora brister och den högerpopulistiska motreaktion som växer fram i de flesta länder är idag en säkerhetsrisk. Sverige har lyckats bättre än många grannländer vad gäller försörjning, demokratisk delaktighet och att stå emot krav på generalla förbud av slöja och minareter. Men även hos oss finns subkulturer av permanent utanförskap, som kombinerat med populistiska krav på olika inskränkningar av religionsfriheten kan bli eldfängd.

3. En folkrättsligt konsekvent utrikespolitik. Västvärldens dubbelmoral mot Mellanöstern måste upphöra. Det faktum att Israel medvetet obstruerar säkerhetsrådsresolutioner utan konsekvenser, medan Irak anfölls utan stöd i säkerhetsrådet, vållar djupa sår. Eller att selektivt erkänna val, även om de gått rätt till. Sverige har också här en bättre politik än många grannländer. Vårt traditionella stöd för en palestinsk stat, vår vägran att delta i Irakkriget och vårt deltagande i FN-aktionen för Libyen har stärkt vår säkerhet. Samtidigt ska vi vara medvetna om att vår envisa medverkan i det misslyckade kriget i Afghanistan, vår oförmåga att erkänna det palestinska valet 2006 eller folkpartiets och kristdemokraternas inflytande på regeringen mot ett erkännande av Palestina har ett säkerhetspolitiskt pris.

4. Ta ansvar för yttrandefriheten. Att ha rätt att säga allt, innebär inte att det är lämpligt att säga allt. De filmer, karikatyrer eller konstverk som under senare år vållat så starka känslor är alla medvetna provokationer. De når uppmärksamhet, inte på grund av sina kvalitéer, utan för den provokation de skapar. Media har ett ansvar att skildra den uppståndelse som blir, och en självcensur i detta avseende innebär risker för yttrandefriheten. Däremot har publicister och konstnärer anledning att självkritiskt ställa frågan varför man vill medverka i den plumpa och rasistiska initiala publicering eller utställning av dessa provokationer.

Yttrandefriheten är fundamental för vår demokrati och dess uppgift är att granska makt. Här används den istället för att kränka en utsatt grupp och häda det många människor håller heligt. Det finns en parallell i Sverige på religionsfrihetens område. Pingstpastorn Åke Gréen ägnade sig, i skydd av religionsfriheten, åt att kränka homosexuella och fälldes i tingsrätten för hets mot folkgrupp. Han friades i hovrätten, inte för att de gjorde en mildare bedömning av hans hets, men för att en fällande dom skulle inneburit en allvarlig inskränkning i religionsfriheten.

Domen fungerade för att de som främst har att ta ansvar för religionsfriheten – de religiösa samfunden – stod upp och tog avstånd från innehållet i hans budskap. Kunde vi få samma förhållningssätt från majoriteten av publicister; att värna yttrandefriheten som rätt, men ta avstånd från kränkningar av utsatta i dess namn. Då skulle jordmånen för islamhatande teckningar, filmer och andra konstyttringar vittra bort. Det stoppar inte rasister, men det gör dem ointressanta.

Den stora tragedin är i detta sammanhang inte de onda människornas ondska. Den måste vi lära oss att leva med.

Den stora tragedin är de goda människornas tystnad.

Read Full Post »