Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Kammarrättens beslut att tillåta barnen i en ortodox judisk familj i Göteborg hemundervisning har med rätta vållat en del uppståndelse. Frågan är nämligen inte alldeles enkel.

De fyra barnen – 6-14 år – har tidigare undervisats i hemmet, men i och med att skollagen skärptes i fjol hade stadsdelsnämnden i Göteborg beslutat att barnen ska gå i vanlig skola. Kammarrätten har konstaterat att vid en samlad bedömning kan inte en vanlig skola möta Chabadbarnens behov, t ex vad gäller koshermat och säkerhet.

Det har fått bl a skolborgarrådet i Stockholm, Lotta Edholm, att önska ytterligare skärpning av lagen.

Det är bra att lagen skärptes. Hemundervisning innebär en avgränsning för barnen som kan få mycket allvarliga konsekvenser längre fram i livet. Men jag tror inte vi kommer längre med ytterligare lagskärpningar. Det kommer alltid att finnas gränsfall som är svårt att hantera med mindre än att man tar frågan i varsam dialog. Och detta är ett fall som inte ska ses som prejudicerande.

Hade familjen bott i Stockholm hade de förmodligen också där krävt hemundervisning. Men där finns ett alternativ i den judiska skolan, som kan erbjuda en trygg miljö, koshermat och respekt för barnens andra behov, vilket förmodligen fått Kammarrätten att vid en samlad bedömning väga åt andra hållet.

Jag skulle önska att vi hade en samlad svensk skola – med kommunala och andra alternativ – som klarar alla kulturers behov, eftersom det är så enastående rikt när kulturer kan brytas mot och lära av varandra.

Men ofta är det inte alldeles enkelt att vara i minoritet. Därför kan ibland religiösa friskolor, som lyder under svensk skollag, skolinspektion och följer svensk läroplan, vara bättre för integration. Det ger eleverna möjlighet att vara tryggare. Det visar erfarenheterna från t ex muslimska friskolor för de första skolåren, och den anrika judiska Hillelskolan.

Den judiska gruppen finns av historiska skäl koncentrerad till några få orter i Sverige, Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Men det är bara Stockholm som har en judisk skola. Kanske det kunde vara värt att dessa kommuner och det Judiska Centralrådet tillsammans diskuterar hur man kan förbättra situationen på dessa orter.

Det fanns för övrigt en judisk skola i Göteborg, men den gick upp i den allmänna folkskolan 1842. Kanske det kan vara bra att ta hjälp av Judiska Centralrådet för en djupare dialog också i detta specifika fall? Det borde finnas goda möjligheter att hitta en väg framåt, om man kan öka möjligheterna att förstå varandras perspektiv mellan kommunen och den aktuella familjen.

Integration har samma latinska stam som integritet – att lämna någon oskadd. Integration handlar alltså inte om att majoriteten ska utplåna minoritetens särart, utan att söka ett samspel där båda kan berikas. I detta fall främst att barnen kan berikas genom en så normal skolgång som möjligt.

Annonser

ISP, den myndighet som ger tillstånd till vapenexport, har nyligen presenterat statistiken över beviljade tillstånd för juli-september. Här hittar vi diktaturerna Algeriet och Brunei, men också Thailand och Indien där det pågår gränskonflikter liksom omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Även länder med stor fattigdom, som Sydafrika, finns med vilket rimmar illa med PGU – Politik för global utveckling.

Statistiken är knapphändig så det är svårt att veta exakt vad och hur mycket exporten omfattar, men när det gäller Algeriet gör pressuppgifter gällande att det kan handla om sjömålsrobotsystem som Saab Bofors Dynamics levererar till två fregatter.

Till skillnad från i våras så hittar vi dock inte Saudiarabien, Bahrain och Förenade Arabemiraten. Läs statistiken i sin helhet här och regeringens årliga skrivelse för uttolkning av beteckningarna (sidorna 69-70) här.

Dessutom pågår en intensiv lobby från regering och försvarsindustri för export till Sydostasien där Saab hoppas få sälja Jas Gripen till Indonesien. Även detta skulle vara tveksamma affärer, då det spär på en redan pågående kapprustning i regionen samtidigt som situationen för mänskliga rättigheter är allvarlig.

För en granskning av hur olika länder respekterar demokratiska fri- och rättigheter läs Freedom House senaste rapport här. ”Not free” är det som brukar betecknas som diktatur.

Klas Corbelius

Det är oroväckande att företrädare för regeringen, som försvarsminister Karin Enström, har så svårt att kalla en diktatur för en diktatur. Det är faktiskt inte särskilt svårt att säga vilket land som är vad.

Det skriver Klas Corbelius, ansvarig för vapenexportfrågor i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, i Norrköpings Tidningar med anledning av den pågående utredningen om exportkontroll av krigsmateriel.

Det var en överenskommelse mellan regeringspartierna och Socialdemokraterna som drev fram utredningen i syfte att skärpa exportkontrollen. Nu är det upp till bevis för att se till att vi får tydliga och trovärdiga regler. Läs artikeln här.

Jag vaknade strax före fem i morse av att böneutroparen i den lokala moskén tillkännagav att det är dags att samlas till bön för att möta en ny dag. Moskéerna i Erbil i norra Irak är minst lika talrika som kyrkorna i Stockholm och böneutropen kan mäta sig med kyrkklockorna.

Självklart finns det kyrkklockor också i Erbil. De ringer flitigt i de kristna kvarteren i stadsdelen Ainkawa.

Däremot har vi ännu inga böneutrop i Stockholm. Men den s-styrda kommunen Botkyrka har börjat driva frågan och nyligen beslöt byggnadsnämnden i kommunen att riva upp den bestämmelse i detaljplanen som gjordes inför moskébygget i Fittja 1994 om att inga böneutrop får ske i minareten.

Alla utom KD stod bakom beslutet, vilket rymmer en särskild tragedi. Ett parti som formats utifrån frikyrkliga religionsfrihetskrav, visar sig vara det mest religionsfrihetsfientliga när det handlar om någon annan än dem själva. Dock ska sägas att KD:s partiledare inte delar det lokala motståndet.

Men böneutropen i Fittja kommer inte att drastiskt förändra kulturmiljön, och inte att väcka Botkyrkaborna i soluppgången. Det mest radikala förslaget handlar om utrop i samband med fredagsbönen. Men det kan också handla om första fredagen varje månad eller två gånger per år.

Jag hoppas att Botkyrka vågar ta det mest radikala steget och att fler kommuner kan följa efter. Allt som kan hjälpa svenska muslimer att ta och hitta en naturlig plats i det svenska samhället är en hjälp för integration.

Det är inte första gången Botkyrka plogar i integrationsfrågor. Om tio år kommer förhoppningsvis böneutrop i Stockholm vara minst lika vanliga som kyrkklockor i Erbil.

Idag på morgonen attackerade israelisk militär Ship to Gazas fartyg Estelle. Precis som för två år sedan skedde angreppet på internationellt vatten, vilket innebär ett brott mot folkrätten och synliggör brutaliteten i Israels blockad av Gaza. I rapporter jag fått nu på morgonen tycks det som att ingen enskild individ kom till skada, vilket är en stor lättnad.

Israels blockad av Gaza måste upphöra för att en fredlig och varaktig lösning mellan israeler och palestiniern skall vara möjlig. Vi förväntar oss att utrikesminister Carl Bildt fördömer Israels bordning av Estelle och för saken vidare i alla relevanta internationella sammanhang.

Estelles färd syftade inte enbart till att lindra Gaza-bornas humanitära nöd, utan också till att återupprätta Gaza-bornas grundläggande rätt att importera och exportera varor och att fritt resa in och ut ur området. I denna fråga går den humanitära och den politiska kampen hand i hand. Situationen i Gaza kan inte reduceras till ett humanitärt problem, konflikten är i grunden politisk. Estelles och Ship to Gazas styrka består i att de kombinerar ett humanitärt och ett politiskt uppdrag.

Ship to Gaza har seglat Estelle från Umeå till Gaza. Resan påbörjades i juni och Estelle är nu i mitten av oktober på väg att nå Gaza. Längs vägen har hon med sin slutdestination Gaza City gjort 20 stopp och mötts av stort stöd för Ship to Gazas grundläggande mål: att bryta blockaden av Gaza. Estelle är i sig en symbol för det samhälle och de relationer mellan folk som Ship to Gaza och miljoner vanliga människor vill bygga. Medelhavet är en länk mellan människor. De som bygger murar och inför blockader förstör möjligheten att bygga en bättre värld.

Vi ser med sorg och vrede på Israels olagliga bordning av Estelle och våra tankar är med alla hårt prövade människor i det isolerade Gaza.

Protesterna efter spridningen av den konstnärligt undermåliga filmen ”Muslimers oskuld” har efter några veckor klingat av. Men de har, tillsammans med protester mot publicering av karikatyrer av profeten Muhammed, gett bekräftelse på ett fenomen som kräver ett nytt politiskt förhållningssätt.

Religions- och kulturfrågor har blivit hård säkerhetspolitik. Utrikesministrar tvingas ge röst åt frustrerade opinioner eller gjuta olja på vågorna. Publicister ställs inför frågor om självcensur av ett slag som tidigare bara gällde försvarshemligheter.

Det är lätt att ta avstånd från allt våld och hot om våld, eller hålla med i den kritik av intoleranta muslimer som Omid Agharaji uttrycker i sin Brännpunktartikel. Men precis som publister i arabvärlden tar avstånd från pöbelförsök att begränsa yttrandefriheten, behöver vi i väst anstränga oss för att förstå varför det blir så kraftiga reaktioner på det som för de flesta bara är plumpa konstverk. Vi som värnar yttrandefriheten behöver ta ansvar för att bryta en ond cirkel.

I många länder där protesterna varit starka erbjuder staten inte människor säkerhet, välfärd och mänskliga rättigheter, utan är en repressiv struktur och individens fiende. Demokratiska stater vinner genom fungerande institutioner legitimitet från individen. Annars blir makthavare inte omvalda.

Den arabiska våren var en protest mot diktatur och att staten förtrycker sin befolkning. För den som saknar bröd för dagen kan religiösa gruppers välgörenhet vara det som håller familjen vid liv. Den som i detta läge kränker profeten trampar på den struktur som är den fattiges enda sociala skyddsnät. Även rika i länder utan generell välfärd har skäl att vara tacksamma för islams välgörenhet. Den befriar från plikten att betala den skatt som kunde ha betalt en fungerande stat.

Många muslimer i och utanför Europa upplever sig dessutom, med viss rätt, illa behandlade av just européer. Integrationspolitiken fungerar dåligt, rättigheter beskärs och de behandlas nedlåtande eller rasistiskt. Efter 11 september har de upplevt ökad hets. Europa har därtill koloniserat och sugit ut muslimer i århundraden.

En säkerhetspolitik som hanterar religion som säkerhetshot kan inte byggas på den maktpolitiska logiken att söka säkerhet mot fienden. Det handlar istället om att använda efterkrigstidens insikt: att söka säkerhet tillsammans.

Vår militära alliansfrihet är i detta sammanhang en viktig tillgång. Den uppladdning som idag sker mellan Syrien och Turkiet, riskerar att göra alla Nato-länder mindre säkra, som en konsekvens av Natos artikel fem, och beroende på om Nato söker Syriens militära attacker på Turkiet som en väg att gå runt det ryska vetot i FN:s säkerhetsråd för ett militärt ingripande. Men utöver den folkrättliga bas och handlingsfrihet som vår militära alliansfrihet ger, behöver vi utveckla fyra säkerhetspolitiska områden för att skapa en gemensam säkerhet för Europa och den muslimska världen:

1. Omedelbara hot ska mötas polisiärt och inte militärt. Det misstag USA gjorde efter 11 september, att möta attackerna militärt istället för polisiärt bröt den positiva nedrustningstrenden efter kalla krigets slut och fick islam att ersätta kommunismen som hot. Det finns reella hot, men de måste mötas inom ramen för rättsstaten och med full respekt för folkrätt och mänskliga rättigheter. Sverige är idag säkrare än några av de grannländer som valde att gå i armkrok med USA i Irak-kriget, men samarbetet med CIA för att utvisa Egyptensvenskarna eller för att delge konstruktionsritningar av svenskbyggda skyddsrum i Bagdad har gjort oss mindre och inte mer säkra.

2. Acceptera ingen diskriminering av muslimer och judar. Europas integrationspolitik har stora brister och den högerpopulistiska motreaktion som växer fram i de flesta länder är idag en säkerhetsrisk. Sverige har lyckats bättre än många grannländer vad gäller försörjning, demokratisk delaktighet och att stå emot krav på generalla förbud av slöja och minareter. Men även hos oss finns subkulturer av permanent utanförskap, som kombinerat med populistiska krav på olika inskränkningar av religionsfriheten kan bli eldfängd.

3. En folkrättsligt konsekvent utrikespolitik. Västvärldens dubbelmoral mot Mellanöstern måste upphöra. Det faktum att Israel medvetet obstruerar säkerhetsrådsresolutioner utan konsekvenser, medan Irak anfölls utan stöd i säkerhetsrådet, vållar djupa sår. Eller att selektivt erkänna val, även om de gått rätt till. Sverige har också här en bättre politik än många grannländer. Vårt traditionella stöd för en palestinsk stat, vår vägran att delta i Irakkriget och vårt deltagande i FN-aktionen för Libyen har stärkt vår säkerhet. Samtidigt ska vi vara medvetna om att vår envisa medverkan i det misslyckade kriget i Afghanistan, vår oförmåga att erkänna det palestinska valet 2006 eller folkpartiets och kristdemokraternas inflytande på regeringen mot ett erkännande av Palestina har ett säkerhetspolitiskt pris.

4. Ta ansvar för yttrandefriheten. Att ha rätt att säga allt, innebär inte att det är lämpligt att säga allt. De filmer, karikatyrer eller konstverk som under senare år vållat så starka känslor är alla medvetna provokationer. De når uppmärksamhet, inte på grund av sina kvalitéer, utan för den provokation de skapar. Media har ett ansvar att skildra den uppståndelse som blir, och en självcensur i detta avseende innebär risker för yttrandefriheten. Däremot har publicister och konstnärer anledning att självkritiskt ställa frågan varför man vill medverka i den plumpa och rasistiska initiala publicering eller utställning av dessa provokationer.

Yttrandefriheten är fundamental för vår demokrati och dess uppgift är att granska makt. Här används den istället för att kränka en utsatt grupp och häda det många människor håller heligt. Det finns en parallell i Sverige på religionsfrihetens område. Pingstpastorn Åke Gréen ägnade sig, i skydd av religionsfriheten, åt att kränka homosexuella och fälldes i tingsrätten för hets mot folkgrupp. Han friades i hovrätten, inte för att de gjorde en mildare bedömning av hans hets, men för att en fällande dom skulle inneburit en allvarlig inskränkning i religionsfriheten.

Domen fungerade för att de som främst har att ta ansvar för religionsfriheten – de religiösa samfunden – stod upp och tog avstånd från innehållet i hans budskap. Kunde vi få samma förhållningssätt från majoriteten av publicister; att värna yttrandefriheten som rätt, men ta avstånd från kränkningar av utsatta i dess namn. Då skulle jordmånen för islamhatande teckningar, filmer och andra konstyttringar vittra bort. Det stoppar inte rasister, men det gör dem ointressanta.

Den stora tragedin är i detta sammanhang inte de onda människornas ondska. Den måste vi lära oss att leva med.

Den stora tragedin är de goda människornas tystnad.

I Berlin demonstrerade i helgen muslimer och judar tillsammans för religionsfriheten i Tyskland.

Efter att en domstol i Köln för en tid sedan förbjöd omskärelse av pojkar, med motiveringen att det tillfogar allvarlig kroppskada. Efter det har ett flertal läkare i Tyskland vägrat utföra ingreppet, eftersom man fruktar juridiska konsekvenser.

I våras initierades en liknande debatt i Sverige. En grupp humanister, med stöd från kristna och politiker, argumenterade för att förbjuda omskärelse av pojkar med hänvisning till barnkonventionen.

Debatten är väldigt europeisk. En tredjedel av världens manliga befolkning är omskurna. I USA har det länge av medicinska skäl varit en rutinåtgärd och fortfarande omskärs drygt hälften av pojkarna och av den manliga befolkningen är 80 procent omskurna. Över 60 procent av Afrikas män är omskurna och majoriteten av Australiens män, förutom de nästan 100 procenten i den muslimska världen på Balkan, i Arabvärlden, Central-, Syd- och Sydostasien. Enbart den judiska gruppen representerar närmare 10 miljoner pojkar och män globalt sett.

WHO rekommenderar åtgärden i Afrika söder om Sahara därför att den bevisat minskar risken kraftigt för överföring av HIV-infektion. Det fick nyligen en grupp parlamentariker i Zimbabwe att låta omskära sig. Man vet från jämförande studier mellan hinduiska och muslimska kvinnor i Indien att det minskar risken för olika typer av cancer i underlivet hos kvinnor.

Det går liksom inte att komma ifrån att enda egentliga skälet bakom debatterna i Sverige och Tyskland är en medveten eller omedveten religionsfobisk hållning. Ett tämligen bisarrt hävdande av att värnet av de mänskliga rättigheterna kräver förbud, som egentligen bara kan motiveras om man utgår från en antisemitisk eller islamofobisk hållning.

Barnkonventionen värnar även barnens rätt till religionsfrihet och föräldrarnas rätt att ge barnet ledning. Barnkonventionen reglerar staternas skyldigheter gentemot barn och deras föräldrar. Att hänvisa till barnkonventionen borde alltså innebära att staten inte får hindra barnen eller deras föräldrar att kunna dela familjens religiösa seder.

Självfallet finns gränsdragningsfrågor, men i detta fall är frågan om inte rentav ett förbud skulle vara det som står i motsats till barnkonventionens intentioner. Individfixeringen är total europisk, eller snarare nordeuropeisk. Kulturell ensamhet torde vara det hot vi behöver värna såväl föräldrar som barn emot.

Att stå upp för de mänskliga rättigheterna som en odelbar helhet är viktigare än någonsin.