Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘alliansfrihet’

reinfeldtInga skratt och två applåder, det blev Reinfeldts belöning för sin historiska exposé.

För er som inte lyssnade så inledde han alltså med ett halvt tal om stormaktstiden och Poltava och avslutade med att antydningar om att han nästa år kommer att prata om nutid, verklighet och konkret politik.

Hans exposé utmynnade så småningom i hintar om att alliansfriheten nu är förbi, att biståndet ska sänkas och att både Olof Palme och Sverigedemokraterna har fel.

Även om han ännu vägrar svara på om han tänker samarbeta med SD om de kommer in så ska han ha viss heder för att han antydde att de ska sluta tjafsa om vår stormaktstid eftersom Sverige har en obehaglig, blodig och politiskt ganska perifer position i Europa. Tiderna har ändrats, vi kan inte hålla på med att hålla oss utanför, för nuförtiden kan vi faktiskt lita på andra länder vi ingår unioner med. Men att detta ska leda till att vi ska lämna alliansfriheten bakom oss är förstås ett felslut, som det är fult att använda anti-SD-retorik för att nå.

Olof Palme kritiserades (utan att hans namn nämndes) för att Sverige under hans tid brydde sig mer om andra länder ”ju längre bort de låg”, och inte tog tag i närområdet som Fredrik nu gör enligt devisen ”ju längre bort, desto mindre viktigt”. Han pratade också om att resurser ska inte hamna i korrupta fickor och flera andra tydliga markörer om att det är ok att biståndet sänks (eftersom mottagarna ändå är korrupta).

Fredrik sa också det ganska märkliga att det tagit 18 år av medlemskap i EU innan vi lyckades bli ordförande. Men Göran Persson höll faktiskt i klubban redan 2001, Fredrik! En annan lätt historieförfalskning var att Reinfeldt pratar om klimatlandvinningar, och att man ska vara moderat om man vill ha ett bra klimat. Men bland annat den utfasning av oljeuppvärmning av hus som han berömmer sig för, röstade han ju emot!

Fredrik vill ge finansinspektionen i uppdrag att granska bankerna. Är det inte ganska populistiskt? Kanske ska han ge livsmedelsverket i uppdrag att jobba med matsäkerhet också, och datainspektionen att skydda vår integritet när man ändå håller på? Eller nåt annat som redan är klart. Lätt att hålla vallöften som redan är verklighet.

Tunt med besked kan vara en sammanfattning av talet, man ska lösa arbetslösheten, (men utan att satsa på offentliga sektorn), man ska lösa klimatfrågan (utan att ha särskilt ambitiösa mål för de egna koldioxidutsläppen) och alliansens ”riktiga allians” är mycket mer lämpad att styra Sverige eftersom den är mer etablerad.

Pensionärerna, ungdomarna och löntagarna verkar ha slutat existera för Fredrik.

Ytterligare ett bevis på att Fredrik bestämt sig för att segla över politiken och inte ta i de konkreta frågorna:

reinfeldt2

UPPDATERAT, andra om talet: SvD, SvD blogg, Aftonbladet, DN Exp, Exp2, Exp3.

Klimatet huvudfråga i Reinfeldts tal. Statsministern lade tonvikten på globalt ansvarstagande när han talade i Almedalen.

Retorikexperten: Statsmannakostymen satt säkert.

Astrid E Johansson i Almedalsbloggen. ”Då är det bra att vi har en snäll (eller dryg?) statsminister som upplyser om att kameran filmar åt fel håll.”

Analys: Så talar Reinfeldt. Bra på

Taggar: , , , , , , , , ,

Almedalsbloggare: Maria Ferm dissar Reinfeldt, Hur het är Reinfeldt?, I väntan på statsministern, Lyssna på de rödgröna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, President Sarkozy i Stockholm, Ledarsidan idag, Satsningar på de unga istället för sänkta skatter, Bland maskrosor, Almedalen och svårtolkad opinion, ”Totalsågning av regeringen”, ”Vi måste göra nåt”

Annat om Almedalen: Sahlins revansch, ”Svenska folket vill ha jobb före skattesänkningar”, Kristdemokraterna: Fjäskets år., ? Så här ska ni nå unga!, Borgs attack mot företagen, Anders Borg byter fot om den ekonomiska politiken, Peter Eriksson: ”Börjar inte så bra”, Matglad Eriksson talade i rödgröna termer, Borg till attack mot arbetsgivarna (Almedalsblogg), ”Vi ska bli världens friaste land”, Anders Borg försvarar svensk arbetsrätt, Filippa Reinfeldts succékväll (Politikerbloggen)

Foto 1: Gotlands kommun Foto 2: Irmeli Krans

Read Full Post »

Förra veckan var jag i Irak, där uppbyggnaden av internetkapaciteten inte har prioriterats efter den USA-ledda invasionen.

Det gjorde att jag för första gången på många år inte hade möjlighet att följa den svenska riksdagens utrikesdebatt i realtid. Åren 1994 till 1999 var jag talskrivare till utrikesministern och höll då i pennan för regeringens utrikesdeklarationer. Åren därefter har jag spänning följt varje utrikesdeklaration lika mycket för att läsa vad som inte står, för vad som där står.

Att arbeta fram en utrikesdeklaration är en omfattande process. Det första utkastet gick ofta att få ihop på ett par dagar. Men sedan följde en process på ungefär en månad med mängder av synpunkter, där formuleringar skulle nagelfaras, balanser åstadkommas och speciella, ibland udda, önskemål bejakas eller förkastas. Först från UD:s alla sakenheter, därefter från övriga ministrar. Till slut var dokumentet så färdigkokt, och förhoppningsvis inte alldeles urvattnat, att utrikesministern kunde göra de sista avvägningarna och leverera texten, exakt så lång som Riksdagens regler kräver.

Det genuina förarbetet gör att ambassaderna i Stockholm och utrikesdepartementen runt om i världen läser med lupp. Här kan kremlologerna läsa ut kursförändringar och nya prioriteringar i svensk utrikespolitik. Det är ett dokument som går att lita på, utan lapsusar, slarv och stavfel.

Det som får oss och ambassadernas säkerhetspolitiska rapportörer att höja extra på ögonbrynen denna gång är att regeringen för första gången utelämnar skrivningen att Sverige är militärt alliansfritt. Det har de senaste 20 åren gjorts många försök, och jag har själv bidragit till några av dem, att varsamt nytolka innehållet i den militära alliansfriheten i ljuset av kalla krigets slut och svenskt EU-medlemskap. Men det har aldrig, förrän nu, varit tal om att utelämna detta svenska säkerhetspolitiska fundament.

Den signal det skickar till omvärlden är kraftfull. I kombination med senare tids urgröpta inhemska försvarsförmåga kan den också tolkas som logisk. Vår militära alliansfrihet förutsätter att vi själva, enligt FN-stagdans artikel 51, kan värna vårt territorium. Däremot samarbetar vi med andra när det gäller att uppfylla det andra undantaget från FN-stadgans våldsförbud – att på FN:s uppdrag värna fred vid internationella kriser.

Att Carl Bildt inte är någon varm vän av den militära alliansfriheten vet vi sedan mer än 20 år. Att folkpartiet vill gå med i Nato är också gammalt. Att detta är en fråga där kristdemokraterna enkelt anpassar sig till majoriteten i regeringen är inte heller märkligt. Det nya är att centern, som tidigare stått lika stadig i frågan om svensk militär alliansfrihet som man gjorde mot kärnkraften, har släppt igenom denna doktrinförändring.

En och annan rapportör kommer också att berätta att den socialdemokratiska utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin valde att inte angripa Carl Bildt för det anmärkningsvärda utelämnandet av svensk militär alliansfrihet. Men alla är medvetna om att detta är ett debattinlägg som kommer till helt utan den typ av resursmaskineri som regeringen har tillgång till. Här finns förståelse för att det kan uppstå en lapsus.

Spelar det då någon roll att regeringen vill ta ett steg mot svenskt Nato-medlemskap?

Vad det handlar om är inte huruvida vi ska samarbeta med Nato för fredsinsatser på FN:s uppdrag. Det gör vi sedan det kalla krigets slut med stor respekt och framgång. Vad det handlar om är att ansluta till Natos artikel 5, den håra kärnan om gemensamt försvar – en för alla, alla för en.

Sverige har varit militärt alliansfritt i tvåhundra år. Vi kom till den slutsatsen för att undvika att mot vår egen vilja dras in i krig. Det har, åtminstone inte efter andra världskriget, aldrig varit fråga om att söka fred i isolering. Tvärtom har den militära alliansfriheten givet oss möjligheter att vara särskilt aktiva för politiska lösningar av konflikter.

Den militära alliansfriheten är inte omodern. Men att kliva in under artikel 5, som ju handlar om att tillsammans med dem som finns i upplevda värmen söka säkerhet mot någon utanför, skulle vara att ta en omväg in i framtiden. Säkerhet byggs idag med, inte mot, den andre.

Det skulle inte göra oss själva säkrare, och inte heller bidra till att vår omvärld blev det. Det finns inget att vinna, men en del att förlora.

Det är också en av lärdomarna efter en vecka i Irak. Skillnaden i respekt för de länder som valde att inte följa de ledande Nato-ländernas invasion i mars 2003, jämfört med de som slöt upp på den USA-ledda alliansen ambitioner, är stor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , bloggare från Arboga, Karlstad, Västerås och i Stockholmbloggkartan

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 319 andra följare