Den debatt om kristen höger och vänster som jag haft i tidningen Dagen under december har varit bra i den meningen att den klargjort de tydliga skillnader som finns mellan kristna socialdemokrater och kristdemokrater. Den har visat att det idag är relevant att tala om kristen – eller religiös – höger och vänster i svensk politisk debatt.
En organiserad kristen vänster har vi haft i åtminstone de 80 år som Broderskapsrörelsen funnits. Det intressanta nya är den kristdemokratiska resan från att ha velat bära både höger och vänsterkrav till att bli mer förutsägbara som företrädare och drivande av politiska högerkrav.
I sakfrågorna är Attefall och jag överens om att vi tycker olika och vill olika vägar framåt. Men han skäms för att kalla sig höger. Det beror självfallet på att svensk kristenhet, som KD riktar sig till, i huvudsak ser sig själv som en progressiv samhällskraft, där jämlikhet, solidaritet och rättvisa är viktiga begrepp. Att vara höger, men inte medge det, blir därför ett sätt att både försöka ha kakan och äta upp den.
Det taktiska att vara höger, men inte medge det, kan dock visa sig vara ett strategiskt misstag. Väljarna är medvetna i sina val, vare sig det är till vänster eller höger man önskar samhällsutvecklingen. Broderskapsrörelsens roll är att söka övertyga varför vänsteralternativet ger ett mänskligare och bättre samhälle. Genuin tydlighet i den politiska varudeklarationen inger förtroende på sikt, medan ett övertaktiskt agerande kan ge KD kortsiktiga vinster, samtidigt som det aldrig kommer att hjälpa partiet att tryggt hamna på rätt sida om fyraprocentsspärren.
Men visst finns det vänsterfragment kvar hos KD. Jag har stor respekt för att man tydligt står upp för enprocentmålet i bistånd, och där har man bjudit den moderata biståndsministern till dans. Min kritik här är främst att det har skett till priset av att innehållet i procenten har urholkats på ett orimligt sätt.
Attefalls fråga i mellandagsartikeln om socialdemokraterna kommer att återinföra fastighetsskatten vid ett regeringsskifte, har besvarats med det besked vårt parti lämnade i somras. Politikens villkor är att ta vid där företrädaren lämnar. Det går inte att enkelt återställa en skatt som bringade in 30 miljarder och som nu distribuerats i huvudsak till samhällets minst behövande. Det som är nedmonterat kan inte återställas på det sätt en betryggande majoritet av befolkningen av rättviseskäl skulle vilja. Däremot kommer vi se till att orättvisorna minskar och inte ökar.
Jag noterar tacksamt att Attefall i samma artikel bekräftar att KD inte igen kommer att gå till val på sänkt bensinskatt och att den pudel man gjorde 2008 kommer att sitta snällt i valrörelsen.
Däremot fortsätter Attefall med emfas att argumentera för vårdnadsbidraget. Och här finns en grundläggande ideologisk skillnad om vilken roll föräldrar ska ha och vilken roll samhället ska ha.
Det är föräldrarnas ansvar att uppfostra barnen. Den roll samhället ska ta är att stötta föräldrarna i att kunna göra denna uppgift bra. Trygga barn behöver båda sina föräldrar, som kan ta ett jämlikt ansvar och som kan kombinera föräldraskap med att fortsätta utvecklas också i sitt yrkesliv.
För att detta ska bli bra krävs både en progressiv och jämställd hållning hos båda föräldrarna, en stark föräldraförsäkring som bär under de första åren och en fungerande barnomsorg. Detta kostar, men genom att det gör det möjligt för båda föräldrarna att fortsätta jobba, under några år visserligen med reducerad tid, betalar sig dessa kostnader samtidigt genom de skatteintäkter de för med sig.
Så är hela vårt välfärdssystem uppbyggt. Man är med och bär vissa perioder för att kunna bli buren andra.
Men också de som väljer att kliva av yrkeskarriären, nästan alltid kvinnor, och stanna hemma borde få bidrag, tycker KD och Attefall och ser det som en rättvisefråga. Att vänta med barnomsorg något eller några år kan självklart vara ett bra beslut, jag har själv gjort så i relation till mitt yngsta barn. Det kan vara bra för barnet, om föräldrarna klarar det ekonomiskt och är medvetna om konsekvenserna för sina fortsatta yrkesliv.
Men det innebär inte att det är samhällets uppgift att stödja detta val med vårdnadsbidrag. Detta innehåller inte den dynamik som kombinationen av föräldraförsäkring och god barnomsorg gör och som får systemet att gå runt. Det cementerar en ojämlik ordning där mannen gör karriär och kvinnan sköter hemmet, vilket är dåligt för barn, mamma och pappa. Och, om det byggs ut på det sätt som KD önskar, skulle riva sönder det fungerande system vi har eftersom vi har begränsade resurser.
Läs också: Min ursprungsartikel, Stefan Attefalls första svar, min replik, Stefans andra svar, Sten-Gunnar Hedins svar, min replik till Sten-Gunnar.
Read Full Post »
