Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘Eid al-fitr’

När jag häromdagen återvände hem till Cypern efter en resa berättade min fyraåriga dotter att hon tillsammans med sin mor besökt en moské i samband med Bayram/Eid al-Fitr.

Och inte vilken moské som helst, utan Halla Sultan Tekke, en av de heligaste platserna för många muslimer. Enligt legenden besökte en av Muhammeds fastrar Cypern, där hon föll av sin åsna och dog. På den plats, utanför Larnaca, byggdes en moské som efter Turkiets invasion och Cyperns delning hamnade på den kristna sidan, och har under lång tid varit mer museum än fungerande moské.

En del av det arbete med de religiösa ledarna på Cypern som jag just nu arbetar med har varit att stödja muslimerna till fullt erkännande och ansvar för moskén, så att man kan praktisera alla bönetillfällen och fira alla högtider. I anslutning till detta hade min hustru och dotter besökt moskén under Bayram.

När jag frågade min dotter hur hon uppfattat moskén, om det var som att besöka kyrkan, tänkte hon efter noga innan hon svarade. Sedan kom det.

Dörren var samma. Men inuti var det lite annorlunda. De hade inte lika många bilder.

Min dotter är formad både i luthersk och armenisk ortodox tradition, men det är den ortodoxa riten, ikoner och liturgi på armeniska som gjort starkast intryck och som hon betraktar som gudstjänst. Därför konstaterade hon också att de inte bad på armeniska, utan på ett annat språk.

Hon berättade också att de hade en mjuk matta i moskén och att hon fick ta av sig skorna innan hon gick in, vilket hon uppskattade. De stod också på knäna när de bad.

En fyraårings kloka ord och raka religionsteologi bekräftar den bibliska sanningen om barns särskilda Gudsrelation.

Det finn skillnader som är värda att notera och som vi kan lära oss något av. Men det viktigaste är att inte tappa perspektivet. Vi ska alla in genom samma dörr.

Read Full Post »

Dagens Sverige förändras snabbt genom migration, gränslöshet och ett djupare utbyte av idéer. För 50 år sedan var vi unikt homogena. Idag speglar vårt eget samhälle den värld vi tidigare läste om.

Om 50 år kommer vi att vara annorlunda än idag, men det sätt vi hanterar den brytning vi nu står i, är avgörande för hur gott och rikt det framtida samhället kommer att vara, för majoriteter och minoriteter.

Att gå från upplevt enhetssamhälle till ett samhälle av mångfald är inte enkelt, och det finns idag åtminstone tre mycket olika politiska förhållningssätt, som delar och skär igenom de politiska partierna.

Sverigedemokraterna konstaterar att människor är olika, men drar slutsatsen att vi måste stoppa invandringen, förneka muslimer grundläggande rättigheter och ängsligt värna den svenska majoritetskulturen från yttre tryck och påverkan.

En sådan politik är inte bara inhuman och konfliktskapande. Den går på tvärs mot principerna för mänskliga rättigheter, bryter mot internationella konventioner och skulle förändra svenska värderingar, svensken och svenskheten på djupet och för lång tid.

I de etablerade partiernas huvudfåror finns en insikt om att isolering och konventionsbrott är en omöjlig väg. Samtidigt är förståelsen för minoriteternas behov och utsatthet långt ifrån självklar. Muslimer välkomnas, bara de inte är alltför religiösa. Judar ska ha en plats i det svenska samhället, men vi kan inte acceptera kosherslakt. Religiösa seder betraktas som något förlegat som enkelt kan överges i mötet med det moderna och upplysta Sverige.

Att försöka grovslipa av de kanter hos minoriteterna som sticker ut, och därigenom få ett lättare mångkulturellt pussel att lägga, är inte integrationspolitik, utan assimilering i relation till den svenska majoritetsnormen. Det är fel att påstå att den politiken misslyckats. I jämförelse med övriga Europa har Sverige betydligt mindre problem. Dock har assimileringspolitiken begränsningar för att nå ett mångkulturellt samhälle.

Ordet integration kommer ur samma latinska rot som integritet. Det betyder att lämna någon oskadd. Det innebär att majoritetssamhället, på mänskliga rättigheternas grund, accepterar minoriteternas rätt att leva ut sin identitet, så länge det inte går ut över andra.

I en fungerande integrationsprocess behöver olika kulturer brytas mot varandra så att samhället gemensamt kan utveckla en samlat högre kultur. Några minoritetstraditioner kommer då att omfattas av majoritetskulturen, som det judiska påskalammet. Andra kommer förmodligen att tolereras av majoritetskulturen, som Eid al-Fitr.

Några kommer att överges även av minoriteten, därför att de är opraktiska i en mångkulturell miljö. Behovet av att se varandra i ögonen är även i det framtida Sverige så viktigt att Burkha-klädsel blir opraktiskt i vissa arbeten eller sociala relationer. Men den insikten kan bara komma på frivillig väg och med stor tolerans från samhällets sida på mänskliga rättigheternas grund i mellantiden.

En god integrationspolitik innehåller krav och stimulans, framför allt i relation till invandrade minoriteter, att ordentligt förstå och leva i den svenska majoritetskulturen, men utan krav på att förtränga sitt ursprung.

Men det ställer också krav på majoriteten att vara nyfiken på minoriteten. Muslimer, samer eller romer kommer alltid att vara minoriteter i Sverige och beroende av den svenska majoriteten för att kunna leva ut sin kultur. När kommuner, företag eller riksdag fattar avgörande beslut, utan självklar eller direkt närvaro av dem som berörs, är de beslutande skyldiga att förstå konsekvensen av det man bestämmer.

Vi har många goda exempel på integrationspolitik, framför allt i progressiva förortskommuner. En politik som mindre fokuserar på varifrån vi kommer, utan bejakar mångfalden och tar sikte på vart vi gemensamt ska.

Dessa positiva förortserfarenheter, kombinerat med grundläggande respekt för de mänskliga rättigheterna och en tro på att mångfald kan ena, utveckla och berika är de viktigaste ingredienserna for en god nationell integrationspolitik.

Riksdagsledamöter behöver inte fira vare sig jul eller Eid al-Fitr. Men de har ett ansvar att förstå vad traditionerna innebär och en skyldighet att se till att de som så vill kan fira sina högtider.

Read Full Post »

Under augusti månad har huvuddelen av de drygt 300.000 muslimer som lever och bor i Sverige praktiserat fastemånaden Ramadan. Denna vecka övergår fastan i den största av muslimska högtider – Eid al-Fitr – en fest som närmast kan jämföras med det kristna julfirandet.

Under Eid al-Fitr samlas man i familjer, föreningslokaler och moskéer. Man kommer att äta gott, umgås och byta presenter med släktingar och vänner, läsa koranen och reflektera över vad det innebär att var en god människa.

Det finns multikulturella solskenshistorier i Sverige där förståelse och respekt dominerar. Framför allt i områden och kommuner där det bor många muslimer har Ramadan och Eid al-Fitr successivt integrerats i det svenska samhället. Skolor i Botkyrka och Rosengård anpassar verksamheten. Handlare i Kista och Angered förbereder sig ungefär som inför julhandeln. Många arbetsgivare har funnit pragmatiska rutiner som gör det möjligt för muslimer att vara lediga under denna helg.

Men många muslimer i Sverige kan berätta att deras helger och högtider inte accepteras i Sverige. Det finns förvärvsarbetande som tvingas sjukskriva sig för att kunna delta. När hela familjen och släkten samlas tvingas en del barn att skolka eller sjukanmäla sig för att kunna delta. Trots solskenshistorier finns det många exempel på att det omgivande samhället inte förstår, utan tycker att muslimerna är konstiga eller krävande.

Framför allt så ligger det politiska Sverige efter. Det är dags att inleda det offentliga samtalet om hur Eid al-Fitr kan bli en svensk nationell helgdag. Den passiva oförståelse som många muslimer hittills mött är också en spegling av ett allvarligare problem. Den rapport från Forum för levande historia som överlämnades till regeringen häromdagen visar att muslimer som bär tydliga symboler blir diskriminerade och att hatbrott både mot judar och mot muslimer ökar. Både DO och Europarådets MR-kommissionär har beskrivit islamofobin som allvarliga hot mot det öppna demokratiska samhället, i såväl Sverige som övriga Europa.

Sommarens attack mot det mångkulturella samhället i Norge, i form av massakern av socialdemokratiska ungdomar på Utöya visar på vikten av att alla medverkar till det mångkulturella samhället. Annars riskerar vi att anpassa oss till okunnighet, fördomar och att vilja skydda en kultur som genom tusen år av invandring redan är förändrad och hela tiden förändras.

Ett mångkulturellt samhälle skapas inte genom att olika kulturer slipas av så att de inte skaver så mycket på varandra. Då handlar det om assimilering till majoritetsnormen och en utveckling mot ett fattigare samhälle. Ett enat och rikare samhälle kan istället nås då vi lyssnar på alla grannars olika erfarenheter från våra olika länder: vi kan resa i vårt eget land. Det öppna demokratiska samhället vi byggt ger så alla individer samma möjlighet att göra sin resa, delta i och påverka hur landet byggs om och byggs till.

Eid al-Fitr bör bli en nationell helgdag av två skäl. Det första handlar om mänskliga rättigheter. Vi behöver göra det fullt ut möjlighet för muslimer i Sverige att leva ut sina rättigheter. De ska ha rätt till ledighet och inte mötas av allvarliga hinder för att kunna fira sin viktigaste helgdag.

Det andra skälet handlar om vikten av att också det omgivande samhället förstår vad Eid al-Fitr är och betyder. Vår tid, präglad av IT, nya kommunikationer och migration, är gränslös. Människor med olika bakgrund träffas mer och mer. Sverige har goda skäl att utbilda alla invånare om de religioner, helger och värderingar som är viktiga i omvärlden. För omvärlden är här. Vi måste uppdatera oss. Om skolan och samhället förmedlar kunskap och nyfikenhet på människor och kulturer blir samtiden intressant, och inte hotfull.

Hur många nationella helgdagar kommer vi att ha råd med i det framtida mångkulturella Sverige? Troligen inte fler än idag, även om det skulle vara värt att göra en speciell nationalekonomisk studie om sambandet mellan ledighet och arbetslöshet. Och även om Eid al-Fitr är mest angelägen att göra till nationell helgdag, finns det såväl judiska, som katolska, buddistiska, hinduiska, ortodoxa eller sekulära intressen att fira andra dagar. I ett samhälle som gör anspråk på att vara mångkulturellt blir dessa gränsdragningar allt svårare.

Framtidens lösning ligger förmodligen i att växla in några av dagens svenska helgdagar till en personlig helgdagsbank av 2-3 dagar. Det skulle göra det möjligt för var och en att fira de viktigaste festerna, utifrån sin tro, sin etnicitet eller annan tradition. Utan religiösa eller kulturella traditioner att fira, kunde helgdagsbanken användas till födelsedag, bröllopsdag eller vårdagjämning.

I ett mångkulturellt samhälle behöver också friheten bli gränslös.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 319 andra följare