Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘Gud’

Frågan är inte om tro och politik hör ihop. Frågan är hur.
Hör tro och politik ihop? Efter politikerveckan i Visby är det tydligt att svaret oundvikligen är ja, och att frågan snarare är hur än om. På Sändarens, Hela Människans och Stadsmissionernas seminarier blev det tydligt att människor förväntar sig av kyrkorna att de ska ta samhällsansvar och kyrkorna förväntar sig av samhället att det inte ska lämpa över statens ansvar på kyrkorna.
Frank Åkerman, generalsekreterare Hela Människan, efterlyste ett djupare engagemang för dem som lever i en utsatt livssituation från både samhället, kyrkfolket och politikerna. Marika Markowitz, direktor för Stockholms Stadsmission berättade att allt fler nekas hjälp hos socialtjänsten och söker sig till dem för att överleva. Det finns Stockholmsförsamlingar där fonderna håller på att ta slut för att allt fler får avslag av socialtjänsten och vänder sig till kyrkan. Senaste exemplet är Enskede-Årsta som omskrivits av Svenska Dagbladet. Marika Markowitz pekade på systemfelet att det inte i första hand är kyrkornas uppgift att sörja för människors överlevnad.

Svarar man ja på frågan om tro och politik hänger ihop, bör man också ta sitt ansvar för att samhället utvecklas med Jesu barmhärtighet och kärlek som grund. Ett elegant sätt att uttrycka sig valde Mats Lindgren, VD för Kairos Future vid Gemensam framtids och Sändarens seminarium: ”Kyrkan ska inte ägna sig åt politik men åt politisk handling”.

Men vem är kyrkan? Vem är det som förväntas agera i samhällsdebatten? Ett engagemang för människor som lever under utsatta livsvillkor är grundläggande. Det är också rimligt att kyrkans ledare står upp för ett barmhärtigt förhållningssätt och ”pekar på systemfelen” när människor slås ut.
Ett ännu starkare sätt att agera är att rusta de enskilda medlemmarna att ta eget samhällsansvar på det sätt de finner lämpligt. Det är möjligt genom att stimulera till reflektion och analys också utöver det individuella perspektivet.

Det kräver att kyrkan i en djupare analys drar slutsatser av evangeliet och står för det hon tror på, barmhärtighet, omtanke, solidaritet och ansvar. Både kristna emellan och i hela samhället. Likaväl vid seminarier och konferenser som i söndagens predikningar och det vardagliga församlingslivet.

Ingen utom Gud äger sanningen. Vår uppgift är att söka den. Var och en får vi tolka vår samtid i ljuset av Jesu kärlek. Att genom fördjupad analys och reflektion rusta kyrkomedlemmarna att delta i samhällsutvecklingen är en nödvändighet för en trovärdig kyrka som vill ägna sig åt politisk handling men inte åt politik.

Cecilia Dalman Eek
Vice ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Också publicerad i Sändaren den 26/7 2012

Read Full Post »

En dryg vecka av politik, utspel, seminarier, mingel och mycket mer är över och det är dags att summera. Här kommer hela listan.

Almedalsdrinken, som blev hetast i Almedalen, består av bland annat fyra jordgubbar, men ingen alkohol.

Bottensiffror, fick Centern med bara 3,5 procent och lägst förtroendesiffror av alla partiledare, förutom SD, för Annie Lööf. Det snackades därför mycket om partiets kris. Lööfs tal var inte dåligt med uppfriskande självkritik av alliansen, men sågades rejält av andra alliansföreträdare.

Carina Hägg, S och ledamot i utrikesutskottet, fick rycka in när varken Urban Ahlin eller Peter Hultqvist var i Almedalen. Riktigt bra gjorde hon det bland annat på ett seminarium om hur Marocko säljer tomater från Västsahara, under eget namn.

DJ-battle, är en av veckans höjdpunkter där politiker från S och M gör upp om vem som har bästa spellistan. Segrade gjorde S med Magdalena Andersson och Mikael Damberg i spetsen.

Eskil Erlandsson, landsbygdsminister, och Susanne Adlercreutz fick ett barn mitt under veckan så Eskil ställde in sina arrangemang, åkte till BB och blev folkkär.

Facket, syntes ordentligt i Almedalen med massor av seminarier, utdelning av jordgubbar, men främst genom att först Reinfeldt sträckte ut en hand till LO och lanserade en jobbpakt och sedan med att Socialdemokraterna lyfte samarbetet med LO närmast till skyarna.

Gud, fanns med på en hel del seminarier, men dök kanske mest otippat upp på socialdemokraternas mingel där de fyra tyngsta företrädarna för partiet fick frågan om de tror på Gud, vilket Carin Jämtin svarade ja på, dock med ett litet frågetecken.

Hållbar frihet, ingen Almedalsvecka utan ett nytt begrepp. Stefan Löfvens ”hållbar frihet” både känns mer klockrent och fick ett mycket bättre mottagande än Göran Hägglunds ”verklighetens folk” från 2009.

Interna strider, var det inom Folkpartiet där ungdomsförbundet på partiets dag lanserade Birgitta Ohlsson som kandidat till ny partiledare samtidigt som partiets ekonomiska talesperson Carl B Hamilton föreslog att partiet gick ihop med de andra borgerliga och skapade ett superparti.

Kuppen, stod Åsa Romson för som under sitt partiledartal bjöd upp meteorologen Pär Holmgren för att berätta om klimateffekterna.

Löfven, som verkligen tog vara på tillfället, var tydlig, kom med nyheter, men vågade också vänta in det fortsatta arbetet i partiet innan alla bitar kommer på plats. Förutom jobben gjorde nästa statsminister ett stort nummer av klimatfrågan och sa bland annat att: ”Vi ska göra alla jobb gröna”.

Mingel, svåra att komma in på för den som inte antingen är känd alternativt har koll och kan anmäla sig innan, men visst fanns det många även i år. Populära var bland annat minglen med Fairtrade, makthavare.se och socialdemokraterna.

Olof Palme är ständigt närvarande, bland annat i en fråga till de fyra tyngsta i S-ledningen om vem de föredrog: Palme eller Göran Persson, där alla utom Magdalena föredrog honom med motiveringen ”han var en bra chef”. Det debatterades också Palme i radion, gjordes reklam för en kommande film om honom och så fanns Lisbeth Palme i publiken när Löfven höll sitt tal.

Partisekreterare eller? Då moderaternas Kent Persson knappast gjort succé under sin tid som ny partisekreterare har snacket börjat gå om hans framtid, vilket späddes på av att ”partistrategen” Per Schlingmann ersatte Kent i slutet av veckan.

Religionsfriheten, uppmärksammades mer än vanligt med många välbesökta seminarier, bland annat fylldes Metodistkyrkan till bredden när Socialdemokrater för Tro och Solidaritet bjöd in bland annat Göran Rosenberg och Lena Andersson för att diskutera ämnet. I Almedalen fanns också ett drygt dussin utbildare från Salaams Vänner som syntes nästan överallt.

Satiren är på väg tillbaka på allvar och illustrerades bland annat av SSU som genom sajten fragakent.se driver med M:s partisekreterare och av Robert Nyberg som för Kommunals räkning varje dag presenterade en ny teckning, här med udden riktad mot Almedalsfenomenet självt.

Trött ansågs Fredrik Reinfeldt vara av både tidningen Fokus och Centerns Annie Lööf. Fokus har ett jättelångt reportage i sommarnumret om ”hur samtiden gled moderaterna ur händerna” och Annie Lööf var i sitt tal självkritisk och menade att alliansen behöver en nystart, ett 2.0.

Utnämning, mitt under veckan meddelades att Sven-Erik Österberg blir landshövding i Norrbotten, vilket överraskade och blev lite av en snackis.

Vändningen, kanske var ändå det som kännetecknade hela veckan att alliansen är trött och bråkar internt medan socialdemokraterna är pigga och på gång. Enligt Expressen/Demoskop har Löfven störst förtroende av alla partiledare, vilket är första gången sedan Göran Persson som svenskarna har större förtroende för en s-ledare än för Fredrik Reinfeldt. Dessutom har en majoritet större förtroende för de rödgröna än för alliansen när det gäller skola, sjukvård och jobb, enligt en undersökning från SIFO.

Sammanställt av Klas Corbelius.

Read Full Post »

Ulf Carmesund

Ulf Carmesund

Öppet brev till Svenska Missionskyrkans Kyrkostyrelse, inför kyrkostyrelsens möte den 5-6 februari

Bästa Kyrkostyrelse
I Sverige är det lagligt att människor med samma kön ingår äktenskap. Detta tycker jag är bra, och jag tycker att vår kyrka bör viga människor av samma kön. Samtidigt, för att respektera att en del pastorer och församlingar inte delar denna åsikt  kan det vara klokt att låta varje pastor och församling själv avgöra hur den skall ställa sig. På så vis kan vi i goda samtal utan press, under den heliga andes ledning nå fram till en gemensam och respektfull hållning som gör rättvisa åt människan som Guds avbild så att hela vår kyrkas verksamhet förhärligar den skapande Gud vars vittnesbörd vi bär.  Liksom omvändelsen är äktenskapet samtidigt en angelägenhet och möjlighet i varje nu, och en process som pågår genom hela livet.   

Kyrkostyrelsen har tillsatt en arbetsgrupp som ska ta fram underlag för samtal om denna fråga under kommande kyrkokonferens. Detta kan vara bra, men det förutsätter att arbetsgruppen tar fram ett underlag för samtalet som gör frågans betydelse i dag och den kristna tron rättvisa. Kristendom är inte en äktenskapspolis eller en skola i fortplantningsteknik.

Och underlaget bör även återspegla en bild av kristendom där tron handlar om människans upprättelse till att vara Guds avbild och till ett liv som människa helt och fullt. Kyrkan bör sätta kärlek i centrum för äktenskapet, och därmed bidra till att tvätta bort bilden av homosexualitet som lika med promiskuitet. Vi är en aktör i det svenska samhället och i den världsvida ekumeniska gemenskapen, och det kräver att vi agerar med omsorg om den människa Gud skapat. Svenska Missionskyrkan bör ge kärlek mellan människor med samma kön den sociala legitimitet som äktenskapet erbjuder.  Genom att öppna vår kyrka för dessa äktenskap medverkar vi till att göra hela samhällsgemenskapen mer inkluderande och till en levande gemenskap där fler känner sig välkomna.

De som engagerat sig hårt emot äktenskap mellan människor av lika kön kan ibland ge intryck av att de är många och att de representerar en tyst majoritet.  Själv har jag inte tidigare deltagit i samtalet i denna fråga, och har alltså varit del av en tyst majoritet som ibland åberopats till stöd för olika utspel. Denna hälsning till kyrkostyrelsen visar bland annat att den tysta majoriteten inrymmer även min hållning.

Med vänlig hälsning
Ulf Carmesund
Medlem i Alingsås Missionsförsamling

Läs även andra om , , , , , , .

Tidigare beslutade Missionskyrkan att låta frågan avgöras på församlingsnivå, läs/lyssna på sandaren.se, gp.se, nsd.se, helagotland.se, sr.se, arbetarbladet.se, sr.se men efter kritik tas frågan upp på nytt. Här finns Dagens bevakning i utvecklingen:

2010-01-13 – Missionskyrkor vill avsäga sig vigselrätten
2009-12-18 – SMK har en demokratisk tradition
2009-12-15 – SMK-ledning: Vi gjorde fel
2009-12-11 – Uppror i Missionskyrkan mot beslut om vigslar
2009-11-30 – Sammanslagning av samfund kan möta problem
2009-11-27 – Tuve Skånberg hotar hoppa av som pastor i Missionskyrkan
2009-11-27 – Equmenia kritiserar modersamfundens beslut om samkönade äktenskap
2009-11-24 – ”Homovigselbeslut borde utretts bättre”

Read Full Post »

Read Full Post »


I mitt liv har det varit lite si och så med Gud. Det började bra. I kyrkans lekskola trivdes jag som fisken i vattnet. Otaliga är de pärlplattor och juldekorationer som jag skapade under fröken Lilians kärleksfulla ledning. Mest av allt längtade jag till sagostunderna när de outgrundliga bilderna på Jesusbarnet, Maria och de vise männen plockades fram. Mitt yrkesval var givet. Jag skulle bli präst. Med en motspänstig lillebror förrättade jag dop och mässor.

Kyrkligheten tonade bort. Jag blev fackligt och politiskt aktiv. Det tog lång tid innan jag upptäckte likheten mellan kyrkan och politiken. Jag tänker inte på medlemsflykt och stelbenta organisationer. Istället tänker jag på förkunnelsen. I kyrkan är förkunnelsen omgärdad av tända ljus och ritualer. I politiken finns varken brinnande ljus eller hembakta kakor. Ändå är ideologin och predikandet grundläggande på båda ställena.

Inför den svenska folkkyrkan känner jag stolthet. Det är stort att ha en kyrka för alla. Aldrig har någon avkrävt mig ett svar på hur min tro och mitt tvivel ser ut. Jag känner mig alltid välkommen. Däremot är det många som frågar vad det är för vits med politiska kyrkoval. Kyrkan är inte och ska inte vara de mest aktivas ensak. Kyrkan är en samhällelig institution, både för den som anser sig mest rättrogen och för den mest egensinniga och alla däremellan. Kyrkan är och ska vara en samlingsplats för den som vill ge sig hän fullt ut men också för den som bara vill sticka in huvudet och kolla läget.

Några tycker att tron blir för urvattnad och utsmetad när vem som helst får vara med. Så kan man tycka, men storheten ligger i generositeten att ha öppet för alla och envar.

Jag funderar på vad som skulle hända med kvinnoprästfrågan, HBT-frågorna och den bejakande grundinställningen om bara de som anser sig ha den rätta tron får styra och ställa? Tanken förskräcker.

Det finns upptrampade stigar inom kyrkan som jag har svårt att förlika mig med. Nog kan det ibland kännas mossigt, uråldrigt och dödligt trist men så kan det också kännas inom facket och politiken. På båda ställena är det upp till mig själv att definiera vad jag tror på. Lika lite som jag håller med om allt som står i det socialdemokratiska partiprogrammet, lika lite är jag bokstavstrogen i det kyrkliga rummet.

Kyrkovalet är viktigt. Speciellt för oss som vill ha en demokratisk och livsbejakande kyrka. Jag tänker så här: När många har något att säga till om minskar tokskallarnas makt. Däri ligger den stora poängen med en folkkyrka och med ett kyrkoval.

Jag blev aldrig präst. Så småningom hittade jag tillbaka till kyrkan. Det var den sociala samvaron som lockade. Det var mötet med många fantastiska människorna som gjorde att jag klev in genom kyrkans portar igen. Och så kyrkkaffet, såklart.

Om jag fick bestämma skulle det vara slut på kvinnoprästmotståndet och kyrkan skulle göra upp med HBT-frågorna. Därtill har jag en dröm om att alla kyrkliga syföreningar återuppstår i sin fulla glans. För övrigt tycker jag att det alltid ska serveras kyrkkaffe med hembakat i den kyrkliga verksamheten. Med detta i bakhuvudet är det dags att gå och förtidsrösta. Gör det från och med den 7 september till den 16 september. Tänk på att röstberättigad är den som fyllt 16 år.

Ulla Johanson
Medlem i Broderskapsrörelsen i Stockholm

Read Full Post »

Idag skriver Kerstin Bergman i tidningen Broderskap en reflektion över artikeln där humanisterna och broderskaparna kommenterade varandras manifest i Broderskap 29 juni. Hon säger att för en kristen humanist är det knepigt och lite komprometterande och menar att åberopa Gud som yttersta argument eller som en tillflykt som är otillgänglig för andra än troende, som alltid kan gå till pappa Gud och skvallra inte ger något bra samtal.

Det sämsta med både humanisterna och Broderskap är, enligt Bergman att båda sätter människan för mycket i centrum. Dagens allomfattande existentiella kris har sitt ursprung just i detta att människan inte ser sig själv som del av skapelsen och att hon är beroende av den skriver hon och avslutar resonemanget: Vi håller ju på att såga av den gren vi själva sitter på.

Läs hela hennes krönika här, eller prenumerera på Broderskap.

Läs även andra om , , , , , ,

Read Full Post »

När jag var 14 år gammal läste jag en insändare i Kvällsposten som följt mig – eller snarare förföljt mig – under hela mitt vuxna liv. Insändaren var författad av signaturen ”Drabbad”, som i fördömande ordalag rasade över tillståndet i den svenska kriminalvården. Straffen var för korta och förhållandena i svenska fängelser alldeles för bekväma. Daltet med brottslingarna måste omedelbart upphöra.

Signaturen ”Drabbad” var inte ensam, utan en del av en högljudd opinion som frustrerades över det tidiga 1970-talets reformering och humanisering av kriminalvården i Sverige. Men mitt 14-åriga hjärta upprördes att en människa kunde uppvisa ett sådant förakt och en sådan bristande medkänsla gentemot de människor som hamnat innanför murarna.

Naiv var jag inte. Jag hade inga illusioner om grymheten i de handlingar som många av de dömda gjort sig skyldiga till. Inte heller ville jag på något sätt frita de dömda från ansvaret för sina handlingar. Men det var för mig oacceptabelt att inte skilja mellan brottslingens handlingar och brottslingen som medmänniska. Med sinnet fyllt av harm och med lillgammal tonträff skrev jag ett svar till signaturen ”Drabbad”, där jag lyfte fram behovet av vård och rehabilitering och att vi aldrig fick glömma att även brottslingen var en medmänniska. Kvällsposten publicerade mitt svar och jag fylldes av en självtillfredsställelse som skulle ha fått julaftonens Karl-Bertil Jonsson att blekna vid en jämförelse.

I dag är debattklimatet annorlunda och som Vänstra Stranden har visat så blåser det sedan 1980-talet betydligt kyligare vindar i den svenska kriminalpolitiken, där strafftänkandet åter hamnat i centrum. Själv trivs jag bättre med den syn på människovärdet och på människans möjligheter som gestaltas i Lena Nymans och Tage Danielssons version av Birger Sjöbergs ”Släpp fångarne loss, det är vår!”, ur filmen med samma namn.


Ser du inte filmen klicka här!

Varför har då min kristna tro och min syn på människovärdet fört mig till vänster i politiken? För mig är Gud ytterst den totala, villkorslösa kärleken (”den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek” 1 Joh 4:8). Eftersom vi människor är skapade av Gud till Guds avbild bär vi också alla en del av det gudomliga inom oss – och det gudomliga är kärleken.

Men vad är då kärlek? Kärleken skall inte ses som en egenskap, utan som en relation. Det mest grundläggande i en kärleksrelation är självutgivandet. Du skall älska din nästa såsom dig själv, säger Gud till Moses (3 Moses 19:18) och Jesus upprepar dessa ord (Mark 12:31) med tillägget: Något större bud än detta finns inte. Att älska sin nästa såsom sig själv innebär därför att alltid, i varje situation, i lika stor utsträckning tänka lika mycket på sina medmänniskors bästa som på sitt eget bästa. Alltid. I varje situation.

Det är – för att uttrycka det milt – inget enkelt bud att efterleva. För de flesta av oss är det lättare att låta kärleken flöda fritt när vår nästa är våra barn, vår hustru eller make, våra föräldrar eller våra närmaste vänner. Det är svårare när vår nästa är anonym – en person utan namn eller ansikte utanför våra egna kretsar eller nätverk. Det är allra svårast när vår nästa är någon som gjort oss själva ont, allt från personliga oförrätter till kriminella handlingar. Eller en mördare. En våldtäktsman. Saddam Hussein. Eller Hitler.

Men Gud gör inte skillnad. Du skall älska din nästa – vem denne än är – såsom dig själv. Du kan avsky din nästas handlingar, men du skall ändå älska din nästa som människa. Det är inte lätt. Men genom att ständigt sträva dithän, genom att ständigt försöka utnyttja det gudomliga i form av den gränslösa kärlek som är en del av oss, kan vi motarbeta det ofullkomliga i oss och därigenom närma oss Gud.

Störst av allt är kärleken. Få personer har uttryckt det så vackert som Sofia Karlsson i sin sång ”Andra sidan”, från hennes senaste album ”Söder om Kärleken”.


Ser du inte filmen klicka här!

Eftersom vi människor är skapade av Gud till Guds avbild har vi alla också en del av det gudomliga – d v s kärleken – inom oss. Kärleken blir det högsta värdet och eftersom alla människor har – eller snarare är – en del av detta högsta värde har alla människor också lika värde. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus, som Paulus skriver i sitt brev till Galaterna (Gal 3:28). Jämlikheten känner därför inga gränser, varken med avseende på etnicitet (”jude eller grek”), klass (”slav eller fri”) eller kön (”man eller kvinna”).

För mig mynnar denna människosyn ut i jämlikhet som ett politiskt grundvärde. Jämlikheten är en förutsättning för friheten – endast som likar har människan möjlighet att välja friheten, att välja demokratin och att välja andra värden som vi sätter högt.

Synen på jämlikhet är en av de viktigaste sakerna som skiljer vänster från höger. Jämlikhetstanken har en starkare ställning i de ideologier som placerar sig till vänster än de ideologier som placerar sig till höger, eller som förnekar vänster-högerdimensionen överhuvudtaget.

Som människor är vi också ofullkomliga. Givet vår ofullkomlighet vill jag inte leva i ett samhälle där enskilda människor som hamnat i bekymmer är utlämnade åt välgörenhet från godhjärtade och välbärgade eller åt omsorger från familj och vänner. Jag vill i stället leva i ett samhälle där vi människor medvetet och solidariskt skapat strukturer som befriar dessa våra minsta från att vara utlämnade åt andra människors godtycke och välvilja. Ett sådant samhälle förutsätter en statsmakt som fördelar välståndet, som skyddar de svaga och som i bästa Robin Hood-anda tar från de rika och ger åt de fattiga. Ett sådant samhälle bygger på solidaritet och på jämlikhet.

Jag litar inte på marknaden. I en marknadsekonomi måste varje enskild företagare tänka på sitt eget företags vinst, annars slås företaget obönhörligt ut i konkurrensen. Jag kan leva med marknadsekonomin eftersom den genererar ekonomisk utveckling och historien inte har visat på några alternativ som är bättre. Men eftersom marknadsekonomin bygger på vinsttänkande – där omsorgen om den andre och dessa mina minsta per definition är frånvarande – krävs en stark statsmakt för att styra och kontrollera marknaden.

*

Det fanns en tid – för ganska många år sedan nu – då min strävan efter solidaritet och jämlikhet förde mig mycket långt till vänster på det politiska fältet. Av dessa år lärde jag mig främst en sak. Fundamentalism – oavsett om kommer i politisk eller i religiös klädesdräkt – är alltid av ondo. Fundamentalismen, tvärsäkerheten och övertygelsen om att ha skådat ljuset leder till en moral där ändamålen får helga medlen och där resultaten förskräcker. Därför blir Tomas en favoritapostel och det nödvändiga tvivlet besjungs här av den alltför tidigt bortgångne Björn Afzelius – salig i åminnelse.


Ser du inte filmen, klicka här!

Ibland påstås det att religion bör vara en privatsak. Påståendet är naivt. För många människor är den religiösa övertygelsen en inspiration för politisk handling. Religionen fungerar också som en normgivare eller som ett tolkningsmönster av olika skeenden. Visst, staten är och bör vara sekulär. Men samhället är inte och kan inte vara sekulärt.

Vi lever i en postsekulär tid, där samhällslivet och den offentliga debatten allt mer präglas av samspelet mellan religion och politik. För ett par år sedan sände Sveriges Television några gudstjänster från Svenska kyrkans församling i Bryssel, där svenska Europapolitiker predikade (t ex Lena Ek från Centern, Anders Wijkman från Kristdemokraterna och Margot Wallström från Socialdemokraterna). Ett sådant arrangemang hade varit fullständigt omöjligt för svenska politiker att medverka i bara för ett tiotal år sedan.

Som en reaktion på religionens återkomst till det offentliga livet mobiliserar det ateistiska förbundet Humanisterna. Det är bra att vi får en debatt om innebörden och konsekvenserna av religionens återkomst till det offentliga livet. Även om Humanisterna genom flera av sina företrädares sätt att agitera tyvärr påminner mig mera om självrättfärdig fundamentalism än om upplysning, öppenhet och ömsesidig respekt.

Jag har alltid tyckt att ateister har svårt att formulera intressanta existentiella frågor. Alla ateister tillägnas därför avslutningsvis – kärleksfullt – ”Du måste finnas” ur Kristina från Duvemåla, förstås sjungen av Helen Sjöholm. Genom en ödets ironi är sången skriven av Benny Andersson och Björn Ulvaeus, där den senare utmärkt sig just genom sitt starka engagemang i förbundet Humanisterna. Världen är aldrig enkel. Kom ihåg det.


Ser du inte filmen, klicka här!

Ulf Bjereld
Professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, men också ledamot av förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen och författare till boken ”Politik och kristen tro. Två berättelser” (Santérus, 2007, med Douglas Brommesson).

Inlägget även publicerat på Newsmill.

Läs också i Broderskap:
Litet gehör för höjd spritskatt

Läs också topp 5 artiklar i Dagen idag:
”Vi viker oss inte men bör ändå be Engelska kyrkan om ursäkt”
Flickas abort efter våldtäkt utreds
Sverige stödjer kamp mot kvinovåld
Marie Antoinette ropade på Jesus – fick ett papper instoppat i munnen
Påven till sjukhus efter fall

Och andra bloggare:
Priset för bästa analys till Ulf Bjereld
Hur stor chans har egentligen SD
Med anledning av firandet av kronprinsessans födelsedag

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 319 andra följare