Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘Libyen’

På temat säkerhet/försvar arrangerades i Almedalen 52 programpunkter. Jag deltog i ett 10-tal av dessa. Sedan länge har ett antal fredsorganisationer tillsammans med Försvarsmakten och andra myndigheter arrangerat Säkerhetspolitiskt sommartorg som alltid är spännande. I år fanns även Försvarspolitisk Arena med bla Saab och Officersförbundet.

Ett vanligt tema var de nya säkerhetshoten, men samtidigt hördes det ofta i panelerna att vi behöver ett starkt försvar och det klagades på de nedskärningar som görs. En som kom ut som försvarsvän var DN:s ledarskribent Erik Helmerson, som samtidigt räknade upp brist på olja, elavbrott, ekonomisk kollaps och resistenta bakterier som stora hot.

Visst kan militären användas vid sådana hot, men det finns betydligt bättre, effektivare och billigare sätt. Vad ska vi då ha militären till? Att försvara vårt territorium anses den inte klara. Däremot har den nya reformen handlat om att bygga en militär redo för internationella insatser.

Förra våren var vi också med i en kostsam sådan, i Libyen. På ett sätt var den NATO-ledda operationen framgångsrik då Khaddaffis regim föll, men läget är fortfarande kritiskt i landet och risken för en humanitär katastrof stor. Eller som Miljöpartiets Bodil Ceballos påpekade: ”Vi går in med militären, men när den militära aktionen är över så åker man hem, utan att ha koll på alla vapen som flödar. Vi skulle inte ha sett utvecklingen i Mali, om vi inte avslutat Libyen så dåligt.”

I många diskussioner, inte minst de säkerhetspolitiska utfrågningarna med ledande företrädare för riksdagspartierna, var det slående att idag handlar säkerhet om så mycket mer än rent militärt samarbete, men det var få som drog några särskilt långtgående slutsatser av detta. Ett alternativ diskuterades dock i seminariet ”Vapen eller väst, vad skyddar bäst?”.

Aron Lindblom från Kristna Fredsrörelsen berättade om det arbete som deras fredsobservatörer gör i Guatemala, Colombia och Mexiko. Närvaron bygger helt på ickevåld och samarbete med lokala partners från civilsamhället. En viktig del är också den politiska påverkan som sker genom att parlamentariker, men också vanligt folk, runt om i världen reagerar när t ex en medföljd blir utsatt för övergrepp från myndigheterna.

Jon Bergeå, också från Kristna Fredsrörelsen, lyfte i ett annat seminarium fram att 80 % som dör gör det inte i väpnad konflikt. Många fler dör av lätta vapen i Honduras och Guatemala än i USA, Irak och Afghanistan. Vapen har en livslängd på ca 50 år och hamnar lätt i orätta händer. Idag är bananer mer reglerade än vapen. Detta är dock på väg att ändras då det just nu pågår förhandlingar om ett internationellt avtal som ska reglera vapenhandeln. Även om detta var det ett seminarium med deltagare direkt från förhandlingarna i New York.

En annan säkerhetspolitisk fråga som lyftes i flertalet seminarier var vapenexporten, se bla Tro och Solidaritets eget seminarium här. Samtalet var spännande där S-kvinnors ordförande Lena Sommestad deklarerade att hon är pacifist. Kritiken mot dagens vapenexport, där över hälften av exporten 2011 gick till icke-demokratier, var omfattande. Det efterlystes också en tydligare hållning från partiet. På en publikfråga om när vi kan vänta oss detta svarade SSU:s ordförande Gabriel Wikström: I april 2013 [då kongressen äger rum].

Av Klas Corbelius

Read Full Post »

Partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin tog inte chansen i Ekots lördagsintervju, att presentera ett alternativ till regeringens diktaturkramande. Ahlin kräver inte att samarbetsavtalet med Saudiarabien sägs upp genast. Han kan inte heller lova att man inte kommer förnya avtalet nästa gång det kommer upp för översyn, vilket är i april 2015.

Detta är mycket märkligt. Ahlin hänvisar till att alla försvarsindustrisamarbeten bygger på att de hålls under väldigt lång tid. Att det handlar om förtroende också gentemot andra tänkbara köpare. Det finns dock en anledning till att avtalen måste förnyas var femte år. Det är ett tillfälle att ta vara på för att utvärdera om avtalet följts och om det varit till gagn för båda parter.

Om vi bortser från att Saudiarabien är en brutal diktatur som systematiskt förtrycker kvinnor, homosexuella och oliktänkande, vilket vi visste redan innan, så är det rimligt att hänvisa till Saudiarabiens ingripande i Bahrain. Svenska vapen användes när demokratirörelsen slogs ner och många demonstranter miste livet.

Det skulle säkert inte diktaturer som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten med flera nöja sig med. Däremot skulle det stämma väl överens med riksdagsbeslutet i maj förra året om att införa ett demokratikriterium i vapenexporten. Det skulle också stämma väl överens med de riktlinjer och lagar som redan idag omgärdar vapenexporten, att den inte ska ske till länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter.

På listan över de länder som Sverige exporterade krigsmateriel till 2011 dominerar icke-demokratier och länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter, vilket gör att det är hög tid att ifrågasätta vapenexporten i stort. Retoriken om en slags etisk vapenexport där vi ”bara” säljer till schyssta demokratier har mött verklighetens marknad där det som gäller är utbud och efterfrågan. Diktaturerna behöver vapen och Sverige är tydligen beredda att sälja utan att ställa särskilt många frågor.

Argumenten för vapenexporten som Ahlin nämner känns väldigt tunna. Det handlar om ”kostnadsspridning”, dvs att det är för dyrt att utveckla egna vapensystem, men att kostnaderna kan delas genom att vapnen säljs till andra. Men om vapnen är för dyra, köp av andra. Och det finns knappast någon svensk vapenindustri utan den ägs till stora delar av företag baserade i USA, Storbritannien, Tyskland, Finland och Norge. Intressant är också att av de anställda inom krigsindustrin arbetar ca 40 % redan med civil produktion. En ytterligare omställning borde därför inte vara allt för svår.

Vi måste fråga oss hur mycket denna kostnadsspridning är värd. Hur mycket är det värt att Sverige står på diktaturers sida, särskilt nu när de blir färre och deras framtid ser allt annat än ljus ut? Hur mycket osäkrare värld genom att diktaturer som Saudiarabien får tillgång till högteknologiska vapen och även kunnande för att bygga egna fabriker är det värt? Hur mycket skattepengar är det värt att stödja denna industri genom statsråd på PR-resor, som när Ewa Björling hösten 2009 förhandlade med Khaddaffis Libyen?

Nej, det finns ett annat sätt att bidra till en bättre värld. Låt Sverige exportera fred, rättvisa och demokrati. Här har vi en stolt tradition att bygga på. Socialdemokratin har länge gått i spetsen för nedrustning, medling och andra sätt att lösa konflikter på. Jag tänker på Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal, Olof Palme, Inga Thorsson, Margot Wallström och Jan Eliasson.

Det är också många i S som inte delar Urban Ahlins krassa syn. Några exempel är SSU, S-kvinnor, S-kvinnor i Sörmland, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, Ulf Bjereld och Jytte Guteland liksom en mycket stor majoritet av partiets väljare. Jag ber er, Urban Ahlin och partiledningen, gör om och gör rätt. En tydlig politik här kan också mycket väl löna sig på valdagen.

Klas Corbelius, ansvarig för vapenexportfrågor i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Read Full Post »

- Avvecklingen av Sveriges trupp i Afghanistan ska påbörjas i år och avslutas senast 2013, krävde Kristna Socialdemokraters ordförande Peter Weiderud i sitt förstamajtal. Sverige ska inte lämna Afghanistan. Våra civila och politiska insatser behövs.
Samtidigt underströk han vikten av att Sveriges insatser i Libyen fullföljs:
- Det är en framgång för FN:s princip om ansvaret att skydda civila.

- Vi måste stödja demokratiutvecklingen i arabvärlden, slog Weiderud fast. Vi får inte upprepa misstaget efter det palestinska valet 2006, där även vi socialdemokrater i regeringsställningen vägrade acceptera resultatet av de fria och rättvisa valen. Isoleringen av Hamas och det dåvarande palestinska försöket till samlingsregering bidrog till ett palestinskt inbördeskrig och en fruktansvärd utveckling i Gaza.

- Beskedet häromdagen, att Fatah och Hamas kommit överens om en ny samlingsregering och val i Palestina, kan undanröja det viktigaste hindret för ett svenskt erkännande av en självständig palestinsk stat.

- Beslutet av FN:s säkerhetsråd, på förslag av Libanon, att uppdra åt internationella samfundet att skydda civilbefolkningen i Libyen är en oerhörd framgång för FN:s princip om ansvaret att skydda civila när de hotas av egna barbarer, fortsatte Peter Weiderud och slog fast: Sverige ska vara med i detta viktiga arbete.

Weiderud påpekade att det inte är med flygplan vi bygger demokrati i Libyen, utan med politik och stöd till mänskliga rättigheter. JAS-planens främsta uppgift är att bana väg för ett aktivt svenskt deltagande där vi står upp för folkrättens viktiga principer. Inte minst måste vi se till att det finns en stark och aktiv arabisk närvaro i Libyenaktionen. De bomber som fälls, måste uppfattas som för araber, och inte mot dem.

- Annars riskerar vi att det går lika fel som med den internationella närvaron i Afghanistan. Kriget i Afghanistan har pågått i tio år och kan inte vinnas. Trots 150.000 västliga soldater vinner talibanerna terräng och hatet mot västerlänningar växer.

Weiderud lyfte fram tre grundproblem med den militära aktionen i Afghanistan:

* För det första är den folkrättsligt oklar. Det finns en internationell trupp, samordnad av Nato, på uppdrag av FN:s säkerhetsråd och med stöd i folkrätten. Plus en amerikansk närvaro, med hänvisning till självförsvarsrätten efter 11 september 2001, utan hållbart stöd i folkrätten. Aktionerna går i varandra och afghanen kan inte skilja dem åt. Det borde varit ett svenskt krav att endast delta om också den amerikanska närvaron helt och fullt inordnas i FN-mandatet.

* Det andra problemet är den massiva västliga dominansen i den Nato-ledda aktionen. Med större närvaro av muslimska länder skulle det vara svårare att blåsa upp hatet mot den internationella närvaron.

* För det tredje, den totala obalansen mellan militära insatser å ena sidan, och politiska och civila å den andra. Enbart Sverige, som har stora humanitära program, satsar 5 gånger mer på militären än det civila i Afghanistan.

- Kriget i Afghanistan har nått vägs ände, menade Peter Weiderud. Det är ett svart hål som slukar all potential för västerländska bidrag till FN:s fredsbevarande operationer. Idag bär länder från Afrika och Asien 85 procent av FN:s egna operationer. Afghanistankriget slukar också utrikesdepartementets resurser för medling och politisk konflikthantering.

- Men Sverige ska inte lämna Afghanistan. Våra civila och politiska insatser behövs. Det är vår militära närvaro som är allt svårare att försvara. För de 500 svenska soldaterna skulle man kunna få 25.000 välutbildade lärare. Och svenska soldater behövs på annat håll, inte minst i någon av konflikterna i Afrika.

- Den rödgröna överenskommelsen inför valet var att påbörja trupptillbakadragandet i juli 2011 och att ha svensk militär ute ur Afghanistan 2013. Detta var ett löfte till väljarna som idag en majoritet av svenskarna vill att vi håller fast vid.

Peter Weiderud höll i år sitt förstamajtal i hemorten Arboga. Du kan läsa hela hans anförande här!

För mer information

Peter Weiderud, förbundsordförande
070-845 03 60

Lars G Linder, förbundssekreterare, presskontakt
070-366 54 46
lars@broderskap.se

Fria högupplösta bilder på våra personer och arrangemang finns på http://bildbank.broderskap.se

Vi är kristna socialdemokrater och radikala troende som glöder för fred, solidaritet och rättvisa. Vi är lite rödare, lite grönare. Läs mer om oss på http://www.broderskap.se eller på bloggen http://blogg.kristenvanster.se

 

Read Full Post »

Så här lät det i riksdagen i onsdags: ”Den europeiska rösten behövs i världen. Och Sveriges röst behövs i Europa. Europeiska unionen ska vara en stark röst för frihet och en stark kraft för fred. Sverige har ett ansvar för att i europeisk samverkan bidra till frihet, fred, säkerhet och utveckling i vårt eget närområde och globalt.”

Och idag måndag: ”Det handlar inte om att stödja den ena eller andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling” (Sveriges Radio Ekot).

Flera hundra har dödats i Libyen och Sverige väljer att inte ta ställning. Fem dagar, så länge överlevde Carl Bildts utrikesdeklaration.

När Bildt idag träffade EU:s utrikesministrar presenterade sig ett ögonblick, ett perfekt tillfälle att backa upp orden med handling. Det sägs att man inget kan göra, men faktum är att EU har stora möjligheter till påtryckningar genom att 70 procent av Libyens export går till EU. Ett minimum borde vara att införa restriktioner åtminstone så länge som Khadaffi och hans regim skjuter på sitt eget folk. Men den chansen tog inte Bildt.

Istället sa han att ”där är vi inte nu” på en direkt fråga om det finns anledning att säga upp avtalen med Libyen. Det är dock just nu det borde göras om det ska ge någon effekt och om Bildt vill höja Sveriges röst för frihet, fred och säkerhet.

Medan landsbygdsminister Eskil Erlandsson samma dag stod upp för Västsaharas folk gentemot Marockos, Spaniens med fleras fiskeintressen gav Bildt dubbelmoralen ett ansikte. Carl Bildt har gjort bort sig förut, men nu har en gräns för mycket passerats. Det går inte att läsa upp en deklaration ena veckan och göra tvärtom den andra.

Jag undrar, Fredrik Reinfeldt, är det verkligen regeringens uppfattning att sätta handelsintressen före frihet och mänskliga rättigheter? Hur är detta i så fall förenligt med regeringens önskan om att komma med i FN:s råd för mänskliga rättigheter?

Om utrikesdeklarationen är värd mer än pappret den är skriven på är knappast Carl Bildt rätt person att genomföra den. Eskil Erlandsson vore ett betydligt bättre val.

Av Klas Corbelius

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 319 andra följare