Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘Muhammedkarikatyrer’

Min jämförelse mellan Lars Vilks och Åke Green, som båda använt sig av grundlagsskyddade friheter för att kränka usatta grupper, har gett många reaktioner.

Yttrandefrihet och religionsfrihet är båda fundamentala för att ett modernt, demokratiskt och mångkulturellt samhälle ska fungera. Men båda friheterna kräver ett ansvar. Det ansvar bär vi som individer.
Det finns självklart också ett ansvar att diskutera hur individer som tänjer på dessa gränser utövar sitt ansvar. Konstnärer, publicister och provokatörer som är beredda att hjälpa oss se brister i vår logik och får oss att tänja tankarna är viktiga för vår samhällsutveckling. Därför försvarar jag ivrigt Jonas Gardell när reaktionära krtistna vill bränna hans böcker. Gardell söker inom ramen för religionsfriheten och yttrandefriheten nya tolkningar som kan hjälpa människor att se och nå befrielse. Han står på utsattas sida och utmanar makt. Det är för mig god konst.
Åke Green gjorde det motsatta. Han tog en religiös maktroll och slog mot en grupp som förtryckts av religiös makt i årtusenden. Jag såg inga poänger i vad han vill uppnå, och den skada han åstadkommer är förfärande. Han har därför inget stöd hos mig i sin strävan att flytta synen på religionsfrihet.
Lars Vilks agerande har stora likheter med Greens, men skiljer sig åt genom att Vilks drabbats av hot och attacker, mot sin person och sitt hus. Detta är fruktansvärt allvarligt och måste med all kraft beivras. Att Vilks handlat omdömeslöst med det han kallar konst kan aldrig vara ett skäl för våld.
Samtidigt gör detta i mångas ögon Vilks till offer, vilket komplicerar den viktiga analysen att vi behöver använda både religionsfrihet och yttrandefrihet för att utmana makten, medan de inte lämpar sig som instrument för maktmissbruk.
Många som försvarar Vilks gör det utifrån en bild av någon som är beredd att ta strid mot religiös makt. Om Vilks verkade i Saudiarabien eller Iran, så skulle den analysen ha fog för sig. Men han gör det i Sverige och på ett sätt som medvetet sårar och kränker människor som redan befinner sig i en marginaliserad situation.
Men, kristna accepterar ju att bli häcklade, varför kan vi inte göra samma sak med muslimer? Också detta beror av kontext. När kristna minoriteter utsätts för våld eller hån andra delar av världen måste vi också stå upp.
Möjligen finns det också en teologisk skillnad i att kristen tro bygger på förödmjukelsen av Kristus – genom död till liv – vilket gjort även hån till ett teologiskt instrument för tolkning av tron. För muslimer som håller profeten helig finns möjligen en stoltare idenifikation än i min identifikation med Kristus.

Den stoltheten kan bli extra viktig om utsattheten på andra områden är stor. Om jag inte får jobb, har svag ekonomi, bor i områden med dåliga skolor och trist miljö och ständigt upplever diskriminering i vardagen på grund av mitt ursprung, min tro och min kultur. Och så ger de sig dessutom på min profet.
Det ger inte enskilda fanatiker rätten att fysiskt ge sig på Vilks. Men bilden är lite mer komplicerad än att bara och envist hävda ett värdesystem och tankesätt som det allenarådande.

Det finns stora spänningar mellan olika värdesystem, både globalt och i vårt eget samhälle. Det krävs också väldigt lite för att släppa loss de krafter som ryms i dessa spänningar. Det kan räcka med en enda fanatiker eller ett enda misstag.

Read Full Post »

Kostnären Lars Vilks fortsätter att provocera muslimer och blev igår kväll attackerad i Uppsala Universitet när han visade en pornografisk film med nakna gay-par iklädda Muhammed-masker.

De som angrep Vilks gjorde självklart fel och blev därför omhändertagna av polis. Men vilket ansvar har Vilks? Vad vill han uppnå med att hela tiden höja tonläget och söka provocera muslimer? Att han drivs av starka aversioner – kanske också hat – mot islam är uppenbart. Att han använder yttrandefriheten som ett skyddande ramverk för att leva ut sin negativa hållning är också klart. Men vad är hans ansvar och vilket ansvar har försvararna av yttrandefrihet att tala honom tillrätta, istället för att blint försvara hans stolligheter?

Vi hade för något år sedan en tydlig parallell i den homofobiske pastorn Åke Green, som använde predikstolen för att hetsa mot homosexuella. I skydd av religionsfriheten gav han sig också på en utsatt grupp. Det han gjorde var alldeles klart hets mot folkgrupp. Men han fälldes inte för detta, eftersom det skulle innebära allvarliga inskränkningar i religionsfriheten.

Det som däremot hände var att en majoritet av kristna – en av de grupper som har intresse av att värna religionsfriheten – tydligt markerade att Åke Green hade missbrukat denna viktiga frihet. Det skickade en signal till konservativa – och homofobiska – kristna att denna typ av hets är oacceptabel.

Yttrandefriheten är fundamental för vår demokrati. Dess uppgift är att granska makt. Det finns ingen som helst anledning att använda denna frihet för att kränka en redan utsatt grupp, genom att skända det som människor håller högt eller heligt.

Det finns en risk för att Vilks härjningar väcker röster som vill inskränka yttrandefriheten – precis som Åke Greens hets lockade fram de som ville begränsa religionsfriheten. De kommer förhoppningsvis inte att lyckas. Yttrandefriheten är för viktig för att begränsas. Men den är viktig i den meningen att det är värdefullt om också människor som kränks av Vilks känner sig delaktiga och ställer upp på den.

Vägen framåt handlar om att ta ansvar för våra friheter. Inget tyder på att Lars Vilks själv kommer att se detta ansvar. Här är likheterna med Åke Green stora. Däremot behöver de som är satta att värna yttrandefriheten – publicisterna – ta ett liknande ansvar som kristna gjorde i relation till Åke Green. Ta avstånd från galenskaperna.

Dessvärre tror jag inte vi är där ännu. Tryckfrihetsfundamentalismen är starkare än den kristna fundamentalismen och viljan att förstå muslimer är inte lika stark bland publicister som viljan att förstå homosexuella i kyrkorna. Men vi hör idag fler nyanser än för några månader sedan. Jag är därför vid gott mod att Lars Vilks med sitt senaste upptåg har påbörjat den resan som Åke Green gjorde.

Read Full Post »

fredsmärke

Den danska tidningen Politiken har enligt tidningsuppgifter nått en överenskommelse med muslimska advokater i den infekterade frågan om publicering av Muhammedkarikatyrerna. Den har bett om ursäkt för den den reaktion som publiceringen skapade, men däremot inte för publiceringen i sig eller förbundit sig till några inskränkningar för framtida publiceringar.

Om detta är korrekt, är det en intressant utveckling för ömsesidig förståelse. Det danska huvudproblemet var inte publiceringen, utan att man vägrade lyssna på muslimska organisationer och länderrepresentanter som ville diskutera och förklara varför detta skapade så starka reaktioner. Genom att visa sig beredda att lyssna har Politiken brutit viktig mark, utan att ge avkall på viktiga tryckfrihetsprinciper.

Tyvärr tyder de omedelbara politiska reaktionerna på flera partier – inklusive vårt eget systerparti – inte förstått poängerna med dialog och inkännande, utan envist hävdar en lomhörd tryckfrihetsfundamentalistisk hållning. Det går självklart inte att kompromissa om tryckfriheten. Vad det handlar om här är ansvaret för hur tryckfriheten används – med omdöme för att granska makt, eller som här fär att kränka en redan utsatt grupp i det danska samhället. Att ha rätten i form av absolut frihet, innebär inte frånvaro av ansvar för hur friheten används.

Eller för att uttrycka det med Pippi Långstrumps ord. Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll. Annars funkar det inte.

Lyssna också på SR, SVT och läs Dagens PS, Journalisten.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 319 andra följare