Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nato’

På temat säkerhet/försvar arrangerades i Almedalen 52 programpunkter. Jag deltog i ett 10-tal av dessa. Sedan länge har ett antal fredsorganisationer tillsammans med Försvarsmakten och andra myndigheter arrangerat Säkerhetspolitiskt sommartorg som alltid är spännande. I år fanns även Försvarspolitisk Arena med bla Saab och Officersförbundet.

Ett vanligt tema var de nya säkerhetshoten, men samtidigt hördes det ofta i panelerna att vi behöver ett starkt försvar och det klagades på de nedskärningar som görs. En som kom ut som försvarsvän var DN:s ledarskribent Erik Helmerson, som samtidigt räknade upp brist på olja, elavbrott, ekonomisk kollaps och resistenta bakterier som stora hot.

Visst kan militären användas vid sådana hot, men det finns betydligt bättre, effektivare och billigare sätt. Vad ska vi då ha militären till? Att försvara vårt territorium anses den inte klara. Däremot har den nya reformen handlat om att bygga en militär redo för internationella insatser.

Förra våren var vi också med i en kostsam sådan, i Libyen. På ett sätt var den NATO-ledda operationen framgångsrik då Khaddaffis regim föll, men läget är fortfarande kritiskt i landet och risken för en humanitär katastrof stor. Eller som Miljöpartiets Bodil Ceballos påpekade: ”Vi går in med militären, men när den militära aktionen är över så åker man hem, utan att ha koll på alla vapen som flödar. Vi skulle inte ha sett utvecklingen i Mali, om vi inte avslutat Libyen så dåligt.”

I många diskussioner, inte minst de säkerhetspolitiska utfrågningarna med ledande företrädare för riksdagspartierna, var det slående att idag handlar säkerhet om så mycket mer än rent militärt samarbete, men det var få som drog några särskilt långtgående slutsatser av detta. Ett alternativ diskuterades dock i seminariet ”Vapen eller väst, vad skyddar bäst?”.

Aron Lindblom från Kristna Fredsrörelsen berättade om det arbete som deras fredsobservatörer gör i Guatemala, Colombia och Mexiko. Närvaron bygger helt på ickevåld och samarbete med lokala partners från civilsamhället. En viktig del är också den politiska påverkan som sker genom att parlamentariker, men också vanligt folk, runt om i världen reagerar när t ex en medföljd blir utsatt för övergrepp från myndigheterna.

Jon Bergeå, också från Kristna Fredsrörelsen, lyfte i ett annat seminarium fram att 80 % som dör gör det inte i väpnad konflikt. Många fler dör av lätta vapen i Honduras och Guatemala än i USA, Irak och Afghanistan. Vapen har en livslängd på ca 50 år och hamnar lätt i orätta händer. Idag är bananer mer reglerade än vapen. Detta är dock på väg att ändras då det just nu pågår förhandlingar om ett internationellt avtal som ska reglera vapenhandeln. Även om detta var det ett seminarium med deltagare direkt från förhandlingarna i New York.

En annan säkerhetspolitisk fråga som lyftes i flertalet seminarier var vapenexporten, se bla Tro och Solidaritets eget seminarium här. Samtalet var spännande där S-kvinnors ordförande Lena Sommestad deklarerade att hon är pacifist. Kritiken mot dagens vapenexport, där över hälften av exporten 2011 gick till icke-demokratier, var omfattande. Det efterlystes också en tydligare hållning från partiet. På en publikfråga om när vi kan vänta oss detta svarade SSU:s ordförande Gabriel Wikström: I april 2013 [då kongressen äger rum].

Av Klas Corbelius

Annonser

Read Full Post »

Tecknad bild "Vi vill bara ha fred" "Den som säger nåt annat ljuger".

Kärnvapen är inte en hållbar väg mot fred

Kärnvapen har tappat sin avskräckande effekt – alla stater utan kärnvapen måste sätta ner foten!

Det skriver Sveriges Kristna Socialdemokrater i ett uttalande från förbundsstyrelsen idag.

Kalla kriget slutade för 20 år sedan och antalet kärnvapen och den politiska risken för kärnvapenkrig mellan kärnvapenstaterna har kraftigt minskat. Men vi står ännu inför utmaningar i kärnvapenfrågan. Risken ökar att nya stater eller organisationer får kontroll över dessa vapen. Det är djupt oroande att följa det allt skarpare ordkriget mellan å ena sidan Iran och å andra sidan kärnvapenmakterna USA och Israel .

Den enda rimliga lösningen är ett totalförbud mot kärnvapen, att de elimineras och en stark gemensam struktur för att se till att förbudet efterlevs. Så länge som några länder insisterar på att kärnvapnen behövs för deras egen säkerhet, finns risken för att andra kommer att söka utveckla eller komma över atombomben.

Trots att avskräckning och terrorbalans har spelat ut sin roll efter det kalla kriget slut i denna nya hotbild, finns delar av tänkandet alltjämt kvar. I försvarsalliansen Natos doktrin anser man fortfarande att kärnvapnen är väsentliga för alliansens säkerhet, vilket försätter de ickenukleära medlemmarna i oförenliga lojaliteter. Som medlemmar av Ickespridningsfördraget, NPT, är man skyldiga att verka för vapnens avskaffande.

Därför kräver vi i Sveriges Kristna Socialdemokrater att:

  • Nato ger upp sin doktrin för kärnvapenavskräckning. I synnerhet behöver alla ickenukleära medlemmar i Nato ge upp sitt stöd för kärnvapen, eftersom hållningen strider mot ländernas åtagande i ickespridningsavtalet (NPT).
  • Svenska regeringen driver Blix-kommissionens krav, bland annat att endast eliminering av kärnvapen ger tillräcklig garanti mot deras användning, vid den ickespridningskonferens som hålls i New Yok nu i maj.
  • Svenska regeringen söker samarbete med Tyskland, Canada, Ukraina, Kazakstan, Libyen, Japan, Sydafrika och Brasilien, som är de länder som själva har haft kapacitet att utveckla bomben, men kommit till insikt att inte göra det, för att tillsammans agera som förebilder för en säkrare och fredligare värld.

Läs om kärnvapen även Palmecentrets pressmeddelande om ett seminarium inför FN-konferensen, om manifestation mot kärnvapen i Skoghall och budkavle över gränserna i Ängelholm. Ryssland har stängt sin sista plutoniumfabrik och en ledare om frågan i Västerviks-tidningen.

Read Full Post »

Svenska nätverket för kärnvapennedrustningI helgen – 20 år efter kalla krigets slut – genomförde det svenska nätverket för kärnvapennedrustning en stor internationell kärnvapenkonferens i Stockholm. Det blev en mycket lyckat satsning, som på ett tydligt sätt kunde ta sikte på dagens politiska utmaningar i kärnvapenfrågan och framför allt på den viktiga översynskonferensen i maj i FN av ickespridningsavtalet, NPT. 

Det enda tråkiga var frånvaron av företrädare både från den svenska regeringen och aktiva riksdagspolitiker. Det reste frågetecken bland de internationella gästerna vad som hänt med den stolta svenska nedrustningstraditionen. De svenska politiker som talade, förutom jag själv, var Lena Hjelm-Wallén, Pierre Schori, Hans Blix och Maj-Britt Theorin. 

Sverige var den ledande nedrustningsnationen från det att vi själva nådde beslutet i början av 1960-talet att svenska kärnvapen skulle göra oss mindre, inte mer, säkra. Alva Myrdahl, Inga Thorsson och Olof Palme räknas som giganter i detta arbete. I början av 1990-talet tonades arbetet ner. Det kalla kriget var slut och vi hade en positiv utveckling även utan ett lika aktivt engagemeng från Sverige och en del andra nationer. Dessutom fick vi en borglig regering, som inte hade samma kunskap, driv och engagemang. 

Under Lena Hjelm-Walléns tid som utrikesminister tog Sverige initativ till bildadndet av New Agenda Coalition, som spelade en avgörande roll för att stärka NPT i slutet av 1990-talet och framför allt vi översynskonferenen år 2000. Anna Lindh fortsatte det arbetet och tog dessutom initativ till den s k Blixkommissionen som arbetade fram en rapport med en lång rad konkreta förslag. 

Dessvärre upphörde den socialdemokratiska regeringens initativförmåga i frågan med mordet på Anna Lindh. Och inte heller den nuvarande regeringen har haft förmågan att tänka nytt och ta vara på det stora förtroendekapital som Sverige har.

Kärnvapenhotet är alltjämt mycket allvarligt, men ser idag annorlunda ut än under det kalla kriget, vilket jag utvecklade i de anförandet jag höll under konferensen. Det kräver nya initativ och nya samarbetspartner. New Agenda Coalition har spelat ut sin roll, men det finns mycket att göra genom att söka samarbete t ex med icke-nukleära NATO-medlemmar och de länder som i likhet med Sverige haft kapacitet att skaffa kärnvapen, men valt att avstå. Denna grupp av länder, som finns i alla hörn av världen, har ett unikt moraliskt kapital att använda.

Detta och några andra ideer finns utvecklade i mina anföranden från konferensen som du kan hitta här (på engelska).

Kolla även dagbok mot atomkraft som är en av de bloggare som håller nedrustningskravet levande.

Read Full Post »

Uppdatering: En viss framgång uppnåddes då följande formulering letade sig in i de politiska riktlinjerna: ”Sverige ska också vara en föregångare genom en restriktiv lagstiftning såväl om export som import av vapen.”

S-kongressen ska ett par års arbete med rådslag samlas ihop i de politiska riktlinjerna som förhoppningsvis kommer att lägga grunden för valseger i september och förhandlingar med MP och V om att bilda en gemensam regering. Det är många frågor som slåss om utrymmet och medan vissa (jobb och skola) spelar huvudrollen riskerar några andra att glömmas bort. En sådan är de socialdemokratiska ambitionerna när det gäller nedrustning, men också behovet av en mer restriktiv vapenexport.

grg1På båda dessa områden har S ett tydligt alternativ till den borgerliga alliansen där Folkpartiet drömmer om svenskt medlemskap NATO, där regeringen inte ratificerat avtalet mot klusterbomber, där utrikesministern inte prioriterar FN:s arbete för folkrätten och där man instiftat en ny myndighet för att sälja svenska vapen (samtidigt som man själva köper finskt). Det är viktigt att detta alternativ får stöd av kongressen, men också gärna tydliggörs, särskilt när det gäller vapenexporten.

I partistyrelsens svar på motion J47 om vapenexport hittar vi formuleringar som: ”I ljuset av detta ska den svenska exporten av krigsmateriel vara försiktig och återhållsam. Jämfört med andra länder för Sverige också en restriktiv politik när det gäller vapenexport. Detta synsätt ska vi fortsätta slå vakt om. ”

Dessa har dock inte hittat sin väg till de politiska riktlinjerna som är det viktigaste dokumentet kongressen antar. Där står istället, på sidan 66: ”Sverige har, som militärt alliansfri stat, en lång tradition av en stark nationell försvarsindustri som inte bara försett och förser landet med materiel utan också med kunskap och oberoende samt tillgång till viktiga industriella samarbeten.”

Detta skulle innebära ett stort avsteg från den nuvarande S-linjen som gällt länge och bla slogs fast av den förra ordinarie kongressen 2005 om att Sverige ”ska vara en föregångare genom strikta regler för svensk export och import av vapen och krigsmateriel”.

Riktlinjerna är dock bara ett förslag och det finns mycket i rådslaget som stödjer den gällande, mer restriktiva linjen. Ännu finns chansen att få till en bra politik även på detta område som dels kan göra att vi vinner valet, dels göra världen en bättre plats att leva på.

Läs även på Svenska Freds hemsida om deras kampanj här på kongressen.

Read Full Post »

På kongressen i Malmö antog vi ett uttalande om att FN måste leda all trupp i Afghanistan, som publicerades bland annat i Värmlands folkblad. Sten Tolgfors svarade att Sverige behöver vara i Afghanistan av fem skäl: 1. säkerhet, 2. demokrati, 3. kvinnorna, 4. terrorismen och 5. solidariteten. Idag svarar Peter Weiderud att vi håller med, men att inte tror att vi kan uppnå något av dessa fem mål genom att stötta USA och Natos bombningar.

Säkerheten: Just nu är det faktiskt lika rimligt att argumentera tvärtemot det Tolgfors gör, det vill säga att Nato:s närvaro och bombningar bidrar till att öka osäkerheten i regionen. Det finns ingen militär lösning på konflikten.

Demokratin: Den militära närvaron riskerar på sikt att urholka den Afghanska demokratins legitimitet.

Kvinnorna: Nya lagar i Afghanistan urholkar kvinnornas rättigheter, bistånd och stöd till utveckling skulle göra mycket mer än militära insatser.

Terrorismen: Natos bombningar väcker hat och känslor som underlättar rekrytering av terrorister.

Solidariteten: Solidariteten med Afghanistans folk kommer inte nödvändigtvis bäst till uttryck genom att vi fungerar som stödpatrull till USA och Nato. I stället skall vi satsa mer på dialog- och utvecklingsarbete.

Vi inte är emot svenskt deltagande i internationella väpnade aktioner men vi kräver att all trupp i Afghanistan – inklusive USA – skall stå under FN:s ledning! USA:s insatser i Afghanistan sker utan samordning med FN:s trupp och USA attackerar civila – utan att skyldiga bestraffas. Genom ett rakryggat försvar för FN och folkrätten skyddar vi inte bara Afghanistan, utan i förlängningen även Sveriges intressen.

Andra om Afghanistan: Skicka hem svenska soldater (Lotta Gröning), Information: Rock the Vote (Afghan-Style)! (the Campaign Dossier), Allvarliga brister i den svenska asylprocessen (Ung Vänster), RYSSEN JAGAR RACKHAM DEN RÖDE? (Tokmoderaten), Att inte komma till skott (kommerotardig.blogg.se)

Read Full Post »

loyalarrowDen 8-16 juni står Sverige och F21 i Luleå som värd för en stor militär övning, ”Loyal Arrow”. Den leds och planeras av Nato. Det är första gången det sker en ensidigt Natoledd övning i ett icke-Natoland. Övningen innebär att Sverige ger upp kontrollen och lägger över makten på Nato. Nato bygger på kärnvapen-avskräckning. Sverige medverkar på detta sätt till ökad spänning mellan länder och upptrappning i området. Det är ett steg i fel riktning att gå med i spelet kring militär upprustning.

Frågan är inte diskuterad i riksdagen. Beslutet om övningen är taget av regeringen självt på förslag av försvarsmakten. Vi är oroliga ur både säkerhetspolitisk och demokratisk aspekt. Därför kräver Svenska freds:

Stoppa Nato-övningen!
Nato ut ur Sverige!
Nej till Nato!
Stoppa smyganslutningen till Nato!

Skriv på namninsamlingen här

Det finns också en grupp på Facebook

Även Nina Drakfors, ETC, Fredskoalitionen i Göteborg, Wiseman’s wisdoms (rädda försvaret) och Ines har nyligen skrivit om övningen. Sedan slutet av förra året har det skrivits en del, bland annat på Alliansfritt Sverige, i Norrländska socialdemokraten, SR P4 Västerbotten och DN rapporterar att det stör rennäringen, och SVT Västerbottensnytt om att renkalvar riskeras att överges på grund av lågtflygande plan.

Även SR P4 Norrbotten har ett intressant inslag om frågan. Gunnar Westberg har skrivit artikeln Hemligt samarbetsavtal mellan FN och Nato äventyrar FN:s självständighetNewsmill. Carl Björeman skriver i Dala-Demokraten att Nato redan styr vårt försvar, Norrbottenskuriren skriver om övningen, Anders Ferm och Thage G Pettersson kräver folkomröstning om Natomedlemskapet i SvD, Allan Widman, försvarspolitisk talesman (fp) efterlyser socialdemokraternas politik i frågan på SvD:s Brännpunkt. Att Sverige ska stå utanför Nato skrev S-företrädare i januari 2008, och vi i Broderskapsrörelsen skulle inte tacka nej till att detta förtydligas och understryks, både av regeringen och av vårt eget parti. Är det inte lite märkligt att det principiella i att vi – som inte är med i Nato – ska stå värd för övningen diskuteras så lite, både i media och i politiken? Fler artiklar i ämnet finns bland annat på hemsidan Stoppa smyganslutningen till Nato.

Read Full Post »

Förra veckan var jag i Irak, där uppbyggnaden av internetkapaciteten inte har prioriterats efter den USA-ledda invasionen.

Det gjorde att jag för första gången på många år inte hade möjlighet att följa den svenska riksdagens utrikesdebatt i realtid. Åren 1994 till 1999 var jag talskrivare till utrikesministern och höll då i pennan för regeringens utrikesdeklarationer. Åren därefter har jag spänning följt varje utrikesdeklaration lika mycket för att läsa vad som inte står, för vad som där står.

Att arbeta fram en utrikesdeklaration är en omfattande process. Det första utkastet gick ofta att få ihop på ett par dagar. Men sedan följde en process på ungefär en månad med mängder av synpunkter, där formuleringar skulle nagelfaras, balanser åstadkommas och speciella, ibland udda, önskemål bejakas eller förkastas. Först från UD:s alla sakenheter, därefter från övriga ministrar. Till slut var dokumentet så färdigkokt, och förhoppningsvis inte alldeles urvattnat, att utrikesministern kunde göra de sista avvägningarna och leverera texten, exakt så lång som Riksdagens regler kräver.

Det genuina förarbetet gör att ambassaderna i Stockholm och utrikesdepartementen runt om i världen läser med lupp. Här kan kremlologerna läsa ut kursförändringar och nya prioriteringar i svensk utrikespolitik. Det är ett dokument som går att lita på, utan lapsusar, slarv och stavfel.

Det som får oss och ambassadernas säkerhetspolitiska rapportörer att höja extra på ögonbrynen denna gång är att regeringen för första gången utelämnar skrivningen att Sverige är militärt alliansfritt. Det har de senaste 20 åren gjorts många försök, och jag har själv bidragit till några av dem, att varsamt nytolka innehållet i den militära alliansfriheten i ljuset av kalla krigets slut och svenskt EU-medlemskap. Men det har aldrig, förrän nu, varit tal om att utelämna detta svenska säkerhetspolitiska fundament.

Den signal det skickar till omvärlden är kraftfull. I kombination med senare tids urgröpta inhemska försvarsförmåga kan den också tolkas som logisk. Vår militära alliansfrihet förutsätter att vi själva, enligt FN-stagdans artikel 51, kan värna vårt territorium. Däremot samarbetar vi med andra när det gäller att uppfylla det andra undantaget från FN-stadgans våldsförbud – att på FN:s uppdrag värna fred vid internationella kriser.

Att Carl Bildt inte är någon varm vän av den militära alliansfriheten vet vi sedan mer än 20 år. Att folkpartiet vill gå med i Nato är också gammalt. Att detta är en fråga där kristdemokraterna enkelt anpassar sig till majoriteten i regeringen är inte heller märkligt. Det nya är att centern, som tidigare stått lika stadig i frågan om svensk militär alliansfrihet som man gjorde mot kärnkraften, har släppt igenom denna doktrinförändring.

En och annan rapportör kommer också att berätta att den socialdemokratiska utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin valde att inte angripa Carl Bildt för det anmärkningsvärda utelämnandet av svensk militär alliansfrihet. Men alla är medvetna om att detta är ett debattinlägg som kommer till helt utan den typ av resursmaskineri som regeringen har tillgång till. Här finns förståelse för att det kan uppstå en lapsus.

Spelar det då någon roll att regeringen vill ta ett steg mot svenskt Nato-medlemskap?

Vad det handlar om är inte huruvida vi ska samarbeta med Nato för fredsinsatser på FN:s uppdrag. Det gör vi sedan det kalla krigets slut med stor respekt och framgång. Vad det handlar om är att ansluta till Natos artikel 5, den håra kärnan om gemensamt försvar – en för alla, alla för en.

Sverige har varit militärt alliansfritt i tvåhundra år. Vi kom till den slutsatsen för att undvika att mot vår egen vilja dras in i krig. Det har, åtminstone inte efter andra världskriget, aldrig varit fråga om att söka fred i isolering. Tvärtom har den militära alliansfriheten givet oss möjligheter att vara särskilt aktiva för politiska lösningar av konflikter.

Den militära alliansfriheten är inte omodern. Men att kliva in under artikel 5, som ju handlar om att tillsammans med dem som finns i upplevda värmen söka säkerhet mot någon utanför, skulle vara att ta en omväg in i framtiden. Säkerhet byggs idag med, inte mot, den andre.

Det skulle inte göra oss själva säkrare, och inte heller bidra till att vår omvärld blev det. Det finns inget att vinna, men en del att förlora.

Det är också en av lärdomarna efter en vecka i Irak. Skillnaden i respekt för de länder som valde att inte följa de ledande Nato-ländernas invasion i mars 2003, jämfört med de som slöt upp på den USA-ledda alliansen ambitioner, är stor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , bloggare från Arboga, Karlstad, Västerås och i Stockholmbloggkartan

Read Full Post »