Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nedrustning’

När President Obama höll det årliga State of the Union talet fick han 80 applåder. Det är som sig bör. En lysande talare. Ett viktigt tal.

Men när han, kopplat till det Nordkoreanska kärnvapenprovet, nämnde att USA måste fortsätta ta ansvar i kampen mot spridning av kärnvapen, genom att fortsätta reducera sin egen arsenal tillsammans med Ryssland, möttes han dock med tystnad.

Nordkoreas kärnvapenprov är ett allvarligt tilltag och ett brott mot NPT. Det öppnar för förödande konsekvenser. De får hela världen i mot sig. Varför gör de ändå detta misstag?

CG_476571rDet beror självklart på att det råder en slags apartheid på kärnvapenområdet, där NPT hela tiden måste hållas levande och utvecklas, för att vi ska kunna undvika katastrofer i framtiden.

I NPT förbinder sig fem stater att inte sprida teknologin och avskaffa sina kärnvapenvapen. Alla andra lovar att inte skaffa dessa vapen.

Men de fem kärnvapenstaterna har dessvärre inte levererat. Och det är samtidigt de fem som är upphöjda till permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd. Kärnvapen ger prestige.

Det har också de tre länder som står utanför NPT – Israel, Indien och Pakistan – kommit fram till, och därför utvecklat egna kärnvapen. Och så här långt så har sluppit från sin olydnad relativt lättvindigt.

Agerandet hos dessa åtta kärnvapenmakter, och omvärldens hantering av dem, har självklart påverkat både Iran och Nordkorea. Och har man en grumlig politisk agenda kan det vara frestande att söka navigera i det internationella samfundets dubbelmoral.

Obama tycks ha insikten att enda vägen att förhindra spridning av detta domedagsvapen är att värna NPT och att gå vidare med kärnvapennedrustning. Om han inser att man till slut också måste gå i mål, kan vi för tillfället låta vara osagt. Det ligger trots allt några år framåt i tiden.

Men han utmanar med sin koppling något mycket känsligt i det amerikanska samhället, och för den delen hos militarister i många delar av världen. Det är inställningen att det finns inget problem med vapen i sig. Problemet består bara i att de andra – de dumma – kan ha tillgång till vapen. Därför är det viktigt att vi – de snälla – kan försvara oss ordentligt.

Den logiken gäller lika starkt i diskussionen om inhemsk vapenkontroll som i hanteringen av massförstörelsevapen. Den är inte enkel att bryta, eftersom den i grunden bygger på rädsla. En kortsiktig rädsla som hela tiden för oss djupare in i problemet. Vem som är dum och snäll ligger ju delvis i betraktarens öga, och är dessvärre inte helt befriat från etnocentriskt inflytande.

Dessutom finns ju risken att kriminella får fatt i vapnen och är tillräckligt desparata för att negligera den avskräckning som ligger i att de ”snälla” har större eller fler vapen. Det gäller dessvärre både enskilda kriminella och kriminella stater.

Därför måste vapen regleras. Det gäller allt från handeldvapen till kärnvapen. Och vad gäller kärnvapen så har vi i NPT kommit fram till att det bara finns en hållbar reglering – avskaffande.

Sverige har sedan tillkomsten av NPT varit dess varmaste till skyndare, med politiska initiativ, hårt diplomatiskt arbete och delande av kunskap. Vi har agerat utifrån en speciell trovärdighet. Vi hade egen kapacitet att skaffa kärnvapen. Men kom på alldeles egen hand fram till insikten att dessa vapen skulle göra oss mindre – inte mer – säkra.

Med Anna Lindh dog också svenska regeringars initiativ på kärnvapenområdet. The New Agenda Coalition, som initierades av Lena Hjelm-Wallén skördade sina stora framgångar vid NPT konferensen 2000, men förlorade strax därpå sitt bäst före datum. Anna Lindh tillsatte Blixkommissionen som levererade en rad konkreta idéer och förslag som efter att rapporten lades fram 2006, i princip hamnat i byrålådan.

Kärnvapenfrågan är inte det enda skälet till att vi behöver en ny regering, men ett av dem. Och något som vi påminns om när Riksdagen har sin årliga utrikespolitiska debatt.

Men också vi socialdemokrater behöver anstränga oss för att tänka nytt i denna fråga. Det gick trots allt tre år mellan Anna Lindhs död och till dess vi förlorade regeringsmakten.

Ett förslag som vi från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet lanserade tillsammans med Palmecentret på 60-årsminnet av Hiroshimadagen 2005 är att samla de länder, som likt Sverige, haft kapacitet att utveckla kärnvapen, men genom NPT frivilligt avstått. Det är en spännande grupp av länder som, utöver oss själva, bl a rymmer Tyskland, Japan, Kanada, Sydafrika, Ukraina, Kazakstan, Brasilien och Libyen.

Detta är en grupp länder som med särskilt trovärdighet kan driva frågan ur ett politiskt moraliskt perspektiv och samtidigt har förutsättningar att knyta samman de olika viljor som bryts i det internationella systemet i dessa mänsklighetens ödesfrågor.

Det vore också en bättre krets för både Iran och Nordkorea att hamna i, än den skurkkrets de nu siktar på, i nära släktskap med Israel, Indien och Pakistan.

Annonser

Read Full Post »

President Obamas offensiv i kärnvapenfrågan är det mest hoppfulla som hänt på kärnvapenområdet sedan Berlinmurens fall. Det som framför allt inger hopp är att den grundas på en realpolitisk insikt.
Innan murens fall var den stora risken ett kärnvapenkrig mellan supermakterna. Det skulle ytterst kunna ödelägga alla förutsättningar för mänskligt liv, sett till vilken kapacitet de båda supermakterna hade.
Den kapaciteten har man i allt väsentligt fortfarande. Men de politiska riskerna för att kärnvapnen skulle kunna användas för total ödesläggelse har minskat drastiskt. Däremot har riskerna ökat för att enstaka kärnvapen skulle kunna användas mot något befolkningscentra i världen. Antingen som resultat av en desperat åtgärd från svagare parten i något av de asymmetriska krig vi idag ser. Eller genom att en terrororganisation skulle få tillgång till bomben och inte tveka att använda den.
Kärnvapen är politiska vapen, som fullständigt saknar militär användning. Logiken bygger på att de aldrig ska kunna användas. Under det kalla kriget såg den logiken ut på ett visst sätt – perverterad och livsfarlig, men den hade sina anhängare. Men med kalla krigets slut försvann denna avskräckningens logik.
Det enda försvaret mot kärnvapen är totalt förbud, eliminering och en stark mekanism för att se till att förbudet efterlevs. Men det kräver ett samarbete från samtliga länder. Den insikten nådde många av oss – och närmaste en konsensus av Sveriges befolkning – redan under det kalla kriget. Nu tycks den insikten också ha nått den viktigaste aktören av dem alla – presidenten i den ledande kärnvapenmakten.
Men Obama har inte all makt, och alltjämt ett etablissemang på hemma plan att övertyga. Därför behövs det idag starka och kärleksfulla kritiker som fortsätter ligga på och driva krav. Indien, Pakistan och Israel kommer inte enkelt att ge upp sina kärnvapen, så länge de fem officiella kärnvapenmakterna insisterar på att kärnvapen är viktiga för deras egen säkerhet. Här finns också de argument som Iran och Nordkorea biter sig fast vid i sina ambitioner att utveckla kärnvapen.
Från den punkt på 1960-talet då den svenska regeringen bestämde sig för att avbryta det svenska kärnvapenprogrammet och ansluta sig som icke kärnvapenstat till NPT blev Sverige en stormakt för kärnvapennedrustning. Fram till kalla kriget slut – med Alva Myrdahl, Inga Thorsson och Olof Palme – var detta mycket tydligt. Men även på 1990-talet togs viktiga initiativ – i Our Global Neigbourhood av Ingvar Carlsson, Lena Hjelm-Wallén tog initiativ till New Agenda Coalition och Anna Lindh tillsatte Blix-kommissionen. Men efter Annas död stannande initiativen upp.
Den svenska regeringen skulle på nytta kunna ta en ledarroll, inte minst i samband med den viktiga översynskonferensen av ickespridningsavtalet, NPT, som kommer att följa i nästa månad och som det nuvarande toppmötet är en förberedelse för. Det finns i Blix-kommissionen en lång rad konkreta förslag att ta vara på.
Det saknas heller inte politiska forum att agera i. Påstötningar till de ickenukleära medlemmarna av Nato att komma tillrätta med Natos förlegade doktrin från 1999 som alltjämt säger att kärnvapen är väsentliga för alliansen säkerhet försätter dessa medlemmar i oförenliga lojaliteter – en i NPT att verka för kärnvapnens avskaffande och en i Nato som insisterar på motsatsen.
Sverige skulle också kunna söka samarbete med alla andra länder som själva har haft kapacitet att utveckla bomben, men kommit till insikt att inte göra det, för att detta skulle göra både dem själva och världen säkrare. I den kretsen finns förutom Sverige, Tyskland, Kanada, Ukraina, Kazakstan, Libyen, Japan, Sydafrika och Brasilien.
Det är en unik krets som skulle kunna omsätta sin moraliska investering i handling.

Read Full Post »

Svenska nätverket för kärnvapennedrustningI helgen – 20 år efter kalla krigets slut – genomförde det svenska nätverket för kärnvapennedrustning en stor internationell kärnvapenkonferens i Stockholm. Det blev en mycket lyckat satsning, som på ett tydligt sätt kunde ta sikte på dagens politiska utmaningar i kärnvapenfrågan och framför allt på den viktiga översynskonferensen i maj i FN av ickespridningsavtalet, NPT. 

Det enda tråkiga var frånvaron av företrädare både från den svenska regeringen och aktiva riksdagspolitiker. Det reste frågetecken bland de internationella gästerna vad som hänt med den stolta svenska nedrustningstraditionen. De svenska politiker som talade, förutom jag själv, var Lena Hjelm-Wallén, Pierre Schori, Hans Blix och Maj-Britt Theorin. 

Sverige var den ledande nedrustningsnationen från det att vi själva nådde beslutet i början av 1960-talet att svenska kärnvapen skulle göra oss mindre, inte mer, säkra. Alva Myrdahl, Inga Thorsson och Olof Palme räknas som giganter i detta arbete. I början av 1990-talet tonades arbetet ner. Det kalla kriget var slut och vi hade en positiv utveckling även utan ett lika aktivt engagemeng från Sverige och en del andra nationer. Dessutom fick vi en borglig regering, som inte hade samma kunskap, driv och engagemang. 

Under Lena Hjelm-Walléns tid som utrikesminister tog Sverige initativ till bildadndet av New Agenda Coalition, som spelade en avgörande roll för att stärka NPT i slutet av 1990-talet och framför allt vi översynskonferenen år 2000. Anna Lindh fortsatte det arbetet och tog dessutom initativ till den s k Blixkommissionen som arbetade fram en rapport med en lång rad konkreta förslag. 

Dessvärre upphörde den socialdemokratiska regeringens initativförmåga i frågan med mordet på Anna Lindh. Och inte heller den nuvarande regeringen har haft förmågan att tänka nytt och ta vara på det stora förtroendekapital som Sverige har.

Kärnvapenhotet är alltjämt mycket allvarligt, men ser idag annorlunda ut än under det kalla kriget, vilket jag utvecklade i de anförandet jag höll under konferensen. Det kräver nya initativ och nya samarbetspartner. New Agenda Coalition har spelat ut sin roll, men det finns mycket att göra genom att söka samarbete t ex med icke-nukleära NATO-medlemmar och de länder som i likhet med Sverige haft kapacitet att skaffa kärnvapen, men valt att avstå. Denna grupp av länder, som finns i alla hörn av världen, har ett unikt moraliskt kapital att använda.

Detta och några andra ideer finns utvecklade i mina anföranden från konferensen som du kan hitta här (på engelska).

Kolla även dagbok mot atomkraft som är en av de bloggare som håller nedrustningskravet levande.

Read Full Post »

Dom här fina knapparna har vi fått hjälp av Svenska freds att fixa och delar ut på kongressen. Även S-studenter & S-kvinnor som vi delar monter med och SSU delar ut knapparna.

Vill du ha en? Kom då till kongressen eller skicka ett brev som innehåller ett frankerat kuvert med din adress på till Broderskapsrörelsen, BOX 704 03, 107 25 STOCKHOLM. Skriv hur många du vill ha, max tre per person så att de räcker till alla!

Read Full Post »

Uppdatering: En viss framgång uppnåddes då följande formulering letade sig in i de politiska riktlinjerna: ”Sverige ska också vara en föregångare genom en restriktiv lagstiftning såväl om export som import av vapen.”

S-kongressen ska ett par års arbete med rådslag samlas ihop i de politiska riktlinjerna som förhoppningsvis kommer att lägga grunden för valseger i september och förhandlingar med MP och V om att bilda en gemensam regering. Det är många frågor som slåss om utrymmet och medan vissa (jobb och skola) spelar huvudrollen riskerar några andra att glömmas bort. En sådan är de socialdemokratiska ambitionerna när det gäller nedrustning, men också behovet av en mer restriktiv vapenexport.

grg1På båda dessa områden har S ett tydligt alternativ till den borgerliga alliansen där Folkpartiet drömmer om svenskt medlemskap NATO, där regeringen inte ratificerat avtalet mot klusterbomber, där utrikesministern inte prioriterar FN:s arbete för folkrätten och där man instiftat en ny myndighet för att sälja svenska vapen (samtidigt som man själva köper finskt). Det är viktigt att detta alternativ får stöd av kongressen, men också gärna tydliggörs, särskilt när det gäller vapenexporten.

I partistyrelsens svar på motion J47 om vapenexport hittar vi formuleringar som: ”I ljuset av detta ska den svenska exporten av krigsmateriel vara försiktig och återhållsam. Jämfört med andra länder för Sverige också en restriktiv politik när det gäller vapenexport. Detta synsätt ska vi fortsätta slå vakt om. ”

Dessa har dock inte hittat sin väg till de politiska riktlinjerna som är det viktigaste dokumentet kongressen antar. Där står istället, på sidan 66: ”Sverige har, som militärt alliansfri stat, en lång tradition av en stark nationell försvarsindustri som inte bara försett och förser landet med materiel utan också med kunskap och oberoende samt tillgång till viktiga industriella samarbeten.”

Detta skulle innebära ett stort avsteg från den nuvarande S-linjen som gällt länge och bla slogs fast av den förra ordinarie kongressen 2005 om att Sverige ”ska vara en föregångare genom strikta regler för svensk export och import av vapen och krigsmateriel”.

Riktlinjerna är dock bara ett förslag och det finns mycket i rådslaget som stödjer den gällande, mer restriktiva linjen. Ännu finns chansen att få till en bra politik även på detta område som dels kan göra att vi vinner valet, dels göra världen en bättre plats att leva på.

Läs även på Svenska Freds hemsida om deras kampanj här på kongressen.

Read Full Post »

Det socialdemokratiska rådslaget går nu in på sitt slutvarv och i slutet av månaden lägger de fyra grupperna fram sina rapporter till Partistyrelsen.

Från Kristna Socialdemokrater har vi framför allt engagerat oss i det internationella rådslaget och när jag idag fick se rapporten Vår Värld kan jag konstatera att vi fått gehör får våra viktigaste synpunkter, vilket är glädjande för politiken och hoppingivande för partidemokratin!

Det var mycket som var bra i rådslagsgruppen första rapport i höstas. Tydliga besked om enprocentmålet i bistånd, offensiv nedrustningspolitik och en ny och mer dynamisk hållning till religion. Dessa framsteg finns kvar och är bekräftade.

Det var en del vi saknade då, som finns på plats nu. Att se migration som en möjlighet och inte (bara) som problem. Att se att utveckling är mer än bistånd. Tydlig politik i Mellanösternfrågan och mera offensiva skrivningar kring förnyelse av de internationella finansinstitutionerna och EU:s roll i kampen mot den inhemska fattigdomen.

Så var det framför allt en fråga där vi hade en annan uppfattning än rådslagsgruppen. De gällde synen på mandat vid militära fredsinsatser och hur Sverige ska agera om säkerhetsrådet blir blockerat. Här ville Rådslagsgruppen öppna för EU som mandatgivare, vilket skulle varit ett direkt brott mot Artikel 53 i FN-stadgan och, enligt vår syn, riskerat sänka tröskeln för stormakters våldsanvändning vid internationella konflikter.

Här har rådslagsgruppen lyssnat och landat på en balanserad syn. Det är FN-mandat som gäller, men det kan uppstå extrema nödsituationer. Men nödsituationer kan inte regleras utan måste hanteras från fall till fall och kan aldrig vara praxisgrundande.

Den folkrättsliga olydnad som rådslaget öppnar för kan, om den måste tas till, då få till följd att FN-stadgan och Säkerhetsrådets ansvar för fred och säkerhet stärks istället för försvagas, som riskerades vid den tidigare skrivningen.

Rådslagsarbetet ser ut att ha fungerat som det var tänkt, det är i många viktiga stycken en justerad och förbättrad politik man nu presenteras och den interndemokratiska processen i partiet har stärkts.

Läs även andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , . Här finns vårt pressmeddelande på Newsdesk.

Read Full Post »

Inom nätverket Ofog (för en kärnvapenfri och demilitariserad värld) driver man kampanjen Avrusta arbetar nu med förberedelser inför en rättegång som ska hållas i Eskilstuna måndagen den 9 mars. Det är Anna Andersson och Martin Smedjeback som ställs inför rätta för sin avrustning av 14 granatgevär (Carl Gustaf) hos Saab Bofors i höstas. De riskerar över en miljon i skadestånd och en tid i fängelse.

Anna och Martin utmanar oss genom sin handling i civil olydnad. För det ska de ha sitt straff. De har medvetet brutit mot lagen för att visa på något som är mycket och större och viktigare än den olagliga handlingen. Att svensk vapenexport också medverkar i krig.

I samband med rättegången arrangeras bland annat ett torgmöte på förmiddagen, där jag är inbjuden talare. Kom gärna dit och lyssna!

Mitt tal kommer också att publiceras här eller på vår hemsida på måndag.

Läs även andra bloggare om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »