Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Obama’

När President Obama höll det årliga State of the Union talet fick han 80 applåder. Det är som sig bör. En lysande talare. Ett viktigt tal.

Men när han, kopplat till det Nordkoreanska kärnvapenprovet, nämnde att USA måste fortsätta ta ansvar i kampen mot spridning av kärnvapen, genom att fortsätta reducera sin egen arsenal tillsammans med Ryssland, möttes han dock med tystnad.

Nordkoreas kärnvapenprov är ett allvarligt tilltag och ett brott mot NPT. Det öppnar för förödande konsekvenser. De får hela världen i mot sig. Varför gör de ändå detta misstag?

CG_476571rDet beror självklart på att det råder en slags apartheid på kärnvapenområdet, där NPT hela tiden måste hållas levande och utvecklas, för att vi ska kunna undvika katastrofer i framtiden.

I NPT förbinder sig fem stater att inte sprida teknologin och avskaffa sina kärnvapenvapen. Alla andra lovar att inte skaffa dessa vapen.

Men de fem kärnvapenstaterna har dessvärre inte levererat. Och det är samtidigt de fem som är upphöjda till permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd. Kärnvapen ger prestige.

Det har också de tre länder som står utanför NPT – Israel, Indien och Pakistan – kommit fram till, och därför utvecklat egna kärnvapen. Och så här långt så har sluppit från sin olydnad relativt lättvindigt.

Agerandet hos dessa åtta kärnvapenmakter, och omvärldens hantering av dem, har självklart påverkat både Iran och Nordkorea. Och har man en grumlig politisk agenda kan det vara frestande att söka navigera i det internationella samfundets dubbelmoral.

Obama tycks ha insikten att enda vägen att förhindra spridning av detta domedagsvapen är att värna NPT och att gå vidare med kärnvapennedrustning. Om han inser att man till slut också måste gå i mål, kan vi för tillfället låta vara osagt. Det ligger trots allt några år framåt i tiden.

Men han utmanar med sin koppling något mycket känsligt i det amerikanska samhället, och för den delen hos militarister i många delar av världen. Det är inställningen att det finns inget problem med vapen i sig. Problemet består bara i att de andra – de dumma – kan ha tillgång till vapen. Därför är det viktigt att vi – de snälla – kan försvara oss ordentligt.

Den logiken gäller lika starkt i diskussionen om inhemsk vapenkontroll som i hanteringen av massförstörelsevapen. Den är inte enkel att bryta, eftersom den i grunden bygger på rädsla. En kortsiktig rädsla som hela tiden för oss djupare in i problemet. Vem som är dum och snäll ligger ju delvis i betraktarens öga, och är dessvärre inte helt befriat från etnocentriskt inflytande.

Dessutom finns ju risken att kriminella får fatt i vapnen och är tillräckligt desparata för att negligera den avskräckning som ligger i att de ”snälla” har större eller fler vapen. Det gäller dessvärre både enskilda kriminella och kriminella stater.

Därför måste vapen regleras. Det gäller allt från handeldvapen till kärnvapen. Och vad gäller kärnvapen så har vi i NPT kommit fram till att det bara finns en hållbar reglering – avskaffande.

Sverige har sedan tillkomsten av NPT varit dess varmaste till skyndare, med politiska initiativ, hårt diplomatiskt arbete och delande av kunskap. Vi har agerat utifrån en speciell trovärdighet. Vi hade egen kapacitet att skaffa kärnvapen. Men kom på alldeles egen hand fram till insikten att dessa vapen skulle göra oss mindre – inte mer – säkra.

Med Anna Lindh dog också svenska regeringars initiativ på kärnvapenområdet. The New Agenda Coalition, som initierades av Lena Hjelm-Wallén skördade sina stora framgångar vid NPT konferensen 2000, men förlorade strax därpå sitt bäst före datum. Anna Lindh tillsatte Blixkommissionen som levererade en rad konkreta idéer och förslag som efter att rapporten lades fram 2006, i princip hamnat i byrålådan.

Kärnvapenfrågan är inte det enda skälet till att vi behöver en ny regering, men ett av dem. Och något som vi påminns om när Riksdagen har sin årliga utrikespolitiska debatt.

Men också vi socialdemokrater behöver anstränga oss för att tänka nytt i denna fråga. Det gick trots allt tre år mellan Anna Lindhs död och till dess vi förlorade regeringsmakten.

Ett förslag som vi från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet lanserade tillsammans med Palmecentret på 60-årsminnet av Hiroshimadagen 2005 är att samla de länder, som likt Sverige, haft kapacitet att utveckla kärnvapen, men genom NPT frivilligt avstått. Det är en spännande grupp av länder som, utöver oss själva, bl a rymmer Tyskland, Japan, Kanada, Sydafrika, Ukraina, Kazakstan, Brasilien och Libyen.

Detta är en grupp länder som med särskilt trovärdighet kan driva frågan ur ett politiskt moraliskt perspektiv och samtidigt har förutsättningar att knyta samman de olika viljor som bryts i det internationella systemet i dessa mänsklighetens ödesfrågor.

Det vore också en bättre krets för både Iran och Nordkorea att hamna i, än den skurkkrets de nu siktar på, i nära släktskap med Israel, Indien och Pakistan.

Read Full Post »

Jag befinner mig just nu i Washington där jag precis avslutat en hearing i den amerikanska kongressen om den illegala vapensmugglingen från de amerikanska sydstaterna till Mexiko och vidare till Latinamerika.
Jag har under flera lyssnat till en stark önskan från Latinamerikanska parlamentariker om behovet att få en dialog med den amerikanska kongressen om denna fråga, som de själva inte kan lösa utan stöd och förståelse från sina amerikanska kollegor.
I höstas diskuterade jag, tillsammans med en svensk riksdagsledamot, detta för andra gången med den i dessa frågor mest progressiva kongressledamoten – James McGovern, demokrat från Massachusetts, som själv som barn förlorade sin farbror i ett väpnat rån och sedan dess haft en syn på vapen som avviker från majoriteten av amerikanska politiker.
Och plötsligt var frågan mogen. McGovern var beredd, trots att det är valår, att låta oss bjuda in en handfull latinamerikanska parlamentariker till kongressen och för första gången öppna en dialog om hur ett gemensamt problem ska kunna lösas.
Och det är inget litet problem. De experter vi anlitade talade om att det kan handla om så mycket som 700.000 vapen per år som köps i USA, smugglas över gränsen till Mexiko och säljs vidare. Och vapnen blir tyngre och har mer eldkraft. Detta bidrar till att Centralamerika har världens överlägset högsta andel av mord i världen – 29 per 100.000 invånare, jämfört med tre i Europa.
På grund av skillnad i vapenlagarna mellan länderna är marknadsvärdet mer än dubbelt så högt för ett vapen i Mexiko jämfört med i USA. Det gör att tusentals människor – allt från gravida kvinnor och collegestudenter till knarkligor – är iblandade i det som beskrivs som en myrstig av vapensmuggling.
Vi löste inte problemet i med en hearing i kongressen. Men mötet var historiskt eftersom det för första gången blev en dialog. USAs politik rymmer två stora svagheter i relation till detta problem. Det första är den starka kopplingen från självständighetstiden till den konstitutionella rätten för var man att bära vapen (andra tillägget). Detta låter sig inte enkelt förändras.
Det andra är en oförmåga att se hur den egna politiken kan få konsekvenser någon annanstans och att det finns ett ansvar att tänka bortom det egna och det omedelbara. I längden ligger ju detta också i USAs egenintresse, eftersom vapensmugglingen förstärker narkotikahandeln och bidrar till flyktingströmmar, till vilka båda USA är slutstation.
Och här tror jag vi lyckades så några frön som har förutsättningar att gro. Och det går att komma en god bit på väg, även med det, i europiska ögon, primitiva andra tillägget.
När President Bush i september 2004 tog bort förbudet att sälja automatvapen, ökade smugglingen dramatiskt, eftersom det fanns en ny attraktiv produkt. Striktare lagar mot smuggling och mer resurser till tull och polis skulle minska utflödet dramatiskt. Bättre ordning på registren skulle minska möjligheten att köpa stora mängder vapen på förfalskade id-handlingar. Begränsningar i hur många vapen en person får köpa skulle minska antalet smugglare.
Att sådana åtgärder också skulle göra USA säkrare, borde inte minska möjligheterna för det upplysta egenintressets frö att gro.

Read Full Post »

President Obamas offensiv i kärnvapenfrågan är det mest hoppfulla som hänt på kärnvapenområdet sedan Berlinmurens fall. Det som framför allt inger hopp är att den grundas på en realpolitisk insikt.
Innan murens fall var den stora risken ett kärnvapenkrig mellan supermakterna. Det skulle ytterst kunna ödelägga alla förutsättningar för mänskligt liv, sett till vilken kapacitet de båda supermakterna hade.
Den kapaciteten har man i allt väsentligt fortfarande. Men de politiska riskerna för att kärnvapnen skulle kunna användas för total ödesläggelse har minskat drastiskt. Däremot har riskerna ökat för att enstaka kärnvapen skulle kunna användas mot något befolkningscentra i världen. Antingen som resultat av en desperat åtgärd från svagare parten i något av de asymmetriska krig vi idag ser. Eller genom att en terrororganisation skulle få tillgång till bomben och inte tveka att använda den.
Kärnvapen är politiska vapen, som fullständigt saknar militär användning. Logiken bygger på att de aldrig ska kunna användas. Under det kalla kriget såg den logiken ut på ett visst sätt – perverterad och livsfarlig, men den hade sina anhängare. Men med kalla krigets slut försvann denna avskräckningens logik.
Det enda försvaret mot kärnvapen är totalt förbud, eliminering och en stark mekanism för att se till att förbudet efterlevs. Men det kräver ett samarbete från samtliga länder. Den insikten nådde många av oss – och närmaste en konsensus av Sveriges befolkning – redan under det kalla kriget. Nu tycks den insikten också ha nått den viktigaste aktören av dem alla – presidenten i den ledande kärnvapenmakten.
Men Obama har inte all makt, och alltjämt ett etablissemang på hemma plan att övertyga. Därför behövs det idag starka och kärleksfulla kritiker som fortsätter ligga på och driva krav. Indien, Pakistan och Israel kommer inte enkelt att ge upp sina kärnvapen, så länge de fem officiella kärnvapenmakterna insisterar på att kärnvapen är viktiga för deras egen säkerhet. Här finns också de argument som Iran och Nordkorea biter sig fast vid i sina ambitioner att utveckla kärnvapen.
Från den punkt på 1960-talet då den svenska regeringen bestämde sig för att avbryta det svenska kärnvapenprogrammet och ansluta sig som icke kärnvapenstat till NPT blev Sverige en stormakt för kärnvapennedrustning. Fram till kalla kriget slut – med Alva Myrdahl, Inga Thorsson och Olof Palme – var detta mycket tydligt. Men även på 1990-talet togs viktiga initiativ – i Our Global Neigbourhood av Ingvar Carlsson, Lena Hjelm-Wallén tog initiativ till New Agenda Coalition och Anna Lindh tillsatte Blix-kommissionen. Men efter Annas död stannande initiativen upp.
Den svenska regeringen skulle på nytta kunna ta en ledarroll, inte minst i samband med den viktiga översynskonferensen av ickespridningsavtalet, NPT, som kommer att följa i nästa månad och som det nuvarande toppmötet är en förberedelse för. Det finns i Blix-kommissionen en lång rad konkreta förslag att ta vara på.
Det saknas heller inte politiska forum att agera i. Påstötningar till de ickenukleära medlemmarna av Nato att komma tillrätta med Natos förlegade doktrin från 1999 som alltjämt säger att kärnvapen är väsentliga för alliansen säkerhet försätter dessa medlemmar i oförenliga lojaliteter – en i NPT att verka för kärnvapnens avskaffande och en i Nato som insisterar på motsatsen.
Sverige skulle också kunna söka samarbete med alla andra länder som själva har haft kapacitet att utveckla bomben, men kommit till insikt att inte göra det, för att detta skulle göra både dem själva och världen säkrare. I den kretsen finns förutom Sverige, Tyskland, Kanada, Ukraina, Kazakstan, Libyen, Japan, Sydafrika och Brasilien.
Det är en unik krets som skulle kunna omsätta sin moraliska investering i handling.

Read Full Post »

Ett tåg på väg in till Davos bland alperna

Davos

Efter en fantastisk ringlande och långsam tågresa kom jag igår eftermiddag till Davos. Den pittoreska alpbyn som i dessa dagar varje år invaderas av ledare från näringsliv och politik för att dryfta stora frågor. Det är första gången jag är här, och min roll är främst att vara förälder och göra det möjligt för min fru att delta i en panel om kärnvapennedrustning senare idag.

Men detta är alldeles klart en viktig mötesplats för att diskutera många av de frågor som nationella politiska strukturer inte längre har redskap för. Inte minst många av de frågor i finanskrisens spar som ännu saknar politiskt svar. Igår meddelade Josef Ackermann, chefen för Deutsche Bank, att han ar för en global skatt för banker. Detta för att bygga upp fonder som visat sig behövas för att hantera situationer när de finansiella institutionerna kommer på obestånd och regeringarna måste rycka in. Bob Diamond, ordförande för Barclays Bank håller med.

Efter att tidigare ha varit kraftfulla motståndare till dessa typer av lösningar börjar bankdirektörerna inse att den privilegierade situation de haft – att kunna ta obegränsade risker och samtidigt vara befriade från risken att gå i konkurs genom att skattebetalare ska rusa till – inte längre har politisk bärkraft.

Obama har redan lagt förslag om den typen av fonder för USA. Flera talare i Davos pekade på att den vägen till en global ordning går genom Europa.

Andra bloggare om Davos:
Valutakrisen närmar sig med stormsteg (Musik Från Centrifugen)
Oroande från Ukraina (Alla dessa dagar)
En annan väg till slutet på fattigdomen (Effekt)
Läs också om Davos och jämställdhet i DN1, DN2 och SvD.

Read Full Post »

Carina Hägg, broderskapare i Washington

Carina Hägg, broderskapare i Washington

Broderskaparen Carina Hägg är just nu i Washington. I ett pressmeddelande idag meddelar hon att hon vill att obalansen mellan de militära och civila insatserna rättas till i Afghanistan.

Idag utgör stödet till civil återuppbyggnad bara en liten del av vad de militära insatserna kostar. Obama genomför just ju en översyn av USA:s strategi för Afghanistan. Men den amerikanska kongressen är djupt splittrad i frågan om USA:s fortsatta militära engagemang i Afghanistan.

Socialdemokraterna har länge krävt att Sveriges regeringen presenterar en långsiktig och bred strategi för det svenska engagemanget i Afghanistan – med tonvikt på en framtida ökad civil närvaro och en minskad militär närvaro. Hägg tycker det är angeläget att vi från Sveriges sida lägger fram våra ståndpunkter eftersom President Obama inom kort väntas lägga fast en ny strategi.

Läs också, om Afghanistan

Helle Klein: Pinsamt, Urban Ahlin (S)
Carl Bildt: Lyckad gårdag
Jinge: Obamas vägval styr Sveriges insats i Afghanistan
Uttalande från Broderskaps kongress: FN ska leda hela styrkan
Peter Weiderud: Tolgfors måste sluta med sin krigsretorik

Read Full Post »

Sitter på seminarium om Israel & Palestina inför Sveriges ordförandeskap i EU.

Israel har en ny högerregering, men Fatah och Hamas har inte lyckats enas till en Palestinsk regering. President Barack Obama slog i sitt Kairo-tal an en ny amerikansk ton både mot världens muslimer och mot Israel. Och samtalet handlar om vilka politiska möjligheter som detta öppnat för Sverige under ordförandeskapet i EU.

Ulf Bjereld, broderskapare och professor i statsvetenskap ledde samtalet med Göran Pettersson, moderat riksdagsledamot, Karin Roxman, fd generalkonsul i Jerusalem och Peter Weiderud, ordförande i Sveriges Kristna Socialdemokrater.

Bjereld inledde seminariet med att berätta att Gustav Blix, den moderata riksdagsledamot som skulle ha deltagit inte kunde komma på grund av sjukdom. Och sade ordagrant: ”han är sjuk i någon slags inflation”. Och det är ju också en ursäkt så här i kristider.

I övrigt vill jag bara säga att även detta seminarium kommer att komma upp i sin helhet på webben! Mer info kommer på bloggen, säg till om du vill ha ett meddelande när filmen är klar.

Read Full Post »

Den senaste veckan har frågor om tro diskuterats mer än vanligt i tidningar och på bloggar. I till exempel tidningen Broderskap som kom idag skriver Ove Klinthäll från Vikbolandet att vi på Kristen Vänster borde glädja oss över att ”någon äntligen vågar ge uttryck för sina tvivel offentligt”. Även Humanisternas kampanj Gud finns nog inte beskrivs av flera uttalade ateister som befriande i att någon äntligen vågar säga något.

Men är det verkligen så? Känner barn i skolorna, vuxna på sina jobb, mammor, pappor, journalister att de måste komma ut som ateister? Anses det verkligen märkligt att tvivla? Är Sverige verkligen ett samhälle där det är svårt att stå för att man inte tror? Det känns ytterst främmande för mig. Det är väl snarare så att människor blir förvånade om en kollega eller vän kommer ut som kristen. Vi verkar ha helt olika syn på det här.

liberalism
Hur som helst så skrev Alan Wolfe, statsvetare i Boston, i UNT igår att de liberala idéerna om öppenhet segrat över religiösa idéer om exklusivitet, och menar att det i detta läge är viktigt för liberaler att fortsätta ha en öppen inställning – även till religion – eftersom motsatsen strider mot liberala principer. Han frågar sig om liberalerna bör ”sola sig i sin seger över oförnuftets krafter” (som vi anser att Humanisterna vill göra i sin kampanj) eller bör de, i en ny anda av tolerans, välkoma de religiösa och deras övertygelser i debatten om samhällets viktigaste frågor?

Till och med i USA, det västerländska samhälle som är mest välvilligt inställt till religion, domineras i dag bestsellerlistorna av författare som Christopher Hitchens och Richard Dawkins som förlöjligar de troendes anspråk. Wolfes fyra huvudargument för att lyssna på religiösa företrädare och debattörer är:

1) Välfärdsstaten. De som tidigt argumenterade för de mest brutala formerna av kapitalism betraktade sig själva som ateister medan de som förespråkade statsingripanden i ekonomin var kristna.

2) Det är inte religionen utan alliansen mellan religion och statsmakt som är problemet. I dag finns ingen risk i någon utvecklad liberal demokrati för att någon religion ska kunna använda statsmakten för att framtvinga ortodoxi, snarare är det

3) Migration skapar förvisso ett mer religiöst folk i västsamhällen, men samtidigt religiös pluralism som omöjliggör återinförandet av statsreligion

4) Det är oliberalt att som i de nya ateisternas skrifter fnysa av förakt över människor som finner under i tillvaron, att betrakta dem som om de vore andra klassens medborgare enbart för att de tror. Wolfe menar att det är som om fundamentalismen har uppstått på nytt, men denna gång bland de icke-troende.

Den fördömande tonen i deras språk avslöjar rädsla för dem som de vänder sig mot. En mer liberal syn på världen skulle erkänna att även de mest passionerat troende kommer att växa och utvecklas som ett resultat av att de exponeras för liberalismens förkärlek för öppenhet.

Som exempel lyfter han att republikanerna i USA blir mer och mer impopulära, ju mer de försöker vända sig till den kristna högern, och att de troende latinamerikanerna och afro-amerikanerna istället samlas inom det demokratiska partiet. Ett engagemang för rättvisa och en öppen inställning till människor vare sig de tror eller inte tror. Vi tror därför att Broderskapsrörelsen har framtiden för sig, och att inskränkthet och intolerans är på väg bort, oavsett om den uttalas från religiöst eller ateistiskt håll. Wolfe avslutar sin artikel hoppfullt:

Vi bör därför vänta oss att alliansen mellan liberalism och religion fortsätter i framtiden. Liberalismen tillåter religionen att finna sin egen röst. Religionen ger liberalismen en starkare känsla för det gemensamma bästa. Dessa två krafter har varit fientligt inställda till varandra i det förflutna men de passar ihop med varandra nu.

Här kan du se Wolfes bok The Future of Liberalism.

Taggar: , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »