Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘piratpartiet’

tre apor, hör inte - ser inte - talar inte (TV4, Aftonbladet, Expressen)Sverigedemokraternas mediala framgångsvåg fortsätter. Den nya toppnoteringen i Sifo på 5.8 procent lär garantera partiet ytterligare medieutrymme på ett sätt som inget annat parti utanför riksdagen skulle kunna drömma om. (Möjligen med Piratpartiet inför sommarens EU-val som undantag.)

Som Henrik Oscarsson visat finns det inga belägg för att synlighet i massmedia i sig innebär opinionsframgångar för ett politiskt parti. Så har t ex Socialdemokraterna inte ökat i opinionsmätningarna, trots en intensiv mediebevakning av partiets kongress för ett par veckor sedan. Men Oscarsson betonar också att det inte finns några belägg för motsatsen – sambandet mellan förekomst i media och opinionsframgångar är i huvudsak outforskat.

En rimlig utgångspunkt är att det inte är mediebevakningen i sig som påverkar ett partis opinionsstöd, utan hur mediebevakningen genomförs. Svenska mediers bevakning av Sverigedemokraterna präglas, menar jag, av ambivalens. Å ena sidan finns en strävan att bevaka Sverigedemokraterna på samma sätt som man bevakar andra partier. Ett exempel på en sådan bevakning är t ex Kenny Genborgs utmärkta granskning av Sverigedemokraternas politiska program i Göteborgs-Posten i dag (ännu ej på nätet). Å andra sidan vill man behandla och bevaka Sverigedemokraterna som ett unikt parti, ett parti som genom sin främlingsfientlighet och sina högerextremistiska rötter mäler sig ur den demokratiska gemenskapen.

Konsekvensen av denna ambivalens är att vi får en stor och känslostark debatt om hur media bör behandla Sverigedemokraterna. Debatten kretsar till exempel kring om det är rätt eller fel att erbjuda Sverigedemokraterna annonsplats, om det är rätt eller fel att publicera debattartiklar från Sverigedemokrater där innehållet kan innebärs hets mot folkgrupp samt om det är rätt eller fel att inbjuda Sverigedemokrater till TV-debatter och nu senast om det är rätt eller fel att inbjuda Jimmie Åkesson till underhållningsprogrammet Parlamentet i TV4.

I debatten om hur man bör behandla Sverigedemokraterna är det två frågor som närmast konsekvent blandas ihop. Den första frågan gäller hur Sverigedemokraterna bör behandlas och bemötas ur ett demokratiskt perspektiv. Den andra frågan gäller om Sverigedemokraterna tjänar eller förlorar på en viss typ av bemötande. Båda dessa frågor är viktiga. Men eftersom de alltför ofta blandas ihop tenderar debatten att bli onödigt förvirrad.

Jag har tidigare publicerat Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna. Jag konstaterade där att de övriga partierna av okunnighet eller oro överträffade varandra i att bryta mot dessa regler. Mycket av mediebevakningen av Sverigedemokraterna går också att relatera till dessa fyra regler. Jag tror till exempel att Sverigedemokraterna tjänar på att dess företrädare bjuds in till TV-soffor och debatter med partiledare, trots att partiet inte sitter i riksdagen. Jag tror också att Sverigedemokraterna tjänar på att etablerade media offentligt grälar om det är rätt eller fel att erbjuda partiet annonsplats eller medverkan i underhållningsprogram. Jag tror också att Sverigedemokraterna tjänar på att media så intensivt bevakar Vellinge-affären och de idiotier som ledande moderater där gjorde sig till talespersoner för.

Men här står media inför ett dilemma. För att inte i onödan bidra till att blåsa upp Sverigedemokraternas opinionsstöd borde media behandla partiet som vilket parti som helst. Men problemet är att partiet genom sin främlingsfientlighet och sitt högerextrema förflutna inte är vilket parti som helst. Därför laddar partiet starkt på traditionella nyhetsvärderingsprinciper och den dominerande medielogiken, och därför blir det också logiskt för media att ge partiet större utrymme än vad dess valresultat ger fog för.

De flesta media drivs av kommersiella intressen, och har därför svårt att stå emot medielogiken och marknadskrafterna. Låt oss hoppas att övriga medier – inte minst Sveriges Television och Sveriges Radio – förmår utgöra motkrafter och ge Sverigedemokraterna det utrymme partiet tjänat ihop till. Varken mer eller mindre.

Ulf Bjereld
Professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ledamot av förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen

Andra om : SvD, Dagen, Fint att va osvensk (AB), Exp. Läs också: Kan hon sitta kvar?

Läs Bjerelds blogg här. Detta inlägg har även publicerats på Second Opinion.

Read Full Post »

Idag publicerade Ulf Bjereld denna text som en kommentar på SvD kultur.

Är det synen på jämlikhet som främst skiljer vänster från höger? Så menade i alla fall den italienske rättsfilosofen Nobert Bobbio (1909-2004) i sin uppmärksammade essä ”Vänster och höger” (Destra e sinistra) som publicerades i mitten av 1990-talet. Bobbio visade hur högern betraktar jämlikhet som något som präglar ursprungsrelationen mellan människor, men att ojämlikhet blir en naturlig följd av människans fria vilja och val av livsprojekt. Vänstern å sin sida, menade Bobbio, tar fasta på den ojämlikhet som präglar utgångspunkterna för människans fria val.

I åtminstone ett avseende hade Bobbio rätt. Studier visar att människor med vänster-ideologi prioriterar värdet ”jämlikhet” högre än vad människor med högerideologi gör. Frågar man samma personer hur högt de prioriterar värden som ”frihet” eller ”rättvisa” finns det däremot inga sådana skillnader mellan vänster och höger.

I debatten har högern och liberalerna vunnit debatten om vem som mest värnar friheten, medan vänstern erövrat en större trovärdighet i jämlikhetsfrågorna. Överhuvudtaget har de frihetliga frågorna vind i seglen, vilket i svensk politik närmast tog sig uttryck i Piratpartiets och Miljöpartiets framgångar i EU-valet.

Den vänster som slåss för jämlikhet gick däremot tillbaka i de olika europeiska valen till EU-parlamentet. Kanske kan denna vänster hämta inte bara tröst utan också nytt politiskt mod i den just utkomna boken “The Spirit Level. Why More Equal Societies Almost Always Do Better” (Allen Lane, 2009) av Richard Wilkinson och Kate Pickett. Boken har fått stor uppmärksamhet då den visar att samhällen med små inkomstskillnader har färre sociala problem och bättre folkhälsa än vad samhällen med stora inkomstskillnader har. Jämlikhet spelar roll.

Författarna har studerat världens 20 rikaste länder samt USA:s 50 delstater. Bland de mer jämlika länderna återfinns förstås Sverige och de övriga nordiska länderna samt Belgien, Österrike och Japan. Bland de mer ojämlika länderna hittar vi Storbritannien, Portugal och USA.

Resultaten är tydliga. Rika samhällen med stora inkomstskillnader har betydligt större problem med t ex alkohol- och narkotikamissbruk, mental ohälsa, våld, spädbarnsdödlighet, fetma, och HIV än vad rika samhällen med små inkomstskillnader har. Motsvarande samband återfinns i frågor som mellanmänsklig tillit, brottslighet och förväntad levnadstid. Författarna har överhuvudtaget svårt att hitta något exempel på samhällsproblem som inte är mer förekommande i länder med stora inkomstskillnader. Självmord blir undantaget som bekräftar regeln.

Vilken är då förklaringen till att jämlikhet har så många positiva konsekvenser för ett samhälle? Författarnas enkla svar är att jämlikhet leder till minskad stress och större trygghet, inte bara bland de sämst ställda utan också bland de välbärgade. Det är ju inte bara individer ur resurssvaga grupper som drabbas av mental ohälsa i ett ojämlikt samhälle, utan också de mest välställda. Förklaringen är inte orimlig, men i sin enkelhet inte heller helt övertygande. Finns det inte i stället något i de jämlika staternas politiska historia och kulturella traditioner som främjar såväl jämlikhet som ett mer tillitsfullt samhällsklimat?

Vänstern kan nu genom Wilkinson och Picketts bok på allvar hävda att jämlikhet inte bara är ett moraliskt värde i sig, utan också ett väldigt praktiskt verktyg i bygget av det goda samhället. Boken kommer därför säkert att flitigt användas i den kommande svenska valrörelsen inför 2010 års riksdagsval, och inte blir det Fredrik Reinfeldt eller Jan Björklund som kommer att vifta med den.

Vi skrev om boken the Spirit Level även i slutet av maj och redan i april kommenterade Daniel boken och för ett intressant resonemang om livschanser och jämlikhet. Läs också Ulf Bjerelds inlägg om nyfrälsta humanister. Uppdatering: kolla vad Thomas skrivit.

Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

För er som inte läst Cecilia Dalman Eeks valanalys från i måndags så publicerar jag den här.

När Moderaterna kapade Socialdemokraternas språk, gjorde de ett strategiskt val att överge sin portalfråga om individens frihet. Istället började man kampanja med ord som välfärd och arbete. De släppte självmant frågan om individens frihet till förmån för ”valfrihet” vilket vid många köksbord blir ett ”valtvång” när det gäller elbolag, skolor, telebolag och annat. Socialdemokraterna har inite riktigt kommit igenom med synen att personlig frihet måste vara för alla och därför förutsätter utbyggda stödfunktioner för dem som inte har plånbok, kontakter eller föräldrar som kan garantera frihet.

I höstas stod Moderater och Folkpartister i skottgluggen när FRA-lagen skulle beslutas. Jag upplevde det som att vi socialdemokrater tog ett steg tillbaka och lät M och FP svettas. Kanske med viss hänsyn tagen till Tomas Bodströms verk och den politik han stått för. Effekten blev att båda blockens starkaste företrädare lämnade walk over i en fråga som var central för en hel ungdomsgeneration – friheten som internet har skapat och som faktiskt finns till för alla. Inte minst genom arbetarrörelsens tidiga och framsynta insatser för hemdatorer i LO-familjer.

Självklart finns det andra faktorer i Piraternas framgång. Vänstern klarade inte att suga upp unga radikala lika bra utan Jonas Sjöstedt som varit en stark företrädare. SD-röstare uppfattade PP som ett relevant protestalternativ. Men också proteströstning från dem som tycker att EU inte spelar så stor roll i vardagen men som gärna använder sin EU-röst för att putta till etablissemanget. Det ska bli intresant att se om Piraterna också får förtroende att ordna skola, välfärd, vård och jobb i riksdags- och kommunvalen nästa år.

Jag tycker inte att Piratpartiet är ett bra alternativ. Men de har klarat att formulera en viktig fråga för en ungdomsgeneration. Deras framgång aktualiserar att vi socialdemokraterna har – som andra partier – en hemläxa att göra. De ungas sätt att leva sitt liv till hälften virtuellt och till hälften IRL måste vi ta på allvar och skapa en politik för det. Det går faktiskt inte längre att säga att det är på låtsas. Att kräva samma upphovsmannarätt på Internet som i övrigt tror jag inte längre är möjligt, till exempel. De unga tillerkänner gärna sina artister erkänsla för sina verk – men inte produktionsbolagen. Det är en grundhållning som vi kan ta vara på. De unga vill inte släppa över kontrollen över sina kontakter till en Storebror som ser dem, det måste vi acceptera. Hur? Ja, jag är nog ett typexempel på en socialdemokrat, för jag har ingen vidare aning. Men jag tycker nog att de unga har en poäng…

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 319 andra följare