Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘religionsfrihet’

En dryg vecka av politik, utspel, seminarier, mingel och mycket mer är över och det är dags att summera. Här kommer hela listan.

Almedalsdrinken, som blev hetast i Almedalen, består av bland annat fyra jordgubbar, men ingen alkohol.

Bottensiffror, fick Centern med bara 3,5 procent och lägst förtroendesiffror av alla partiledare, förutom SD, för Annie Lööf. Det snackades därför mycket om partiets kris. Lööfs tal var inte dåligt med uppfriskande självkritik av alliansen, men sågades rejält av andra alliansföreträdare.

Carina Hägg, S och ledamot i utrikesutskottet, fick rycka in när varken Urban Ahlin eller Peter Hultqvist var i Almedalen. Riktigt bra gjorde hon det bland annat på ett seminarium om hur Marocko säljer tomater från Västsahara, under eget namn.

DJ-battle, är en av veckans höjdpunkter där politiker från S och M gör upp om vem som har bästa spellistan. Segrade gjorde S med Magdalena Andersson och Mikael Damberg i spetsen.

Eskil Erlandsson, landsbygdsminister, och Susanne Adlercreutz fick ett barn mitt under veckan så Eskil ställde in sina arrangemang, åkte till BB och blev folkkär.

Facket, syntes ordentligt i Almedalen med massor av seminarier, utdelning av jordgubbar, men främst genom att först Reinfeldt sträckte ut en hand till LO och lanserade en jobbpakt och sedan med att Socialdemokraterna lyfte samarbetet med LO närmast till skyarna.

Gud, fanns med på en hel del seminarier, men dök kanske mest otippat upp på socialdemokraternas mingel där de fyra tyngsta företrädarna för partiet fick frågan om de tror på Gud, vilket Carin Jämtin svarade ja på, dock med ett litet frågetecken.

Hållbar frihet, ingen Almedalsvecka utan ett nytt begrepp. Stefan Löfvens ”hållbar frihet” både känns mer klockrent och fick ett mycket bättre mottagande än Göran Hägglunds ”verklighetens folk” från 2009.

Interna strider, var det inom Folkpartiet där ungdomsförbundet på partiets dag lanserade Birgitta Ohlsson som kandidat till ny partiledare samtidigt som partiets ekonomiska talesperson Carl B Hamilton föreslog att partiet gick ihop med de andra borgerliga och skapade ett superparti.

Kuppen, stod Åsa Romson för som under sitt partiledartal bjöd upp meteorologen Pär Holmgren för att berätta om klimateffekterna.

Löfven, som verkligen tog vara på tillfället, var tydlig, kom med nyheter, men vågade också vänta in det fortsatta arbetet i partiet innan alla bitar kommer på plats. Förutom jobben gjorde nästa statsminister ett stort nummer av klimatfrågan och sa bland annat att: ”Vi ska göra alla jobb gröna”.

Mingel, svåra att komma in på för den som inte antingen är känd alternativt har koll och kan anmäla sig innan, men visst fanns det många även i år. Populära var bland annat minglen med Fairtrade, makthavare.se och socialdemokraterna.

Olof Palme är ständigt närvarande, bland annat i en fråga till de fyra tyngsta i S-ledningen om vem de föredrog: Palme eller Göran Persson, där alla utom Magdalena föredrog honom med motiveringen ”han var en bra chef”. Det debatterades också Palme i radion, gjordes reklam för en kommande film om honom och så fanns Lisbeth Palme i publiken när Löfven höll sitt tal.

Partisekreterare eller? Då moderaternas Kent Persson knappast gjort succé under sin tid som ny partisekreterare har snacket börjat gå om hans framtid, vilket späddes på av att ”partistrategen” Per Schlingmann ersatte Kent i slutet av veckan.

Religionsfriheten, uppmärksammades mer än vanligt med många välbesökta seminarier, bland annat fylldes Metodistkyrkan till bredden när Socialdemokrater för Tro och Solidaritet bjöd in bland annat Göran Rosenberg och Lena Andersson för att diskutera ämnet. I Almedalen fanns också ett drygt dussin utbildare från Salaams Vänner som syntes nästan överallt.

Satiren är på väg tillbaka på allvar och illustrerades bland annat av SSU som genom sajten fragakent.se driver med M:s partisekreterare och av Robert Nyberg som för Kommunals räkning varje dag presenterade en ny teckning, här med udden riktad mot Almedalsfenomenet självt.

Trött ansågs Fredrik Reinfeldt vara av både tidningen Fokus och Centerns Annie Lööf. Fokus har ett jättelångt reportage i sommarnumret om ”hur samtiden gled moderaterna ur händerna” och Annie Lööf var i sitt tal självkritisk och menade att alliansen behöver en nystart, ett 2.0.

Utnämning, mitt under veckan meddelades att Sven-Erik Österberg blir landshövding i Norrbotten, vilket överraskade och blev lite av en snackis.

Vändningen, kanske var ändå det som kännetecknade hela veckan att alliansen är trött och bråkar internt medan socialdemokraterna är pigga och på gång. Enligt Expressen/Demoskop har Löfven störst förtroende av alla partiledare, vilket är första gången sedan Göran Persson som svenskarna har större förtroende för en s-ledare än för Fredrik Reinfeldt. Dessutom har en majoritet större förtroende för de rödgröna än för alliansen när det gäller skola, sjukvård och jobb, enligt en undersökning från SIFO.

Sammanställt av Klas Corbelius.

Read Full Post »

Alla gillar religionsfrihet i teorin, men när det handlar om konkreta förslag och situationer är stödet mer skralt, både bland politiker och allmänhet. Det uppmärksammar Svenska Missionsrådet som gett ut en lathund för politiker om religionsfrihet, och som presenterades på ett seminarium och diskuterades av en (enkönad) politikerpanel häromdagen. Per Bill (m), Stefan Atterfall (kd), Hans Linde (v) och broderskaparen Thomas Strand (s) diskuterade en del konkreta frågor och hur de ska hanteras utifrån ett religionsfrihetsperspektiv. Det blev ett intressant samtal där det rådde enighet i vissa frågor, som att vi inte ska ha något burka/niquab-förbud i Sverige, men det blev mer diskussion om omskärelse på svenska sjukhus och religiösa friskolor. Kanske beror det på att, som Hans Linde uttryckte det, att de frågorna mycket handlar om krockande religionsfrihetsfrågor: föräldrarnas rätt att uppfostra sina barn i en religiös tradition, samt barnens rätt att välja sin religion (eller avstå från den). Han ville betona barnens rätt att slippa religion i exempelvis skolan, medan motsatsen hävdades av framför allt Atterfall.

I många attitydundersökningar, liksom i den undersökning som SMR byggde sin lathund på, så finns det stort stöd för religionsfrihet i princip, eftersom den då uppfattas (med all rätt) som en rättighetsfråga. Däremot finns inte alltid särskilt stort stöd för enskilda konkreta religionsfrihetsfrågor. Ett exempel ur SMR:s rapport är att 73% av arbetsgivare föredrar att deras anställda inte bär religiösa symboler på arbetet.

Läs gärna lathunden om religionsfrihet som kan laddas ner här.

Read Full Post »

Kostnären Lars Vilks fortsätter att provocera muslimer och blev igår kväll attackerad i Uppsala Universitet när han visade en pornografisk film med nakna gay-par iklädda Muhammed-masker.

De som angrep Vilks gjorde självklart fel och blev därför omhändertagna av polis. Men vilket ansvar har Vilks? Vad vill han uppnå med att hela tiden höja tonläget och söka provocera muslimer? Att han drivs av starka aversioner – kanske också hat – mot islam är uppenbart. Att han använder yttrandefriheten som ett skyddande ramverk för att leva ut sin negativa hållning är också klart. Men vad är hans ansvar och vilket ansvar har försvararna av yttrandefrihet att tala honom tillrätta, istället för att blint försvara hans stolligheter?

Vi hade för något år sedan en tydlig parallell i den homofobiske pastorn Åke Green, som använde predikstolen för att hetsa mot homosexuella. I skydd av religionsfriheten gav han sig också på en utsatt grupp. Det han gjorde var alldeles klart hets mot folkgrupp. Men han fälldes inte för detta, eftersom det skulle innebära allvarliga inskränkningar i religionsfriheten.

Det som däremot hände var att en majoritet av kristna – en av de grupper som har intresse av att värna religionsfriheten – tydligt markerade att Åke Green hade missbrukat denna viktiga frihet. Det skickade en signal till konservativa – och homofobiska – kristna att denna typ av hets är oacceptabel.

Yttrandefriheten är fundamental för vår demokrati. Dess uppgift är att granska makt. Det finns ingen som helst anledning att använda denna frihet för att kränka en redan utsatt grupp, genom att skända det som människor håller högt eller heligt.

Det finns en risk för att Vilks härjningar väcker röster som vill inskränka yttrandefriheten – precis som Åke Greens hets lockade fram de som ville begränsa religionsfriheten. De kommer förhoppningsvis inte att lyckas. Yttrandefriheten är för viktig för att begränsas. Men den är viktig i den meningen att det är värdefullt om också människor som kränks av Vilks känner sig delaktiga och ställer upp på den.

Vägen framåt handlar om att ta ansvar för våra friheter. Inget tyder på att Lars Vilks själv kommer att se detta ansvar. Här är likheterna med Åke Green stora. Däremot behöver de som är satta att värna yttrandefriheten – publicisterna – ta ett liknande ansvar som kristna gjorde i relation till Åke Green. Ta avstånd från galenskaperna.

Dessvärre tror jag inte vi är där ännu. Tryckfrihetsfundamentalismen är starkare än den kristna fundamentalismen och viljan att förstå muslimer är inte lika stark bland publicister som viljan att förstå homosexuella i kyrkorna. Men vi hör idag fler nyanser än för några månader sedan. Jag är därför vid gott mod att Lars Vilks med sitt senaste upptåg har påbörjat den resan som Åke Green gjorde.

Read Full Post »

Efter att ha trängts bland politiker, lobbyister och opinionsbildare i Visby konstaterar jag att vi som befolkade seminariesalar och mingelpartyn inte på något vis motsvarar befolkningens sammansättning. Här är det majoritetssvensken som dominerar.

De flesta seminarierna jag bevistade var överväldigande blonda. Minglena likaså. En och annan Nisha Beshara eller en Luciano Astudillo fanns med bland talare och seminarieledarna, men de organisationer som skickat deltagare var överväldigande blonda.

Jag kom att tänka på det under Dagens seminarium om religionsfrihet som utgångspunkt i bistånd och utrikespolitik. Det kändes märkligt att inte en enda i rummet var något annat än västerländskt blond vid ett semiarium som ordnades av Svenska Missionsrådet - en organisation med verksamhet i många delar av världen. Nog borde någon med annan bakgrund kommit med?

Samma gäller – nästan – också min egen organisation, Kristna Socialdemokraterna, Broderskapsrörelsen. I Visby var vi inte många, kanske femton personer, och bara två av oss var Abdulkader Habib och Yasin Ahmed, som definitivt inte är blonda. Yasin hade visserligen också med sina Fredsagenter, som hade en utställningsplats vid hamnen, men ändå.

Men hur kom det sig att jag inte hittade den femtedel av befolkningen som inte har varit svenskar i flera generationer? En titt i seminarietidningen visar att de inte syns i nämnvärd utsträckning – faktiskt knappt alls. Varken hos opinionsbildare, företag, organisationer eller representanter för media och akademi.

Har jag fel? Det hoppas jag verkligen, för om jag har rätt vore det ganska otäckt. Berätta isåfall för mig!

Av Cecilia Dalman Eek

Andra om etnicitet: MUFs tal kunde ha skrivits av SSU!, Vetenskap och politik – risken att göra ont värre, Fordomarnas tomma säten, Kriget mot terrorismen rena terrorn, I bokbloggosfären förutsätts kvinnligt kön, MAKTFULLKOMLIGHET, Vad jag vill att Mona ska tala om idag, Konferensen ”Utbildning ifrågasatt”, Karl XII älskad i Ukraina?, Uppvaknande om jämställdhet

Andra om Almedalen: Dagens tack å hej, SvDs från A till Ö, Almedalsbloggens listaDN om alternativa Almedalsveckan (som Broderskaps Anna Ardin var med att starta i början av 2000-talet)

Read Full Post »

Ett av gårdagens intressantaste seminarier arrangerades av kristna tidningen Dagen i samarr med Frälsningsarmén, och handlade om religionsfrihet. Utgångspunkten var en rapport från Svenska missionsrådet om religionsfriheten i världen. Temat för seminariet, liksom en av de viktigaste slutsatserna i rapporten, var att religion är en diskrimineringsgrund bland andra, men glöms ofta bort. Det finns också tydliga samband mellan religionsfrihet i olika länder och en positiv utveckling vad gäller fred och säkerhet, och även motsatt. Exempelvis använder många regimer repressiva lagar mot religion som ett sätt att kuva det civila samhället och demokratiarbete bland sin befolkning. Alltså borde det vara angeläget för Sverige att aktivt arbeta för religionsfrihet i sitt utrikespolitiska- och utvecklingsarbete i världen. Ändå glöms det ofta bort. Det påpekades också att Sverige har särskilt goda förutsättningar att driva religionsfrihetsfrågor – just för att sekulariteten anses stark i Sverige an vi driva dessa frågor utan att det misstänks vara något dolt försök till mission eller liknande.

Panelen som bland annat innehöll broderskaparen Ulf Bjereld, var rätt eniga om att ett stort problem är att vi i Sverige förutsätter att religion är en privatsak, något som hanldar om tro och försanthållanden, och därmed inte så intressnt att diskutera offentligt. Religionsfrihet som vi tänker blir lätt rätten att tänka vad man vill eller ha vilka uppfattningar man vill och därmed inte något som har särskilt stor betydelse. För de flesta människor handlar det dock mer om rätten att samlas, organisera sig och många människor förföljs dessutom för sin religionstillhörighet. En annan viktig slutsats handlade om att religionsfrihet är en individuell rättighet som de andra mänskliga rättigheterna – det handlar om individers rätt till och från religion, inte religioners rättigheter.

Taggat: , , , , , , ; Hela rapporten finns att ladda ner här.

Andra bloggare i Almedalen: Rödgrönt är det nya svarta, Irandoost, Pirate bay, Nu är jag i Visby, SDU: Vi vill inte kopplas ihop med sverigedemokraterna, Jag bor i ett land som ägs och styrs av svenskt näringsliv, Dags för luftskepp!, En Allianspolitik för Sverige? ”Error – not found”, Bra tal av Mona

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 319 andra följare