Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘säkerhetspolitik’

I en unik satsning genomför nu S-studenter, SSU, S-kvinnor och Socialdemokrater för tro och solidaritet en kurs i fredsfrågor för sina medlemmar. Målet är att på sikt lyfta fredsfrågorna högre på agendan inom socialdemokratin med första avstamp på partikongressen i april.

peace2Den 23-24 mars bjuder vi in er till en kurs i Stockholm med ämnen som vapenexport, kärnvapennedrustning, genus och säkerhet samt säkerhetspolitiska trender. Kursen utbildar tjugo fredsambassadörer, fem från varje organisation, som sedan ska sprida kunskapen i sin lokala verksamhet och arbeta med opinionsbildning i fredsfrågor.

Deltagaravgiften är 500 kr, men då ingår boende och resa. Om kostnaden är ett hinder går det att diskutera, men kolla i första hand med ditt distrikt eller arbetarkommun och de kan bidra.

Är du intresserad? Skicka en anmälan till Klas Corbelius, klas[at]corbelius.com så snart som möjligt, med en kort motivering av varför du ska åka.

Read Full Post »

För 20 år sedan, när jag var ordförande för Kristna Fredsrörelsen i Sverige, skrev jag tillsammans med biskop Claes-Bertil Ytterberg en debattartikel i DN där vi varnande för att JAS-projektet riskerade att underminera folkförsvarstanken.

Det var efter det kalla krigets slut, ett överdimensionerat försvar behövde minskas och stod inför nedskärningar. Samtidigt skulle Sverige utveckla en ny generation stridsflygplan till oerhörda kostnader. Vi den tiden var det bara Israel och Sverige, vid sidan av stormakterna, som fortfarande närde ambitioner att tillverka egna stridsflygplan. Ett land med annan hotbild och andra militära ambitioner än Sverige.

Allt mer avancerad teknologi hade gjort kostnaderna orimliga för andra länder. Tiden var kommen också för Sverige att inse att världen, hoten och den industriella verkligheten förändrats. Även Viggen, som utvecklats under det kalla kriget, hade sprängt alla ekonomiska ramar och de svenska drömmarna om export, för att delfinansiera projektet, hade inte heller levererat.

Peter Weiderud, ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Peter Weiderud, ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

FMV, som hade väsentlig produktion i vår hemstad Arboga, och var del av JAS-konsortiet blev bekymrade av vår artikel, kontaktade oss och bad att tillsammans med SAAB i Linköping få organisera en studiedag för att berätta om projektet.

Vi blev hämtade med SAABs taxiflyg och bjöds på en kvalificerad genomgång av flygplanet. Vi fick inte se det flyga, eftersom det just då hade flygförbud efter att en annan Arboga-son voltat med en testversion inför TV-kamerorna en tid innan.

I den mån vi tvivlat på att det var ett bra flygplan, med avancerad tekologi och väl anpassat till svenska förhållanden, gjorde vi det inte efter studiebesöket. Men vår grundkritik handlade om det reella säkerhetspolitiska behovet, de stora kostnaderna och de samlade konsekvenserna. Den förändrades inte av SAABs charmoffensiv.

Försvaret beställde så småningom betydligt färre flygplan än det var tänkt. Det gjorde styckeskostnaderna högre, men eftersom det säkerhetspolitiska behovet var begränsat, blev det en möjlighet till ekonomisk skadebegränsning. JAS blev större exportframgång än Viggen, men inte minst exporten till Sydafrika har gett en fadd eftersmak.

Sydafrikas regering har precis samma rätt som Sveriges att skaffa flygplan. Men den starka kritiken från fackföreningar och kyrkor i Sydafrika mot affären kunde inte lämna mig oberörd. Man ifrågasatte de säkerhetspolitiska motiven och pekade på de enorma sociala behov som pengarna skulle behövas till, snarare än flygplan.

De uppgifter om mutor, som kommit fram under senare år, tyder på att den Sydafrikanska regeringen inte fattade beslutet om inköp av JAS i full integritet. Detta är dessvärre ofta fallet i större vapenaffärer, där de ekonomiska konsekvenserna är så stora att det är lätt att titta bort från överdrivna kommissioner och andra påtryckningar. Det är bl a därför som strama regelverk, transparens och politisk styrning och integritet är så viktigt i vapenexportpolitiken.

Regeringen har nu annonserat sin ambition att utveckla nästa generation JAS – Super-JAS. Om förra JAS-projektet gick på övertid – säkerhetspolitiskt, ekonomiskt och industripolitiskt – så är det inte mindre uppenbart denna gång.

Eftersom det av säkerhetspolitiska skäl är svårt att motivera mer än en handfull plan i ett kort eller medellångt perspektiv, kommer det att krävas ett mycket aggressivt exportfrämjande för att få siffrorna att gå ihop. Att Schweiz är första exportmålet är ett begränsat problem – de har råd och är ett i sammanhanget snällt land. Men pengarna är i detta sammanhang så stora att det kan bli alltför lockande att övertyga också utvecklingsländer eller icke-demokratiska länder som bryter mot mänskliga rättigheter.

Vårt partis försvarspolitiska talesperson har bejakat regeringens ambition om Super-JAS, med reservation för att kalkylerna måste granskas. Det var inte alldeles oväntat. Argumenten är att vi långsiktigt måste säkra ett svenskt flygvapen, att egentillverkning värnar svensk suveränitet och att det skulle vara dyrare att köpa franska eller amerikanska plan.

Han har i detta sammanhang, i en ledarartikel i Sydsvenskan, också felaktigt tillskrivits argumentet att export av JAS är viktig för sysselsättning. Som uppväxt i Arboga har jag hört sådant resonemang från lokalpolitiker. Jag har också hört det i partistyrelsen från ledamöter med förankring på orter med betydande vapenindustri. Jag har också hört det från Reinfeldt. En sådan hållning är begriplig hos politiker som företräder ett begränsat politiskt perspektiv.

Men det är viktigt att sysselsättningsargumentet för export inte framförs av en socialdemokratisk politiker som har att ta ett samlat och övergripande ansvar för dessa svåra frågor.

Svensk vapenexportlagstiftning underkänner på goda grunder sysselsättningsargumentet. En legal och reglerad internationell vapenhandel är ofrånkomlig och nödvändig. Men vapenhandeln har också en annan sida, där den bidrar till konflikter, förtryck av mänskliga rättigheter och enormt mänskligt lidande. Den är också, och just därför, ekonomiskt lukrativ på ett sätt som gör att den i sin oreglerade form har mer gemensamt med narkotikahandel än med seriös exportverksamhet.

Det är därför vi har en mycket strikt vapenexportlag i Sverige och att det endast är säkerhetspolitiska motiv som kan motivera export och endast till länder som inte riskerar hamna i konflikt eller bryter mot mänskliga rättigheter.

Svensk vapenexport har under 10 år ökad med 300 procent. När vår överdimensionerade vapenindustri från det kalla kriget inte längre kunnat sälja till vårt eget försvar har industrin för sin överlevnad, och med stöd av regeringen, ökat exporten, inte minst till icke-demokratier.

Sverige är redan världens största exportör av vapen, räknat per capita. En växande opinion ser den svenska exporten till diktaturer som orimlig, omoralisk och olaglig.

En satsning på Super-JAS riskerar dessvärre att föra oss ännu djupare in i denna politiska återvändsgränd. Inte bara det ekonomiska, utan också det politiska priset riskerar att bli alldeles för högt.

Ett beslut om uppgradering av JAS är därför en mycket stor, strategisk och komplex fråga, som måste bedömmas i ett mycket större perspektiv i alla dess säkerhetspolitiska, utrikespolitiska och ekonomiska aspekter.

Oavsett vilket alternativ vi väljer är konsekvenserna betydande. Ett nej innebär på sikt en utfasning av svensk kompetens för att egentillverka stridsflygplan. Ett ja innebär ett fortsatt envist kvarhållande vid gårdagens svenska militärindustriella synsätt, med betydande ekonomiska och utrikespolitiska konsekvenser.

Jag har idag svårt att se att egentillverkning av svenska stridsflygplan åter ska kunna bli modernt och fullt ut politiskt motiverat. Världen har förändrats på ett oåterkalleligt sätt sedan det kalla kriget. Däremot vore det oansvarigt att bortse från behovet att Sveriges försvar även om 30 år behöver flygplan.
Att sysselsättningsargumentet måste underkännas som argument för vapenexport, innebär inte att det är irrelevant. En miljardssatsning för industriell utveckling är självklart jobbskapande. Men den frågan måste bedömmas utifrån vilka jobb som är långsiktigt mest livskraftiga, hållbara och politiskt önskvärda.
JAS-frågan förtjänar därför en fullödig debatt, som kan bidra till största möjliga klarhet i denna komplexitet.

- – -

Läs också Ekots rapportering.

Read Full Post »

På temat säkerhet/försvar arrangerades i Almedalen 52 programpunkter. Jag deltog i ett 10-tal av dessa. Sedan länge har ett antal fredsorganisationer tillsammans med Försvarsmakten och andra myndigheter arrangerat Säkerhetspolitiskt sommartorg som alltid är spännande. I år fanns även Försvarspolitisk Arena med bla Saab och Officersförbundet.

Ett vanligt tema var de nya säkerhetshoten, men samtidigt hördes det ofta i panelerna att vi behöver ett starkt försvar och det klagades på de nedskärningar som görs. En som kom ut som försvarsvän var DN:s ledarskribent Erik Helmerson, som samtidigt räknade upp brist på olja, elavbrott, ekonomisk kollaps och resistenta bakterier som stora hot.

Visst kan militären användas vid sådana hot, men det finns betydligt bättre, effektivare och billigare sätt. Vad ska vi då ha militären till? Att försvara vårt territorium anses den inte klara. Däremot har den nya reformen handlat om att bygga en militär redo för internationella insatser.

Förra våren var vi också med i en kostsam sådan, i Libyen. På ett sätt var den NATO-ledda operationen framgångsrik då Khaddaffis regim föll, men läget är fortfarande kritiskt i landet och risken för en humanitär katastrof stor. Eller som Miljöpartiets Bodil Ceballos påpekade: ”Vi går in med militären, men när den militära aktionen är över så åker man hem, utan att ha koll på alla vapen som flödar. Vi skulle inte ha sett utvecklingen i Mali, om vi inte avslutat Libyen så dåligt.”

I många diskussioner, inte minst de säkerhetspolitiska utfrågningarna med ledande företrädare för riksdagspartierna, var det slående att idag handlar säkerhet om så mycket mer än rent militärt samarbete, men det var få som drog några särskilt långtgående slutsatser av detta. Ett alternativ diskuterades dock i seminariet ”Vapen eller väst, vad skyddar bäst?”.

Aron Lindblom från Kristna Fredsrörelsen berättade om det arbete som deras fredsobservatörer gör i Guatemala, Colombia och Mexiko. Närvaron bygger helt på ickevåld och samarbete med lokala partners från civilsamhället. En viktig del är också den politiska påverkan som sker genom att parlamentariker, men också vanligt folk, runt om i världen reagerar när t ex en medföljd blir utsatt för övergrepp från myndigheterna.

Jon Bergeå, också från Kristna Fredsrörelsen, lyfte i ett annat seminarium fram att 80 % som dör gör det inte i väpnad konflikt. Många fler dör av lätta vapen i Honduras och Guatemala än i USA, Irak och Afghanistan. Vapen har en livslängd på ca 50 år och hamnar lätt i orätta händer. Idag är bananer mer reglerade än vapen. Detta är dock på väg att ändras då det just nu pågår förhandlingar om ett internationellt avtal som ska reglera vapenhandeln. Även om detta var det ett seminarium med deltagare direkt från förhandlingarna i New York.

En annan säkerhetspolitisk fråga som lyftes i flertalet seminarier var vapenexporten, se bla Tro och Solidaritets eget seminarium här. Samtalet var spännande där S-kvinnors ordförande Lena Sommestad deklarerade att hon är pacifist. Kritiken mot dagens vapenexport, där över hälften av exporten 2011 gick till icke-demokratier, var omfattande. Det efterlystes också en tydligare hållning från partiet. På en publikfråga om när vi kan vänta oss detta svarade SSU:s ordförande Gabriel Wikström: I april 2013 [då kongressen äger rum].

Av Klas Corbelius

Read Full Post »

Den svenska vapenexporten har fyrdubblats på åtta år, men har världen blivit en säkrare och bättre plats att leva på? En stor förklaring till ökningen är USAs krig mot Irak. Medan över hundra tusen irakier dödats och många fler drivits från sina hem så har vapenindustrin tjänat stora pengar.

I Wikileaksrapporten talas om hur granatgeväret Carl Gustaf använts i dödlig strid, både av USA och motståndsgrupperna. Flechettgranaten ADM 401, en projektil tillverkad i Karlskoga laddad med små metallpilar, har också spridit död i Irak.

USAs krig som bygger på felaktigheten att Irak skulle ha kärnvapen bröt mot folkrätten och fick från början varken FNs eller den svenska regeringens stöd. I riktlinjerna för den svenska vapenexporten sägs att export inte ska ske till krigförande land. Detta har skett ändå och motiveras med att det främjar svensk säkerhetspolitik.

USAs krig har förvisso bidragit till att störta en diktator, men det har också störtat landet in i ett kaos som pågått i snart åtta år och det riskerar ta ytterligare många år innan landet är helt återuppbyggt. Trots att USA satsat enorma resurser är området knappast säkert. Kristna i Irak utsätts för återkommande attacker och Utrikesdepartementet avråder svenskar från att resa till landet.

Det finns många fler exempel där svensk vapenexport knappast bidragit till en säkrare värld som att vi under kriget mellan Iran och Irak försåg båda sidor med vapen, vilket vi även gjort i den känsliga konflikten mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan. Sverige säljer också till andra länder som grovt kränker mänskliga rättigheter, som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Bahrain.

Dubbelmoralen är utbredd. Det är dags att svensk utrikespolitik tar de högtidliga deklarationerna om mänskliga rättigheter på allvar. Då är det nödvändigt att ta de regler som finns på allvar och genast avskaffa vapenexporten till länder som bryter mot dessa.

Det allra bästa för freden och säkerheten är dock att helt avskaffa den svenska vapenexporten då det knappast är fler vapen som världen behöver, eller som Ingvar Carlsson, fd statsminister, sagt: ”Det behövs inga nya pengar, utan genom att avstå från att producera förintelsevapen skulle vi kunna frigöra resurser till att bekämpa svälten och den värsta nöden.”

Publicerad i Norrköpings Tidningar den 4 december.

Read Full Post »

Broderskapsrörelsens kongress sjunger internationalen efter förhandlingarna

Broderskapsrörelsens kongress sjunger internationalen efter förhandlingarna

På kongressen i Malmö i somras beslutade vi att tillsätta fem arbetsgrupper för att ytterligare stärka broderskapsrörelsens arbete för en bättre värld och ett varmare samhälle. Dessa arbetsgrupper behöver nu fyllas med engagerade medlemmar från distrikten. Hör av dig till ditt distrikt om du är intresserad av att sitta i någon av grupperna. Nomineringsprocesserna är redan igång, och senast den 19 oktober skickar alla distrikt in sina nomineringar till förbundet.

Asylfrågor
Denna grupp ska arbeta för en solidarisk och humanistisk asylpolitik som syftar till att den asylsökande ska kunna tillförsäkras ett värdigt liv.

Hur barns rättigheter tas tillvara i asylutredningarna, att flyktingmottagande inte ska finansieras med biståndspengar och att EU ska ha en gemensam kvot för flyktingar är några av de viktiga frågorna för denna grupp enligt de riktlinjer som antogs på kongressen. Gruppen ska under mandatperioden även utveckla ett förslag på asylpolitiskt program till kongressen 2011.

Mänsklig värdighet
Tillsammans har vi ett ansvar för var¬andra. Särskilt när vi är som svagast eller om vi hamnar i utsatta lägen be¬höver vi människor varandra. Den här arbetsgruppens uppgift är att arbeta för att skapa politiska och samhälleliga förutsättningar för denna upprättelse.

Vi behöver formulera en politik för social och ekonomisk rättvisa och ansträngningarna måste öka för att värna sammanhållningen i samhället. Diskriminering, utfrysning, våld, hemlöshet, alkohol- och narkotikamissbruk samt problem inom vård och omsorg är några av de viktigaste områden förbundskongressen fattat beslut att rörelsen ska driva inom detta område.

Alla folks frihet – hela världens fred
Vi som kristen vänster vill bidra till att i en globaliserad värld förverkliga arbetarrörelsens värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Denna arbetsgrupps uppgift är att under mandatperioden söka vägar för att göra detta på bästa sätt.

Biståndsfrågor, frihet, jämlikhet och demokrati i länder som Kina, Burma, Västsahara, Palestina, Iran eller Zimbabwe, säkerhetspolitik, folkrätt, mänskliga rättigheter, inte minst barns rättigheter och ett avskaffande av dödsstraffet är exempel på viktiga frågor som kongressen beslutat om på detta område.

Arbete, kultur, lärande – hela livet
Full sysselsättning är vårt viktigaste mål. Det förutsätter utbildning och livslångt lärande i toppklass. Kongressen beslutade att vi vill lägga till en viktig dimension genom att särskilt fokusera på bildning och lyfta kulturens roll för att utveckla det goda samhället. Kulturen ska beröra, utveckla och vidga tanken, men också provocera och utmana.

Den här arbetsgruppens uppgift är att driva och utveckla Broderskapsrörelsens politik inom området.

Stadgegruppen
På kongressen diskuterades ett antal förslag till förändring av stadgarna. Kongressen beslutade att återremittera förslaget till förbundsstyrelsen, så denna grupp kommer att ges möjlighet att diskutera frågan närmare, och även att förankra sina diskussioner i grupper och distrikt inför nästa förbundskongress.

De viktigaste frågorna att ta ställning till är om vi ska förlänga kongressperioden från 2 till 4 år, och om och i så fall hur vi ska införa en ny beslutsnivå i förbundet som samlas mellan kongresser.

Read Full Post »

De senaste dagarna har vi publicerat två bloggposter om viktiga EU-frågor, en om utrikes– och utvecklingspolitiken, om bland annat att EU borde få en kommissionär med ansvar för EU:s politik för global utveckling och en om säkerhetspolitiken, att vi vill se ett helt kärnvapenfritt Europa och minska EU:s export av vapen.

Vikten av att EU, som stormakt, för en progressiv utrikespolitik och säkerhetspolitik är två av de tio frågor vi tycker är allra viktigast inför EU-valet, där det verkligen spelar roll vad du röstar på!

I Dagen idag skriver Broderskaps kandidater till EU-parlamentet Åsa Westlund, Anna Hedh, Hillevi Larsson, Carina Hägg och Evin Cetin att de stödjer hela detta tio-punktsprogram!

Bland annat skriver de under på att alkoholpolitiken behöver bli mer restriktiv! Missbruket av alkohol kostar alldeles för mycket pengar och mänskligt lidande, i Sverige och i övriga EU. Vi måste helt enkelt ha en restriktiv politik.

Alkohol ska ses som en folkhälsopolitisk – inte näringspolitisk – fråga i hela EU. Skatten på alkohol skiljer sig kraftigt åt och är alldeles för låg i vissa länder. Det bidrar till ökad konsumtion även i Sverige! Vi vill se en hög minimiskatt på alkohol i hela EU och minskade införselkvoter. Det ska inte löna sig att importera privat och sälja illegalt.

Sveriges stolta alkoholpolitik kommer att fortsätta urvattnas om den bara är en svensk särlösning, men om vi får hela EU att se den som en folkhälsopolitisk fråga kan vi minska missbruket i hela Europa! Alkohol är inte mat och borde därför förstås inte behandlas som det, som det faktiskt görs idag!

De övriga sju punkterna är:
Flyktingpolitik: Alla ska ha rätt att få sina asylskäl prövade och det ska inte spela någon roll vilket EU-land man först kommer till för om man får rätt till skydd i Europa.

Miljöpolitik: EU måste minska sina egna utsläpp av växthusgaser, framförallt koldioxid, och måste som stormakt visa vägen till en hållbar utveckling.

Sociala rättigheter: Vi vill att EU ska föra en politik för minskade klyftor och för ett jämställt och socialt Europa.

Arbetsmarknads– och utbildningspolitik: Vi vill se en rättvis utbildnings- och arbetsmarknadspolitik där alla ses som resurser.

Familjepolitik: EU behöver gemensamma minimiregler för rätten till föräldraledighet, fri abort ska också vara en rättighet i hela Europa.

Handelspolitik: EU ska främja fattiga länders möjligheter att exportera till EU och ta sig ur sin fattigdom, för att nå dit måste stödet till europeiska jordbruksprodukter tas bort.

Konsumentpolitik: Vi vill se ett skarpare regelverk och en högre gemensam standard för vilka tillsatser som får finnas i vår mat.

Här finns flygblad och annat att ladda ner om ni själva vill kampanja.

I Dagen idag skriver Andreas Nilsson om att statsminister Reinfeldt inte har någon plan för dialog med kristna företrädare, men andra ord att han vägrar träffa religiösa företrädare, han skriver också om att Reinfeldt tycker att religion och politik ska hållas isär. Det är onekligen oroande att det är samma argument för att hålla troende borta från politiken, att inte beakta sådant som är av politisk vikt för religiösa människor. Vi har tidigare rapporterat att socialdemokratiska ledare historiskt har tagit det ansvaret, och att även Sahlin för en regelbunden dialog med företrädare för judiska, kristna och muslimska organisationer, tillsammans med oss i Broderskapsrörelsen.

Tänkte också passa på att presentera lite statistik över bloggens första månader av existens! Vi har haft totalt runt 8000 besökare sedan lanseringen i slutet av februari. I snitt 0,8 inlägg och 96 besökare per dag. Hitintills i maj ligger snittet dock på nära 200 besökare per dag och tendensen är att besökarantalet går upp från månad till månad.

Läs även andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

EU är en stormakt i världen, en stormakt vars politik påverkar och kan påverka oss som medborgare mycket, men som ofta spelar en minst lika stor roll för människor utanför våra gränser. Ett exempel är att det fortfarande finns kärnvapen i EU. Kärnvapen som varken EU eller enskilda medlemsländer är garanterade kontrollen över vid en eventuell konflikt, på grund av samarbeten med USA och EU-medlemmars NATO-anslutning.

Ett kärnvapenfritt Europa är ett av våra viktigaste långsiktiga mål inom säkerhetspolitiken. Och här spelar det stor roll hur du röstar i EU-valet!

För övrigt anser vi att FN är den enda instans som kan ge mandat till väpnade ingrepp vid konflikter, men ibland är FN förlamat av vetorätten. Detta problem bör lösas genom en reform av världsorganisationen, inte genom att EU eller andra konstellationer av länder ges rätt att göra väpnade insatser.

Mandat från FN:s säkerhetsråd måste vara ett krav för militära fredsinsatser från EU. Folkrätten är det enda regelverk vi har. Det kan reformeras, men dess betydelse får inte nedmonteras.

EU måste också minska exporten av vapen och som stormakt i världen ta sitt ansvar för en värld byggd på solidaritet.

Läs även andra bloggare om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Förra veckan var jag i Irak, där uppbyggnaden av internetkapaciteten inte har prioriterats efter den USA-ledda invasionen.

Det gjorde att jag för första gången på många år inte hade möjlighet att följa den svenska riksdagens utrikesdebatt i realtid. Åren 1994 till 1999 var jag talskrivare till utrikesministern och höll då i pennan för regeringens utrikesdeklarationer. Åren därefter har jag spänning följt varje utrikesdeklaration lika mycket för att läsa vad som inte står, för vad som där står.

Att arbeta fram en utrikesdeklaration är en omfattande process. Det första utkastet gick ofta att få ihop på ett par dagar. Men sedan följde en process på ungefär en månad med mängder av synpunkter, där formuleringar skulle nagelfaras, balanser åstadkommas och speciella, ibland udda, önskemål bejakas eller förkastas. Först från UD:s alla sakenheter, därefter från övriga ministrar. Till slut var dokumentet så färdigkokt, och förhoppningsvis inte alldeles urvattnat, att utrikesministern kunde göra de sista avvägningarna och leverera texten, exakt så lång som Riksdagens regler kräver.

Det genuina förarbetet gör att ambassaderna i Stockholm och utrikesdepartementen runt om i världen läser med lupp. Här kan kremlologerna läsa ut kursförändringar och nya prioriteringar i svensk utrikespolitik. Det är ett dokument som går att lita på, utan lapsusar, slarv och stavfel.

Det som får oss och ambassadernas säkerhetspolitiska rapportörer att höja extra på ögonbrynen denna gång är att regeringen för första gången utelämnar skrivningen att Sverige är militärt alliansfritt. Det har de senaste 20 åren gjorts många försök, och jag har själv bidragit till några av dem, att varsamt nytolka innehållet i den militära alliansfriheten i ljuset av kalla krigets slut och svenskt EU-medlemskap. Men det har aldrig, förrän nu, varit tal om att utelämna detta svenska säkerhetspolitiska fundament.

Den signal det skickar till omvärlden är kraftfull. I kombination med senare tids urgröpta inhemska försvarsförmåga kan den också tolkas som logisk. Vår militära alliansfrihet förutsätter att vi själva, enligt FN-stagdans artikel 51, kan värna vårt territorium. Däremot samarbetar vi med andra när det gäller att uppfylla det andra undantaget från FN-stadgans våldsförbud – att på FN:s uppdrag värna fred vid internationella kriser.

Att Carl Bildt inte är någon varm vän av den militära alliansfriheten vet vi sedan mer än 20 år. Att folkpartiet vill gå med i Nato är också gammalt. Att detta är en fråga där kristdemokraterna enkelt anpassar sig till majoriteten i regeringen är inte heller märkligt. Det nya är att centern, som tidigare stått lika stadig i frågan om svensk militär alliansfrihet som man gjorde mot kärnkraften, har släppt igenom denna doktrinförändring.

En och annan rapportör kommer också att berätta att den socialdemokratiska utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin valde att inte angripa Carl Bildt för det anmärkningsvärda utelämnandet av svensk militär alliansfrihet. Men alla är medvetna om att detta är ett debattinlägg som kommer till helt utan den typ av resursmaskineri som regeringen har tillgång till. Här finns förståelse för att det kan uppstå en lapsus.

Spelar det då någon roll att regeringen vill ta ett steg mot svenskt Nato-medlemskap?

Vad det handlar om är inte huruvida vi ska samarbeta med Nato för fredsinsatser på FN:s uppdrag. Det gör vi sedan det kalla krigets slut med stor respekt och framgång. Vad det handlar om är att ansluta till Natos artikel 5, den håra kärnan om gemensamt försvar – en för alla, alla för en.

Sverige har varit militärt alliansfritt i tvåhundra år. Vi kom till den slutsatsen för att undvika att mot vår egen vilja dras in i krig. Det har, åtminstone inte efter andra världskriget, aldrig varit fråga om att söka fred i isolering. Tvärtom har den militära alliansfriheten givet oss möjligheter att vara särskilt aktiva för politiska lösningar av konflikter.

Den militära alliansfriheten är inte omodern. Men att kliva in under artikel 5, som ju handlar om att tillsammans med dem som finns i upplevda värmen söka säkerhet mot någon utanför, skulle vara att ta en omväg in i framtiden. Säkerhet byggs idag med, inte mot, den andre.

Det skulle inte göra oss själva säkrare, och inte heller bidra till att vår omvärld blev det. Det finns inget att vinna, men en del att förlora.

Det är också en av lärdomarna efter en vecka i Irak. Skillnaden i respekt för de länder som valde att inte följa de ledande Nato-ländernas invasion i mars 2003, jämfört med de som slöt upp på den USA-ledda alliansen ambitioner, är stor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , bloggare från Arboga, Karlstad, Västerås och i Stockholmbloggkartan

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 319 andra följare