Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘Ulf Brereld’

När jag var 14 år gammal läste jag en insändare i Kvällsposten som följt mig – eller snarare förföljt mig – under hela mitt vuxna liv. Insändaren var författad av signaturen ”Drabbad”, som i fördömande ordalag rasade över tillståndet i den svenska kriminalvården. Straffen var för korta och förhållandena i svenska fängelser alldeles för bekväma. Daltet med brottslingarna måste omedelbart upphöra.

Signaturen ”Drabbad” var inte ensam, utan en del av en högljudd opinion som frustrerades över det tidiga 1970-talets reformering och humanisering av kriminalvården i Sverige. Men mitt 14-åriga hjärta upprördes att en människa kunde uppvisa ett sådant förakt och en sådan bristande medkänsla gentemot de människor som hamnat innanför murarna.

Naiv var jag inte. Jag hade inga illusioner om grymheten i de handlingar som många av de dömda gjort sig skyldiga till. Inte heller ville jag på något sätt frita de dömda från ansvaret för sina handlingar. Men det var för mig oacceptabelt att inte skilja mellan brottslingens handlingar och brottslingen som medmänniska. Med sinnet fyllt av harm och med lillgammal tonträff skrev jag ett svar till signaturen ”Drabbad”, där jag lyfte fram behovet av vård och rehabilitering och att vi aldrig fick glömma att även brottslingen var en medmänniska. Kvällsposten publicerade mitt svar och jag fylldes av en självtillfredsställelse som skulle ha fått julaftonens Karl-Bertil Jonsson att blekna vid en jämförelse.

I dag är debattklimatet annorlunda och som Vänstra Stranden har visat så blåser det sedan 1980-talet betydligt kyligare vindar i den svenska kriminalpolitiken, där strafftänkandet åter hamnat i centrum. Själv trivs jag bättre med den syn på människovärdet och på människans möjligheter som gestaltas i Lena Nymans och Tage Danielssons version av Birger Sjöbergs ”Släpp fångarne loss, det är vår!”, ur filmen med samma namn.


Ser du inte filmen klicka här!

Varför har då min kristna tro och min syn på människovärdet fört mig till vänster i politiken? För mig är Gud ytterst den totala, villkorslösa kärleken (”den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek” 1 Joh 4:8). Eftersom vi människor är skapade av Gud till Guds avbild bär vi också alla en del av det gudomliga inom oss – och det gudomliga är kärleken.

Men vad är då kärlek? Kärleken skall inte ses som en egenskap, utan som en relation. Det mest grundläggande i en kärleksrelation är självutgivandet. Du skall älska din nästa såsom dig själv, säger Gud till Moses (3 Moses 19:18) och Jesus upprepar dessa ord (Mark 12:31) med tillägget: Något större bud än detta finns inte. Att älska sin nästa såsom sig själv innebär därför att alltid, i varje situation, i lika stor utsträckning tänka lika mycket på sina medmänniskors bästa som på sitt eget bästa. Alltid. I varje situation.

Det är – för att uttrycka det milt – inget enkelt bud att efterleva. För de flesta av oss är det lättare att låta kärleken flöda fritt när vår nästa är våra barn, vår hustru eller make, våra föräldrar eller våra närmaste vänner. Det är svårare när vår nästa är anonym – en person utan namn eller ansikte utanför våra egna kretsar eller nätverk. Det är allra svårast när vår nästa är någon som gjort oss själva ont, allt från personliga oförrätter till kriminella handlingar. Eller en mördare. En våldtäktsman. Saddam Hussein. Eller Hitler.

Men Gud gör inte skillnad. Du skall älska din nästa – vem denne än är – såsom dig själv. Du kan avsky din nästas handlingar, men du skall ändå älska din nästa som människa. Det är inte lätt. Men genom att ständigt sträva dithän, genom att ständigt försöka utnyttja det gudomliga i form av den gränslösa kärlek som är en del av oss, kan vi motarbeta det ofullkomliga i oss och därigenom närma oss Gud.

Störst av allt är kärleken. Få personer har uttryckt det så vackert som Sofia Karlsson i sin sång ”Andra sidan”, från hennes senaste album ”Söder om Kärleken”.


Ser du inte filmen klicka här!

Eftersom vi människor är skapade av Gud till Guds avbild har vi alla också en del av det gudomliga – d v s kärleken – inom oss. Kärleken blir det högsta värdet och eftersom alla människor har – eller snarare är – en del av detta högsta värde har alla människor också lika värde. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus, som Paulus skriver i sitt brev till Galaterna (Gal 3:28). Jämlikheten känner därför inga gränser, varken med avseende på etnicitet (”jude eller grek”), klass (”slav eller fri”) eller kön (”man eller kvinna”).

För mig mynnar denna människosyn ut i jämlikhet som ett politiskt grundvärde. Jämlikheten är en förutsättning för friheten – endast som likar har människan möjlighet att välja friheten, att välja demokratin och att välja andra värden som vi sätter högt.

Synen på jämlikhet är en av de viktigaste sakerna som skiljer vänster från höger. Jämlikhetstanken har en starkare ställning i de ideologier som placerar sig till vänster än de ideologier som placerar sig till höger, eller som förnekar vänster-högerdimensionen överhuvudtaget.

Som människor är vi också ofullkomliga. Givet vår ofullkomlighet vill jag inte leva i ett samhälle där enskilda människor som hamnat i bekymmer är utlämnade åt välgörenhet från godhjärtade och välbärgade eller åt omsorger från familj och vänner. Jag vill i stället leva i ett samhälle där vi människor medvetet och solidariskt skapat strukturer som befriar dessa våra minsta från att vara utlämnade åt andra människors godtycke och välvilja. Ett sådant samhälle förutsätter en statsmakt som fördelar välståndet, som skyddar de svaga och som i bästa Robin Hood-anda tar från de rika och ger åt de fattiga. Ett sådant samhälle bygger på solidaritet och på jämlikhet.

Jag litar inte på marknaden. I en marknadsekonomi måste varje enskild företagare tänka på sitt eget företags vinst, annars slås företaget obönhörligt ut i konkurrensen. Jag kan leva med marknadsekonomin eftersom den genererar ekonomisk utveckling och historien inte har visat på några alternativ som är bättre. Men eftersom marknadsekonomin bygger på vinsttänkande – där omsorgen om den andre och dessa mina minsta per definition är frånvarande – krävs en stark statsmakt för att styra och kontrollera marknaden.

*

Det fanns en tid – för ganska många år sedan nu – då min strävan efter solidaritet och jämlikhet förde mig mycket långt till vänster på det politiska fältet. Av dessa år lärde jag mig främst en sak. Fundamentalism – oavsett om kommer i politisk eller i religiös klädesdräkt – är alltid av ondo. Fundamentalismen, tvärsäkerheten och övertygelsen om att ha skådat ljuset leder till en moral där ändamålen får helga medlen och där resultaten förskräcker. Därför blir Tomas en favoritapostel och det nödvändiga tvivlet besjungs här av den alltför tidigt bortgångne Björn Afzelius – salig i åminnelse.


Ser du inte filmen, klicka här!

Ibland påstås det att religion bör vara en privatsak. Påståendet är naivt. För många människor är den religiösa övertygelsen en inspiration för politisk handling. Religionen fungerar också som en normgivare eller som ett tolkningsmönster av olika skeenden. Visst, staten är och bör vara sekulär. Men samhället är inte och kan inte vara sekulärt.

Vi lever i en postsekulär tid, där samhällslivet och den offentliga debatten allt mer präglas av samspelet mellan religion och politik. För ett par år sedan sände Sveriges Television några gudstjänster från Svenska kyrkans församling i Bryssel, där svenska Europapolitiker predikade (t ex Lena Ek från Centern, Anders Wijkman från Kristdemokraterna och Margot Wallström från Socialdemokraterna). Ett sådant arrangemang hade varit fullständigt omöjligt för svenska politiker att medverka i bara för ett tiotal år sedan.

Som en reaktion på religionens återkomst till det offentliga livet mobiliserar det ateistiska förbundet Humanisterna. Det är bra att vi får en debatt om innebörden och konsekvenserna av religionens återkomst till det offentliga livet. Även om Humanisterna genom flera av sina företrädares sätt att agitera tyvärr påminner mig mera om självrättfärdig fundamentalism än om upplysning, öppenhet och ömsesidig respekt.

Jag har alltid tyckt att ateister har svårt att formulera intressanta existentiella frågor. Alla ateister tillägnas därför avslutningsvis – kärleksfullt – ”Du måste finnas” ur Kristina från Duvemåla, förstås sjungen av Helen Sjöholm. Genom en ödets ironi är sången skriven av Benny Andersson och Björn Ulvaeus, där den senare utmärkt sig just genom sitt starka engagemang i förbundet Humanisterna. Världen är aldrig enkel. Kom ihåg det.


Ser du inte filmen, klicka här!

Ulf Bjereld
Professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, men också ledamot av förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen och författare till boken ”Politik och kristen tro. Två berättelser” (Santérus, 2007, med Douglas Brommesson).

Inlägget även publicerat på Newsmill.

Läs också i Broderskap:
Litet gehör för höjd spritskatt

Läs också topp 5 artiklar i Dagen idag:
”Vi viker oss inte men bör ändå be Engelska kyrkan om ursäkt”
Flickas abort efter våldtäkt utreds
Sverige stödjer kamp mot kvinovåld
Marie Antoinette ropade på Jesus – fick ett papper instoppat i munnen
Påven till sjukhus efter fall

Och andra bloggare:
Priset för bästa analys till Ulf Bjereld
Hur stor chans har egentligen SD
Med anledning av firandet av kronprinsessans födelsedag

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 319 andra följare