Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘USA’

När President Obama höll det årliga State of the Union talet fick han 80 applåder. Det är som sig bör. En lysande talare. Ett viktigt tal.

Men när han, kopplat till det Nordkoreanska kärnvapenprovet, nämnde att USA måste fortsätta ta ansvar i kampen mot spridning av kärnvapen, genom att fortsätta reducera sin egen arsenal tillsammans med Ryssland, möttes han dock med tystnad.

Nordkoreas kärnvapenprov är ett allvarligt tilltag och ett brott mot NPT. Det öppnar för förödande konsekvenser. De får hela världen i mot sig. Varför gör de ändå detta misstag?

CG_476571rDet beror självklart på att det råder en slags apartheid på kärnvapenområdet, där NPT hela tiden måste hållas levande och utvecklas, för att vi ska kunna undvika katastrofer i framtiden.

I NPT förbinder sig fem stater att inte sprida teknologin och avskaffa sina kärnvapenvapen. Alla andra lovar att inte skaffa dessa vapen.

Men de fem kärnvapenstaterna har dessvärre inte levererat. Och det är samtidigt de fem som är upphöjda till permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd. Kärnvapen ger prestige.

Det har också de tre länder som står utanför NPT – Israel, Indien och Pakistan – kommit fram till, och därför utvecklat egna kärnvapen. Och så här långt så har sluppit från sin olydnad relativt lättvindigt.

Agerandet hos dessa åtta kärnvapenmakter, och omvärldens hantering av dem, har självklart påverkat både Iran och Nordkorea. Och har man en grumlig politisk agenda kan det vara frestande att söka navigera i det internationella samfundets dubbelmoral.

Obama tycks ha insikten att enda vägen att förhindra spridning av detta domedagsvapen är att värna NPT och att gå vidare med kärnvapennedrustning. Om han inser att man till slut också måste gå i mål, kan vi för tillfället låta vara osagt. Det ligger trots allt några år framåt i tiden.

Men han utmanar med sin koppling något mycket känsligt i det amerikanska samhället, och för den delen hos militarister i många delar av världen. Det är inställningen att det finns inget problem med vapen i sig. Problemet består bara i att de andra – de dumma – kan ha tillgång till vapen. Därför är det viktigt att vi – de snälla – kan försvara oss ordentligt.

Den logiken gäller lika starkt i diskussionen om inhemsk vapenkontroll som i hanteringen av massförstörelsevapen. Den är inte enkel att bryta, eftersom den i grunden bygger på rädsla. En kortsiktig rädsla som hela tiden för oss djupare in i problemet. Vem som är dum och snäll ligger ju delvis i betraktarens öga, och är dessvärre inte helt befriat från etnocentriskt inflytande.

Dessutom finns ju risken att kriminella får fatt i vapnen och är tillräckligt desparata för att negligera den avskräckning som ligger i att de ”snälla” har större eller fler vapen. Det gäller dessvärre både enskilda kriminella och kriminella stater.

Därför måste vapen regleras. Det gäller allt från handeldvapen till kärnvapen. Och vad gäller kärnvapen så har vi i NPT kommit fram till att det bara finns en hållbar reglering – avskaffande.

Sverige har sedan tillkomsten av NPT varit dess varmaste till skyndare, med politiska initiativ, hårt diplomatiskt arbete och delande av kunskap. Vi har agerat utifrån en speciell trovärdighet. Vi hade egen kapacitet att skaffa kärnvapen. Men kom på alldeles egen hand fram till insikten att dessa vapen skulle göra oss mindre – inte mer – säkra.

Med Anna Lindh dog också svenska regeringars initiativ på kärnvapenområdet. The New Agenda Coalition, som initierades av Lena Hjelm-Wallén skördade sina stora framgångar vid NPT konferensen 2000, men förlorade strax därpå sitt bäst före datum. Anna Lindh tillsatte Blixkommissionen som levererade en rad konkreta idéer och förslag som efter att rapporten lades fram 2006, i princip hamnat i byrålådan.

Kärnvapenfrågan är inte det enda skälet till att vi behöver en ny regering, men ett av dem. Och något som vi påminns om när Riksdagen har sin årliga utrikespolitiska debatt.

Men också vi socialdemokrater behöver anstränga oss för att tänka nytt i denna fråga. Det gick trots allt tre år mellan Anna Lindhs död och till dess vi förlorade regeringsmakten.

Ett förslag som vi från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet lanserade tillsammans med Palmecentret på 60-årsminnet av Hiroshimadagen 2005 är att samla de länder, som likt Sverige, haft kapacitet att utveckla kärnvapen, men genom NPT frivilligt avstått. Det är en spännande grupp av länder som, utöver oss själva, bl a rymmer Tyskland, Japan, Kanada, Sydafrika, Ukraina, Kazakstan, Brasilien och Libyen.

Detta är en grupp länder som med särskilt trovärdighet kan driva frågan ur ett politiskt moraliskt perspektiv och samtidigt har förutsättningar att knyta samman de olika viljor som bryts i det internationella systemet i dessa mänsklighetens ödesfrågor.

Det vore också en bättre krets för både Iran och Nordkorea att hamna i, än den skurkkrets de nu siktar på, i nära släktskap med Israel, Indien och Pakistan.

Read Full Post »

Attentatet i Arizona är en fruktansvärd politisk tragedi för USA och borde få konsekvenser, både vad gäller landets vapenlagstiftning och den uppskruvade aggressiva politiska retoriken.

Arizona har, tillsammans med ytterligare några stater i den amerikanska södern, under senare år blivit alltmer osäkra som ett resultat av spridningen av handeldvapen. Inte bara för de som bor där, utan också för grannstater, och stora delar av Latinamerika.

Varje år smugglas ungefär 750.000 lätta vapen över gränsen till Mexico från främst Texas och Arizona. De förs sedan vidare och bidrar till kriminellt våld och gigantiska dödssiffror i Mexico, Centralamerika och delar av Sydamerika.

Det är inte bara organiserade kriminella ligor som svarar för smugglingen, utan också collegestudenter, hemmafruar och andra som vill tjäna en extra hacka. Ett vapen som köps i USA är värt tre gånger pengarna om det smugglas över gränsen till Mexico och dess hårdare lagstiftning.

Rätten att försvara sig själv är viktig för amerikanerna och skyddat av det s k andra tillägget i den amerikanska konstitutionen. Få politiker är beredda att ens diskutera frågan om denna kvarleva från självständighetskrig och vilda västern.

Men kanske kan tragedin i Arizona hjälpa fram en diskussion om en mer realistisk tillämpning av denna regel. En begränsning till ett rimligt antal vapen som en person får köpa och äga, eller begränsning av vapentyper för att få bort de värsta dödsbringarna, skulle rädda många människoliv i Latinamerika.

Hårdare koll på vem som får köpa och äga vapen skulle göra också Arizona och andra amerikanska delstater mer säkra.

Och en mer ansvarig politisk retorik skulle begränsa de politiska känslosvall som förmodligen spelade in för att stimulera motivbilden hos den förvirrade person som begick dådet. En politisk retorik som rymmer hat och oförsonlighet må vara hanterbar för normala och friska människor, men kan skapa en jordmån för störda och förvirrade individer, vare sig de identifierar sig med sändarna eller mottagarna av hatpropagandan.

Här har också vi européer anledning att ta lärdom, framför allt när det gäller invandrarhat, rasism och islamofobi.  Såväl lasermannen, som Malmöskytten och självmordsbombaren i Stockholm agerade med en motivbild kopplad till en aggressiv politisk retorik.

I en globaliserad värld påverkas vi i Sverige av våldet både i Irak, där jag just nu befinner mig, och i Arizona. Det kan hjälpa oss både till besinning och till ökad förvirring.

Jag minns med smärta en resa jag gjorde för mer än 15 år sedan för att besöka ett ungdomskonvent som lutherska kyrkan i USA ordnade i Dallas, Texas. Mer än 50.000 ungdomar från hela USA hade samlats under några dagar.

För ungdomarna från Wisconsin slutade konventet i en tragedi. En av deras ledare och busschaufförer gick ut för att köpa en hamburgare, rånades och sköts till döds utanför deras hotell.

När vi dagen därpå samlades på en fotbollarena fick konventet meddelande om detta. Vi höll en tyst minut och det ordnades en spontan insamling till hans familj.

Inte ett ord om det politiska ansvaret eller krav på politiska förändringar. Det var som om vi kallt skulle räkna med att om 50.000 personer åker till Dallas över en helg så kommer en att bli skjuten.

Mitt i den smärtan kände jag en stolthet för att Kyrkans Ungdom i Sverige aldrig skulle ha stannat vid detta. Vi skulle också ha ställt frågan varför, och drivit krav på att detta vanvett måste stoppas.

Vi ska vara stolta över vår tilltro till politiken i Sverige och Europa. Och är det något vi i globaliseringens tid ska förmedla till vänner i USA så är det kanske just detta.

Det går inte att förhindra all ondska. Men politiken har stora möjligheter att begränsa vanvett, ingjuta ansvar och därmed framtidshopp.

Peter Weiderud
ordförande, Sveriges Kristna Socialdemokrater

Read Full Post »

Uppgörelsen mellan regeringen, socialdemokraterna och miljöpartiet i
Afghanistan-frågan är ett steg i rätt riktning. Även om uppgörelsen är vag och
kräver fortsatt debatt och tryck i frågan är den viktigaste förändringen en samlad insikt om att den hittillsvarande politiken inte har fungerat och en övergång till en ny strategi.
Afghanistan är ett av de mycket få länder i världen som aldrig låtit sig ockuperas. Mellan Alexander den store och Sovjetunionen skedde åtminstone tio försök – inget av dem lyckades. Därför var utgångspunkten besvärlig både för USA och för Nato, även om den senare insatsen har haft stöd i FN-resolutioner.
Den militära insatsen i Afghanistan har varit fel från början – av åtminstone tre skäl.
För det första har den varit folkrättlig oklar genom att det parallellt pågått två insatser. USA:s krig, som inleddes i oktober 2001, och alltjämt pågår har sin grund i en orimlig övertolkning av självförsvarsrätten. Den Nato-ledda insatsen har visserligen haft stöd i Säkerhetsrådet, men det har varit en omöjlig uppgift för afghanerna att skilja de båda åt.

Så även om de svenska soldaterna har månat om att agera så att de haft folkligt stöd, har också de drabbats av de amerikanska övergreppen och de många civila offren som följt i det amerikanska kriget mot terrorismen.
För det andra har även Nato-insatsen uppfattats som alldeles för västlig. Västmakternas resurser och kunnande har varit viktig, men hade det funnits en starkare närvaro av länder från Mellanöstern och Asien – framför allt muslimska
länder – hade insatsen haft bättre förutsättningar att vinna bredare förtroende hos afghanerna och tydligare marginaliserat talibanerna.
För det tredje har balansen mellan civila utvecklingsinsatser och militära varit alldeles orimlig. Den svenska militära insatsen är för närvarande fem gånger så dyr som biståndsinsatsen.
Dagens överenskommelse innebär en förändring, framför allt på den tredje punkten. Det innebär också att regeringen för första gången anpassar politiken till Kabulöverenskommelsen och sätter en tidtabell för insatsen. Men den viktigaste förändringen är inte tidtabellen, utan att innehållet i insatsen förändras, vilket i praktiken innebär en insikt om att den militära insatsen misslyckats. Övergången från stridande till stödjande insatser är en tydlig reträtt för politiken såsom den har utvecklats.
Men formuleringarna är vaga, vilket innebär att diskussionen kommer att behöva fortsätta. Dock finns det nu en ny plattform som sex av riksdagspartierna står bakom, vilket gör oppositionsarbetet starkare.

Read Full Post »

Jag befinner mig just nu i Washington där jag precis avslutat en hearing i den amerikanska kongressen om den illegala vapensmugglingen från de amerikanska sydstaterna till Mexiko och vidare till Latinamerika.
Jag har under flera lyssnat till en stark önskan från Latinamerikanska parlamentariker om behovet att få en dialog med den amerikanska kongressen om denna fråga, som de själva inte kan lösa utan stöd och förståelse från sina amerikanska kollegor.
I höstas diskuterade jag, tillsammans med en svensk riksdagsledamot, detta för andra gången med den i dessa frågor mest progressiva kongressledamoten – James McGovern, demokrat från Massachusetts, som själv som barn förlorade sin farbror i ett väpnat rån och sedan dess haft en syn på vapen som avviker från majoriteten av amerikanska politiker.
Och plötsligt var frågan mogen. McGovern var beredd, trots att det är valår, att låta oss bjuda in en handfull latinamerikanska parlamentariker till kongressen och för första gången öppna en dialog om hur ett gemensamt problem ska kunna lösas.
Och det är inget litet problem. De experter vi anlitade talade om att det kan handla om så mycket som 700.000 vapen per år som köps i USA, smugglas över gränsen till Mexiko och säljs vidare. Och vapnen blir tyngre och har mer eldkraft. Detta bidrar till att Centralamerika har världens överlägset högsta andel av mord i världen – 29 per 100.000 invånare, jämfört med tre i Europa.
På grund av skillnad i vapenlagarna mellan länderna är marknadsvärdet mer än dubbelt så högt för ett vapen i Mexiko jämfört med i USA. Det gör att tusentals människor – allt från gravida kvinnor och collegestudenter till knarkligor – är iblandade i det som beskrivs som en myrstig av vapensmuggling.
Vi löste inte problemet i med en hearing i kongressen. Men mötet var historiskt eftersom det för första gången blev en dialog. USAs politik rymmer två stora svagheter i relation till detta problem. Det första är den starka kopplingen från självständighetstiden till den konstitutionella rätten för var man att bära vapen (andra tillägget). Detta låter sig inte enkelt förändras.
Det andra är en oförmåga att se hur den egna politiken kan få konsekvenser någon annanstans och att det finns ett ansvar att tänka bortom det egna och det omedelbara. I längden ligger ju detta också i USAs egenintresse, eftersom vapensmugglingen förstärker narkotikahandeln och bidrar till flyktingströmmar, till vilka båda USA är slutstation.
Och här tror jag vi lyckades så några frön som har förutsättningar att gro. Och det går att komma en god bit på väg, även med det, i europiska ögon, primitiva andra tillägget.
När President Bush i september 2004 tog bort förbudet att sälja automatvapen, ökade smugglingen dramatiskt, eftersom det fanns en ny attraktiv produkt. Striktare lagar mot smuggling och mer resurser till tull och polis skulle minska utflödet dramatiskt. Bättre ordning på registren skulle minska möjligheten att köpa stora mängder vapen på förfalskade id-handlingar. Begränsningar i hur många vapen en person får köpa skulle minska antalet smugglare.
Att sådana åtgärder också skulle göra USA säkrare, borde inte minska möjligheterna för det upplysta egenintressets frö att gro.

Read Full Post »

Ett tåg på väg in till Davos bland alperna

Davos

Efter en fantastisk ringlande och långsam tågresa kom jag igår eftermiddag till Davos. Den pittoreska alpbyn som i dessa dagar varje år invaderas av ledare från näringsliv och politik för att dryfta stora frågor. Det är första gången jag är här, och min roll är främst att vara förälder och göra det möjligt för min fru att delta i en panel om kärnvapennedrustning senare idag.

Men detta är alldeles klart en viktig mötesplats för att diskutera många av de frågor som nationella politiska strukturer inte längre har redskap för. Inte minst många av de frågor i finanskrisens spar som ännu saknar politiskt svar. Igår meddelade Josef Ackermann, chefen för Deutsche Bank, att han ar för en global skatt för banker. Detta för att bygga upp fonder som visat sig behövas för att hantera situationer när de finansiella institutionerna kommer på obestånd och regeringarna måste rycka in. Bob Diamond, ordförande för Barclays Bank håller med.

Efter att tidigare ha varit kraftfulla motståndare till dessa typer av lösningar börjar bankdirektörerna inse att den privilegierade situation de haft – att kunna ta obegränsade risker och samtidigt vara befriade från risken att gå i konkurs genom att skattebetalare ska rusa till – inte längre har politisk bärkraft.

Obama har redan lagt förslag om den typen av fonder för USA. Flera talare i Davos pekade på att den vägen till en global ordning går genom Europa.

Andra bloggare om Davos:
Valutakrisen närmar sig med stormsteg (Musik Från Centrifugen)
Oroande från Ukraina (Alla dessa dagar)
En annan väg till slutet på fattigdomen (Effekt)
Läs också om Davos och jämställdhet i DN1, DN2 och SvD.

Read Full Post »

Carina Hägg, broderskapare i Washington

Carina Hägg, broderskapare i Washington

Broderskaparen Carina Hägg är just nu i Washington. I ett pressmeddelande idag meddelar hon att hon vill att obalansen mellan de militära och civila insatserna rättas till i Afghanistan.

Idag utgör stödet till civil återuppbyggnad bara en liten del av vad de militära insatserna kostar. Obama genomför just ju en översyn av USA:s strategi för Afghanistan. Men den amerikanska kongressen är djupt splittrad i frågan om USA:s fortsatta militära engagemang i Afghanistan.

Socialdemokraterna har länge krävt att Sveriges regeringen presenterar en långsiktig och bred strategi för det svenska engagemanget i Afghanistan – med tonvikt på en framtida ökad civil närvaro och en minskad militär närvaro. Hägg tycker det är angeläget att vi från Sveriges sida lägger fram våra ståndpunkter eftersom President Obama inom kort väntas lägga fast en ny strategi.

Läs också, om Afghanistan

Helle Klein: Pinsamt, Urban Ahlin (S)
Carl Bildt: Lyckad gårdag
Jinge: Obamas vägval styr Sveriges insats i Afghanistan
Uttalande från Broderskaps kongress: FN ska leda hela styrkan
Peter Weiderud: Tolgfors måste sluta med sin krigsretorik

Read Full Post »

På kongressen i Malmö antog vi ett uttalande om att FN måste leda all trupp i Afghanistan, som publicerades bland annat i Värmlands folkblad. Sten Tolgfors svarade att Sverige behöver vara i Afghanistan av fem skäl: 1. säkerhet, 2. demokrati, 3. kvinnorna, 4. terrorismen och 5. solidariteten. Idag svarar Peter Weiderud att vi håller med, men att inte tror att vi kan uppnå något av dessa fem mål genom att stötta USA och Natos bombningar.

Säkerheten: Just nu är det faktiskt lika rimligt att argumentera tvärtemot det Tolgfors gör, det vill säga att Nato:s närvaro och bombningar bidrar till att öka osäkerheten i regionen. Det finns ingen militär lösning på konflikten.

Demokratin: Den militära närvaron riskerar på sikt att urholka den Afghanska demokratins legitimitet.

Kvinnorna: Nya lagar i Afghanistan urholkar kvinnornas rättigheter, bistånd och stöd till utveckling skulle göra mycket mer än militära insatser.

Terrorismen: Natos bombningar väcker hat och känslor som underlättar rekrytering av terrorister.

Solidariteten: Solidariteten med Afghanistans folk kommer inte nödvändigtvis bäst till uttryck genom att vi fungerar som stödpatrull till USA och Nato. I stället skall vi satsa mer på dialog- och utvecklingsarbete.

Vi inte är emot svenskt deltagande i internationella väpnade aktioner men vi kräver att all trupp i Afghanistan – inklusive USA – skall stå under FN:s ledning! USA:s insatser i Afghanistan sker utan samordning med FN:s trupp och USA attackerar civila – utan att skyldiga bestraffas. Genom ett rakryggat försvar för FN och folkrätten skyddar vi inte bara Afghanistan, utan i förlängningen även Sveriges intressen.

Andra om Afghanistan: Skicka hem svenska soldater (Lotta Gröning), Information: Rock the Vote (Afghan-Style)! (the Campaign Dossier), Allvarliga brister i den svenska asylprocessen (Ung Vänster), RYSSEN JAGAR RACKHAM DEN RÖDE? (Tokmoderaten), Att inte komma till skott (kommerotardig.blogg.se)

Read Full Post »

Uttalande från Broderskapsrörelsens förbundskongress 31 juli 2009.

Läget i Afghanistan inför valen den 20 augusti blir alltmer bekymmersamt. Dödstalen stiger och talibanerna kontrollerar mer än halva landet. Den afghanska regeringen under president Karzai kan inte garantera säkerheten ens i huvudstaden Kabul. Konflikten har spridit sig till Pakistan, och även där eskalerar våldshandlingarna. Regeringen i Afghanistan kritiseras allt oftare för brott mot de mänskliga rättigheterna, till exempel i och med den lagstiftning som begränsar kvinnors frihet.

Sverige deltar med omkring 400 personer i FN-stödda ISAF (International Security Assistan-ce Force), vars syfte är att skydda biståndsinsatser som genomförs i landet. Men ISAF:s upp-drag har utökats över tid och blir allt mer krigförande i stället för fredsbevarande. Dessutom tjänstgör cirka 30 000 amerikaner i insatsen OEF (Operation Enduring Freedom), som bekämpar talibaner och al-Qaida som ett led i USA:s ”krig mot terrorismen” Gränsen mellan amerikanska militära aktioner och internationella är i högsta grad flytande, risken att opera-tionerna flyter ihop är överhängande. ISAF-styrkan leds av NATO och dess högste chef är amerikan.

USA:s krig mot terrorismen skördar civila offer på ett oacceptabelt sätt. Varje civilt offer sänker hela den internationella närvarons legitimitet hos den vanlige afghanen. De som bär ansvaret för civila offer måste ställas inför rätta, annars riskerar respekten för rättstaten och polisen att helt försvinna.

Någon militär lösning på konflikten finns inte. För en nationell afghansk försoning måste istället omvärldens insatser fokuseras på bistånd och diplomatiska insatser. De militära insatser som genomförs måste också få ett betydligt starkare och mer entydigt folkrättsligt mandat än idag.

Dessutom sviker den borgerliga alliansregeringen och därmed Sverige i denna fråga. I DN den 29 juli stödjer Sveriges försvarsminister Sten Tolgfors (M) den svenska insatsen i Afghanistan, men Tolgfors inser inte faran i att USA:s styrkor inte står under FN:s mandat. Tolgfors använder en krigsretorik som riskerar att förvärra situationen för soldaterna i ISAF. Broderskapsrörelsens – Sveriges Kristna Socialdemokraters kongress i Malmö 2009 uttalar som sin mening att:

• Sveriges regering ska kräva att FN tar över ansvaret för all utländsk trupp i Afghanistan, och göra detta till villkor för fortsatt svenskt truppdeltagande.

Read Full Post »

Almedalen 2009 är för mig de oväntade mötena. Som när Kajsa Borgnäs,  s-studenters ordförande, kom till Frälsningsarmén och mötte pastor Torsten Åhman. Det var ett möte med alla möjligheter att inte bli något verkligt möte, med tanke på hur ofta socialister och karismatiska pastorer talar förbi varandra, inte lyckas se bortom olika terminologi och begränsande bilder.

Pastor Torsten ville dock annorlunda: ”Överallt i världen där tron växer förknippar man kyrkan med frihet, så är det inte i Sverige”, sa han och utmanade kyrkan att återerövra den Jesus som kommit för att ge de förtryckta frihet och utlysa ett nådens år. Torsten gav även exempel på hur Jesus lyfte bort det som hindrade och förminskade människor, som Sackaios livsleda, som de kvinnor Jesus såg och gav plats.

Kajsa Borgnäs, sa som pastorn, men med ett socialistiskt språk. ”Ofrihet är livsleda och ofrihet kommer ur fattigdom, patriarkat och klassamhälle.” Medan debattören Johan Hakelius försökte driva tesen att friheten är individuell och politiken överskattad, gick Kajsa och Torsten till svars, med samma slutsats, men från olika utgångspunkter.

Kajsa sa: ”För de rika är politik kanske överskattat, men de som är bundna behöver politiken. Frihet kan inte bara handla om frigörelse. Det är fortfarande de svarta som är fattigast i USA.” Torsten fortsatte på samma spår: ”Svarta predikanter skiljer inte på det privata och kritiken av samhället.” Torsten menade även att vi kristna slutit oss och istället borde engagera oss mera i samhället.

Torsten och Kajsas möte tillhör inte vanligheterna, men jag hoppas de kommer att mötas snart igen, för de visade hur nära en socialdemokrat som vill avskaffa klassamhället står någon som tar Jesus och evangelierna på allvar.

Klas Corbelius

Även Dagen och deras Almedalsblogg skrev om seminariet.

Read Full Post »

Den senaste veckan har frågor om tro diskuterats mer än vanligt i tidningar och på bloggar. I till exempel tidningen Broderskap som kom idag skriver Ove Klinthäll från Vikbolandet att vi på Kristen Vänster borde glädja oss över att ”någon äntligen vågar ge uttryck för sina tvivel offentligt”. Även Humanisternas kampanj Gud finns nog inte beskrivs av flera uttalade ateister som befriande i att någon äntligen vågar säga något.

Men är det verkligen så? Känner barn i skolorna, vuxna på sina jobb, mammor, pappor, journalister att de måste komma ut som ateister? Anses det verkligen märkligt att tvivla? Är Sverige verkligen ett samhälle där det är svårt att stå för att man inte tror? Det känns ytterst främmande för mig. Det är väl snarare så att människor blir förvånade om en kollega eller vän kommer ut som kristen. Vi verkar ha helt olika syn på det här.

liberalism
Hur som helst så skrev Alan Wolfe, statsvetare i Boston, i UNT igår att de liberala idéerna om öppenhet segrat över religiösa idéer om exklusivitet, och menar att det i detta läge är viktigt för liberaler att fortsätta ha en öppen inställning – även till religion – eftersom motsatsen strider mot liberala principer. Han frågar sig om liberalerna bör ”sola sig i sin seger över oförnuftets krafter” (som vi anser att Humanisterna vill göra i sin kampanj) eller bör de, i en ny anda av tolerans, välkoma de religiösa och deras övertygelser i debatten om samhällets viktigaste frågor?

Till och med i USA, det västerländska samhälle som är mest välvilligt inställt till religion, domineras i dag bestsellerlistorna av författare som Christopher Hitchens och Richard Dawkins som förlöjligar de troendes anspråk. Wolfes fyra huvudargument för att lyssna på religiösa företrädare och debattörer är:

1) Välfärdsstaten. De som tidigt argumenterade för de mest brutala formerna av kapitalism betraktade sig själva som ateister medan de som förespråkade statsingripanden i ekonomin var kristna.

2) Det är inte religionen utan alliansen mellan religion och statsmakt som är problemet. I dag finns ingen risk i någon utvecklad liberal demokrati för att någon religion ska kunna använda statsmakten för att framtvinga ortodoxi, snarare är det

3) Migration skapar förvisso ett mer religiöst folk i västsamhällen, men samtidigt religiös pluralism som omöjliggör återinförandet av statsreligion

4) Det är oliberalt att som i de nya ateisternas skrifter fnysa av förakt över människor som finner under i tillvaron, att betrakta dem som om de vore andra klassens medborgare enbart för att de tror. Wolfe menar att det är som om fundamentalismen har uppstått på nytt, men denna gång bland de icke-troende.

Den fördömande tonen i deras språk avslöjar rädsla för dem som de vänder sig mot. En mer liberal syn på världen skulle erkänna att även de mest passionerat troende kommer att växa och utvecklas som ett resultat av att de exponeras för liberalismens förkärlek för öppenhet.

Som exempel lyfter han att republikanerna i USA blir mer och mer impopulära, ju mer de försöker vända sig till den kristna högern, och att de troende latinamerikanerna och afro-amerikanerna istället samlas inom det demokratiska partiet. Ett engagemang för rättvisa och en öppen inställning till människor vare sig de tror eller inte tror. Vi tror därför att Broderskapsrörelsen har framtiden för sig, och att inskränkthet och intolerans är på väg bort, oavsett om den uttalas från religiöst eller ateistiskt håll. Wolfe avslutar sin artikel hoppfullt:

Vi bör därför vänta oss att alliansen mellan liberalism och religion fortsätter i framtiden. Liberalismen tillåter religionen att finna sin egen röst. Religionen ger liberalismen en starkare känsla för det gemensamma bästa. Dessa två krafter har varit fientligt inställda till varandra i det förflutna men de passar ihop med varandra nu.

Här kan du se Wolfes bok The Future of Liberalism.

Taggar: , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 319 andra följare